En tanke om det otänkbara av Gr

Av opinionsmätningarna att döma kommer borgarna tyvärr att fortsätta regera landet, och det med egen majoritet.
Inte kul. Men värre ändå är om Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare, men med det borgerliga blocket störst.
Det har spekulerats mycket om vad som händer då. En stor koalition M + S?
Mera troligt är nog att Reinfelt börjar förhandla med Miljöpartiet. Aktuella uttalanden av Maria Wetterstrand kan tolkas i borgerlig riktning. Svenska Dagbladets ledarsida har också gissat på en sådan utgång.
Det finns en sak som talar för en sån uppgörelse. De rödgröna har ju lovat mer till spårtrafiken om de vinner, och främst då som statligt stöd till kommunala spårvägar. Men M är också just ett spårvägspositivt parti. Det är de, som i opposition mot till exempel S, driver frågan om innerstadsspårväg i Stockholm. Likaså har moderater varit pådrivande om spårvägar i Malmö.
Nu upprepar Mats Helmfrid (M) löftet om spårväg redan 2014 i Lund, och det oavsett om staten hjälper till eller ej – däremot förutsätts stöd från regionen. Och till råga på allt sägs nu att spårvägen kan utsträckas ända till Tetra Pak, som en första etapp på vägen mot Staffanstorp.
Ett generöst M-bud till Mp om stöd för spårväg skulle alltså inte vara impopulärt i det egna partiet. Men varifrån skulle pengarna komma? Jo, dels kunde Förbifart Stockholm skjutas upp. Dels kunde M svälja den beska karamellen och höja skatten på bensin och diesel. För Anders Borg torde den karamellen inte vara alltför besk. När nu bilarna blir allmänt bränslesnålare uppstår det stora hål i statskassan.
Fast konvulsioner i Mp blev nog oundvikliga. Vi har nyss sett dem här i Lund, där den åt höger lutande Anders Ebbesson tvingas leda ett vänstersamarbete som han inte gillar. Ryktet säger för övrigt att det var Karin Svensson Smith som kom med hälsningen från Stockholm till Mp-Lund om att partiavdelningen måste gå i takt med rikspolitiken.