Finns det trots makaronerna en logik i Israels politik?
Det stora problemet när man granskar den israeliska politiken är att den förefaller helt absurd. Efter Gazakriget gjorde Israel gällande att 7-8 israelers död väger tyngre än 1400 palestiniers. Israel isolerar och kränker Gazas befolkning mot allt förnuft. Med Kafka-aktig besatthet förbjuder Israel ena dagen införsel av makaroner och andra dagen införseln av kanel för att tredje dagen slå sig för bröstet över sin generositet när införsel av makaroner plötsligt tillåts.
En utvikning om makaroner. När jag sommaren 1942 vistades i Ramkvilla utanför Växjö lärde jag mig en visa om makaroner. Så här lyder den:
"Och ryssen skulle segla och slå en japanes
Han hade ingen ammunition, han tog ju makaroner
Ani, ani, ani, mané och makaroner
Ani, ani, ani, kanel och makaron”
Jag har bara hört visan denna enda gång. Men jag har grubblat lite över den. Antagligen anspelar den på rysk-japanska kriget 1905. Ryssland skickade då hela sin örlogsflotta från Östersjön till Japan för att kväsa ”gulingarna”. Som bekant sänktes den i Tsushimasundet när den äntligen kommit fram. Händelsen ledde till en revolution i Ryssland och markerar inledningen till Japans stormaktsställning. Makaronerna i texten kan vara en missuppfattning av ett ryskt ord med liknande uttal som betyder kommuniké eller tvingande regeringsuttalande. Prat i stället för verkstad alltså.
Efter denna utvikning är det hög tid att återgå till huvudfrågan. Finns det någon dold logik i Israels politik - trots makaronerna?
Vilken information och vilka svar ges den 14 juni i tre svenska dagstidningar: en stockholmstidning – Dagens Nyheter, en kvällstidning – Aftonbladet, och en provinstidning – Sydsvenskan.
1. Dagens nyheter
Amira Hass skriver också om makaroner
DN publicerade på kulturdelens avdelning Idé och kritik en artikel ur Haaretz av den israeliska journalisten Amira Hass. Hon skriver också om makaroner. Men framför allt ger hon ett någorlunda rimligt svar på min fråga som ju egentligen gäller Israels syfte med isoleringen av Gaza. Så här skriver hon:
”Det yttersta israeliska målet är att avskilja Gaza från Västbanken. En process som, vilket jag nu säger för miljonte gången, inleddes 1991 och inte alls efter att Hamas kom till makten. Avsikten var att omintetgöra tvåstatslösningen, som vid den tiden i världens ögon byggde på hela Gaza och Västbanken och den nära anknytningen mellan de två… Israel har drivit avspärrningen till de mest absurda och småaktiga proportioner… Med det uttalade målet att få Hamas på fall har Israel utvidgat restriktionerna så att Gazabor hindrats från att arbeta, skapa, tillverka och att tjäna sitt levebröd.
Men motsatsen har inträffat. Hamas har bara blivit starkare och kunnat demonstrera uppfinningsrikedom och förmåga att både stävja intern opposition och dra till sig stöd från internationella aktivister som annars är ideologiska motståndare till dess metoder och filosofi.
Belägringen stärkte Hamas till den grad att palestinska konspirationsteoretiker är övertygade om att det var Israels avsikt från första början.
Med början 1991 utvecklade Israel steg för steg allt hårdare restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, tills man slutligen förklarade varje Gazabo på Västbanken för en obehörig främling och infiltratör.”
Amira Hass vädjar till Erdogan och president Barack Obama att bryta dessa ”verkligt viktiga restriktioner”.
Det finns alltså enligt Amira Hass sedan 1991 en långsiktig israelisk politik för att omöjliggöra en tvåstatslösning. Ur det perspektivet handlar Israel logiskt när det genomför en långsam expansion genom ett lågintensivt krig, kännetecknat av väpnade attacker, bosättningar och restriktioner riktade mot palestinier.
Trots all kritik fullföljer Israel ståndaktigt sin linje. Skulle den politiken fortsätta kommer Israel inom kort att förvandlas till en apartheidstat eller något ännu värre. Politiken kan leda till förödande krig, där Israel sannolikt blir angriparen och naturligtvis utnyttjar etiketten ”preventivt krig”.
Effekten av Ship to Gaza är enligt Amira Hass att kravet på att Israel ska upphöra med sin belägringspolitik nu hörs från alla håll. Samtidigt vidgades klyftan mellan Gaza och Västbanken. Hamas stärktes, och en symbol för den utvecklingen är den iranska biståndsexpedition som nu stävar allt närmare Gaza.
Jag konstaterar att DN-artikeln är tankeväckande.
2. Aftonbladet
Just den 14 juni står det ingenting om Gaza i Aftonbladet. Däremot publicerar kultursidan en viktig artikel av Carsten Jenssen, författare (bl a till "Vi – de drunknade") och konsekvent kritiker av den danska rasismen. Han debatterar djärvt och klarsynt Danmarks medverkan i Afghanistankriget och visar på nio allmänt vedertagna dogmer som hämmar den offentliga diskussionen. Den svenska debatten hämmas av samma dogmer.
Man skulle ha hoppats att Sydsvenskan, som talar så mycket om yttrandefrihet och som i många sammanhang presenterar danska perspektiv, vågat publicera denna artikel om censur och självcensur om ett bokstavligen livsviktigt ämne – och inte bara om en rondellhund. Nu blev det i stället Aftonbladet som gjorde det.
9 dogmer om kriget i Afghanistan
Carsten Jenssens räknar upp följande dogmer, här i förkortad version:
1, danska soldater är enbart goda, älskar barn och kämpar för kvinnofrigörelse;
2, danska soldater vet bättre än journalister;
3, Natos ibland uttryckta självkritik gäller inte de ofelbara danska soldaterna;
4, Afghanistan äger varken historia eller kultur;
5, det dör inga människor i Afghanistan;
6, talibanerna är bara mördare;
7, de danska soldaterna har kommit för att skapa demokrati;
8, om vi inte skjuter talibanerna där så kommer de hit;
9, om vi drar oss ut ur Afghanistan betyder det att de soldater som redan mist livet dött förgäves. Varje omnämnande om ett tillbakadragandet är alltså absolut tabu.
Givetvis utvecklar Carsten Jenssen uppkomsten av de nio dogmerna och konsekvenserna av dem.
Det som gäller danska soldater är rimligtvis lika giltigt beträffande svenska, även om våra förluster i Afghanistan är mindre. Carsten Jenssen visar deras förödande inverkan på det fria meningsutbytet.
3. Sydsvenskan
Som bekant togs Sydsvenskan helt på sängen av Ship to Gaza och den mordiska israeliska bordningen. Inte heller var man beredd på världsopinionens starka reaktion, som man dock motvilligt tvingades acceptera eftersom den företräddes av personer som president Barack Obama, Ban Ki-moon, Carl Bildt, Cordelia Edvardsson och organisationer som EU.
Tidningens förvirring kommer sig av att redaktionen i stort sett undertryckt debatten om Gaza. Händelseutvecklingen i Mellanöstern i har under många år konsekvent beskrivits uteslutande ur ett israeliskt perspektiv.
Sydsvenskans kompetenta nyhetsjournalister har visserligen sammanfattat sakläget i korta artiklar på utrikessidorna och ibland har TT-telegram publicerats bland nyhetsnotiserna. På opinionssidorna har däremot analyserande debattartiklar lyst med sin frånvaro.
Inte heller den 14 juni berördes Gaza på opinionssidorna. På sidan A16 publicerades dock ett reportage.
Monopoltidningen Sydsvenskan har svikit läsarna
Sydsvenskan tvingades häromdagen brådstörtat förstärka sin redaktion med en dansk utrikeskorrespondent, Eva Plesner, som för tillfället befann sig i Gaza. Hennes första artikel, som har rubriken ”Slut på moppe, karriär och vattenpipa” handlar om hur Hamas inskränker kvinnornas frihet i Gaza så att de måste försaka de ting som nämns i rubriken.
Eva Plesner vet uppenbarligen vad hon talar om och sammanfattar slagfärdigt den efter Ship to Gaza vedertagna sanningen om blockaden med orden. ”För kvinnorna är Gaza ett dubbelt fängelse. Porten bevakas av israelerna och Hamas är fångvaktare.” Däremot saknas både orsaksanalys och framtidsperspektiv. Ett kompetent reportage helt enkelt.
Den 17 juni publicerades ett nytt reportage under rubriken ”30 000 barn går inte i skolan alls”. Där framhålls att av Gazas 640 skolor är 280 skadade och 18 totalförstörda. Noll har byggts upp, eftersom Israel blockerar all införsel av byggmaterial. Tusentals skolbarn har mist föräldrar, släktingar, hem, vänner och grannar. 20 000 byggnader är helt eller delvis förstörda. Det är första gången verkligheten i Gaza får en adekvat beskrivning i Sydsvenskan. Hittills har tidningen nöjt sig med hånfulla kommentarer i förbigående (”det är ingen ände på eländet i Gaza”).
Det är dags för slutsatsen: I rikstidningarna förs liksom i Sveriges Radio en initierad och mångsidig debatt om Mellanöstern, men i Region Skåne har monopoltidningen Sydsvenskan hittills svikit läsarnas behov.
Vi får hoppas att Eva Plesners artiklar innebär ett trendbrott och att opinionssidorna drar politiska slutsatser av verklighetsbeskrivningarna.
Hittills har skåningarna måst nöja sig med rapporteringen i t ex Veckobladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar