Ett alternativt appelltal av Gunnar Stensson

Det stod en skäggig karl med blöta byxor vid fontänen på Mårtenstorget. Hans skånska var svårbegriplig. Kanske bröt han på danska. Hans namn var Palm. Troligen var han en pensionerad grundskollärare. Det var ganska banalt. Han sa inget som jag inte hört förr. Somligt hade han missförstått. Men på något sätt var hans svada intressant. Så jag tog och spelade in vad han sa:

”Politik begriper jag mig inte på.
Det jag har i huvudet nu är inte politik utan ormbunksskogar. Varför det då? Jo, för under ett par hundra miljoner år låg de där i solen och lagrade energi som till slut blev olja och kol.
Och sedan, för 200 år sen, började vi utnyttja den energin. Ni vet, den industriella revolutionen. Men nu är håller den fossila energin på att ta slut. Så gott som. Det gick fort.
Jag menar den egyptiska civilisationen bestod ju i femtusen år. Ska vår ta slut efter bara 200 år? En blinkning i faraos öga.
Det talas lite om alternativa energikällor. Sol, vind och vatten. Men är det seriöst? Fortfarande täcks 80 procent av vår energiförbrukning av olja, kol och gas. Och vi förbrukar mer olja än nånsin förr!
Att bränna olja är ju inte bara ren energi. Det har bieffekter. Det där som kallas växthuseffekten. Om jag har fattat rätt förstör den våra livsbetingelser. Det tycker jag nästan att jag kan se med egna ögon.
Jag menar. I somras var det 34,5 grader varmt i Lund, varmast nånsin. I Ryssland var det 40 och skogarna brann runt Moskva. Idag är det lika varmt i Portugal och där brinner skogarna också.
Sen är det vattnet. Eller vattenbristen. I Afrika och Mellanöstern är det så hett och torrt att vattnet håller på att ta slut. Staterna krigar om det. Mer än en miljard människor saknar rent dricksvatten. Vad ska dom ta sig till?
En miljard lider av ren svält.. Vad är en miljard? Är miljarden som törstar samma miljard som den som svälter? Miljontals klimatflyktingar är på marsch. Vi slåss med dem i Medelhavet och längs Mexikos gräns. Det är något vi borde tala om
Konstigt nog orsakar hettan inte bara torka utan också översvämningar. Se på Indien, Kina och förstås Pakistan. Och New Orleans. Och vi hade ju stormen Gudrun.
Världshaven då. Dom är väl stora nog att dränka det mesta. Icke! Inte vårt avfall. Det finns en jättelik yta i Atlanten som kallas ”Plasthavet”. Dit har vindar och strömmar fört en oändlighet av plastavfall, som ju tillverkats av olja.
Gott om fisk? Nej, haven håller på att bli utfiskade. 70 procent av fiskbestånden runt Europa är utfiskade. Och Östersjön är på väg att bli ett dött hav.
Samtidigt blir haven större. När vattnet blir varmare utvidgas det. Isarna i Arktis och Antarktis smälter. Vattennivån stiger.
Jag var på den lägsta punkten i Lunds kommun i morse. Där var grönskan kolossalt frodig. Där lagrades verkligen solenergi som vi kan utnyttja. Om 200 miljoner år.
Lägsta punkten? Det är där Höje år rinner över kommungränsen till Lomma. Jag räknar med att Öresunds vattenlinje kommer att ligga ungefär där om något årtionde.
Det borde vi väl tala om?
Om jag har fattat det rätt lever vi på bekostnad av våra barn och barnbarn. För första gången ser det ut som om nästa generation får det sämre än den föregående.”
Han gjorde en paus. Jag trodde att han hade slutat. Han tog upp en ölburk ur en kasse, öppnade den, tog en djup klunk, strök sig om munnen med baksidan av handen och fortsatte oförtrutet:
”Det måste ju gå att göra något åt det. Bygga ut vindkraft och vattenkraft till exempel. Kanske använda äkta hästkrafter. Minska konsumtionen. Reparera sånt som går sönder. Man kan laga mycket med ståltråd och tape. Leva enklare. Men det kräver förstås planering. Och samarbete.
Sånt borde vi tala om. Men det gör vi inte. I stället resonerar vi så här: Vi minskar skatten och vi höjer bidragen för att vi ska få konsumera mer och för att efterfrågan ska växa så att alla får jobb så att vår BNP växer..
På mig verkar det som om vi är helt fel ute. Vi förbrukar knappa resurser för att producera och konsumera skräp som blir avfall som förgiftar land och vatten.
Visst måste det vara ett fruktansvärt öde att vara tvungen att försörja sig genom att slösa bort åtta timmar av sitt liv varje dag för att producera skräp som gör jorden till en sämre plats att leva på. Det ödet delas av många. Det kallas visst arbetslinjen. Sånt borde vi tala om.”
Han tystnade lite poänglöst. Från bänkarna framför Konsthallen hördes spridda applåder.