En fantasi av Carin O.

Mats H. satte sig käpprätt upp i sängen. Hans blå-vitrandiga pyjamas var alldeles blöt av svett. Tusan också, nu hade han drömt igen! Den där hopplösa drömmen om att han gick och gick längs gatorna i centrala Lund, snubblade fram på ojämna gatstenar – det var kanske ett misstag att inte satsa på lite mer pengar till gatuunderhållet! Och det var förfärligt vad Lunds centrum hade blivit ödsligt - inte alls det kommersialismens Mecka som det varit meningen att det skulle likna. Och nästan inga människor – hade alla åkt ut till Nova? En och annan tiggare var på plats förstås, men ödsligt, ödsligt. Han kände sig som Joseph K. hos Kafka. Pyjamasknapparna klirrade i tystnaden.
   När han tänkte på centrum annars, i sina bästa stunder, såg han ett framtidsparadis av glas och ljus, så som det tog sig ut på skisserna till den nya Centralstationen till exempel! Och Kristallen den fina! Mycket skönare att tänka på än de här ödsliga gatorna. Hur hade det kunnat bli så här? Äsch, det var nog bara en dröm!

I skolan
Plötsligt befann han sig inomhus. Halvstora barn, stora klassrum. Mycket skrik och bråk, fanns det ingen lärare? Jo, det stod visst en förskrämd vuxen person mitt i klungan - hur skulle han ensam kunna hålla koll på alla de här ungarna? Mats H. höll för öronen. Kanske måste man ändå fixa fram fler ansvariga vuxna till skolan! Det är ju inte så konstigt att lärarna inte vill ha hela sin tid schemalagd här - det skulle jag aldrig klara själv. Men han fick inte bli för blödig, han visste ju att det behövdes pengar till något annat i skolan, han hade det i bakhuvudet, där det vid det här laget bara surrade. En stickande konstig lukt på minde honom om vad det var – mögel var det. Just det, mögel. Usch, han måste härifrån! Var inte Lund en gång i tiden en skolkommun i framkant? Men det här kaoset – han måste ta sin Mats ur skolan !
   Men nu kom han faktiskt direkt in i en annan typ av lokal, här var det inte stökigt och bråkigt utan alldeles tyst. Och ungdomarna hade plötsligt transformerats till stapplande åldringar – så fort går det for det genom Mats trötta huvud. Här var rent och snyggt, inget mögel - men inget annat heller. Oändliga korridorer av tystnad och intighet – hade han kommit till Nirvana? Kunde de här människorna inte göra något annat än att sitta och vänta på döden? Eller var de redan döda? Kunde ingen göra något för dem? Här ville Mats H. aldrig någonsin hamna.

Ett annat Lund
Han tog ett stadigt tag i aktieportfäljen – den hade han som tur var fått med sig. Det var inte alls den här bilden av Lund han brukade ha med sig under sina dagliga politiska diskussioner – det var ett Lund som sken av välmåga och självlysande höghus, det var Medicon Village och Brunnshög, det var ESS och glada spårvagnar, inget som påminde ett dugg om de där hemlösa A-lagarna som nu plötsligt satt där på en bänk utanför Konsthallen och pekade på honom med sina smutsiga fingrar: "Kom hörru du, kom med i gänget! Du ser så ensam ut, du ser ut som om du har sett ett spöke! Kom hit så ska vi ta hand om dig, ta en bärs vet ja!" Helmfrid ryggade tillbaka för denna omisskännliga yttring av solidaritet - han, Mats H., hemlös - så fick det verkligen inte se ut! Måtte han vakna snart, nån jävla ordning fick det väl ändå vara i en stad som Lund! Och han vaknade.

Enda utvägen?
Mats H. kände det som om världen hade vänts upp och ner. Han visste inte längre vad som var sant eller falskt. Hela hans starka nimbus av överlägsenhet höll på att krackelera. Vad skulle han ta sig till?
   Det fanns bara ett svar. Han måste ringa Tove K.