Den 15 februari 2003 genomfördes historiens dittills mest omfattande globala demonstration. President George Bush skulle tvingas avstå från att invadera Irak. Mer än en miljon britter marscherade i London mot krigshetsaren Tony Blair.
I Lund fyllde folkhavet Stortorget och angränsande gator. Högtalarna nådde inte ut. Demonstranterna organiserade sig spontant. Samtidigt som de sista lämnade torget och gav sig av längs Kyrkogatan tågade demonstrationens tät in på torget från Klostergatan.
Varken motståndet i FN eller demonstrationerna hjälpte. Idag, när jag skriver detta, är det den 20 mars 2012, på dagen 9 år sedan de amerikanska truppernas anfall mot Irak.
Om det gått att stoppa kriget kunde USA ha besparats ett nederlag och Irak 1 miljon dödsoffer. Finanskraschen kunde ha undvikits liksom den europeiska skuldkrisen.
Eller kanske inte. Irakinvasionen föregicks av en lång destruktiv process som inleddes som en följd av amerikansk arrogans långt före den 11 september 2001och som utmynnade i kriget mot Afghanistan. Sedan kom Irak.
”Ni har klockorna – vi har tiden” är titeln på Lennart Pehrsons bok om USA tio år efter den 11 september, som utkom i höstas. Den fick strålande recensioner - och försvann sedan ur offentligheten. I valet mellan myten om Amerika och verkligheten väljer vi myten.
Kanske vill vi förtränga vi våra blodiga och grymma fiaskon i Afghanistan och Irak. För vi var ju med. Vi bär ansvar. Göran Persson anslöt med entusiasm Sverige till USA:s krig. Anna Lindh utlämnade egyptierna till CIA. Carl Bildt och Per Ahlmark må hata varandra, men båda var aktiva i grupper som förespråkade den amerikanska invasionen.
Glöm det, tycks nu vara mediernas budskap, glöm det! Vi gläds hellre åt den arabiska våren – fast glädjen grumlas av skammen över vapenaffärerna med demokratirörelsens huvudfiende Saudiarabien som kvävde frihetsrörelsen i Bahrain. Vi förfäras över inbördeskriget i Syrien – och ger tacksamt Ryssland och Kina skulden för vår passivitet. Åter mullrar krigstrummorna. Den här gången gäller det Iran. Kanske kommer mullret snart att överrösta allt annat.
Vi behöver Lennart Pehrsons bok! Vi behöver den för att minnas. Minnas att vägen ut i träsket gick via Bush-doktrinen om preventiva krig, en doktrin som inspirerades av den neokonservativa grupp i vilken maktpolitiker som Paul Wolfowitz, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld ingick. Ingen kom ihåg att Rumsfeld var Usama bin Ladens gamle vapenbroder i afghanernas krig mot den sovjetiska invasionen på 1980-talet.
Kriget mot terrorismen ledde till att alla spärrar lossnade. Fram trädde ett samhälle med tortyr av misstänkta terrorister, okända fängelser världen runt där människor försvann som i svarta hål, fångar som hölls och hålls utan rättsliga processer i Guantanamo och omfattande avlyssning av enskilda individer.
Kapitlet ”In i mörkret” inleds med en beskrivning av den fasansfulla tortyr som den oskyldige taxichauffören Dilawar utsattes för. Hans döda kropp återfanns fastkedjad i taket med benen krossade till en blodig massa.
Vicepresident Dick Cheney, som var ansvarig för detta nya samhällssystem, såg sig själv som ”administrationens Darth Vader”. Vi fick Abu Ghraib och vi fick skendränkningarna som sanktionerades av George Bush. 2009 offentliggjordes allt i sex tortyrpromemorior. USA blev den makt som legitimerade tortyren. Resonemangen liknade dem som den spanska inkvisitionen förde.
Tortyren populariserades också i tv-serien ”24 timmar” om agenten Jack Bauer. Flertalet läsare har säkert sett något avsnitt.
Kapitlet ”American Gestapo” handlar förstås om CIA. Lennart Pehrson gör en historisk genomgång som bland annat visar att hemliga fängelser upprättades i USA redan i början av 1950-talet då kommunistmisstänkta spärrades in och torterades. Under Operation Phoenix 1968 torterades och mördades 20 000 vietnamesiska FNL-aktivister.
Till de mer groteska episoderna hör CIA:s upprepade misslyckanden at mörda Fidel Castro.
Under president Obama har den tidigare CIA-chefen Leon Panetta blivit försvarsminister och general David Petraeus CIA-chef. Gränsen mellan armé och krigsmakt suddas ut. En allt större del av verksamheten har privatiserats. AB Blackwater opererar utan insyn.
Lennart Pehrson visar hur amerikanerna uppmanades att öka sin konsumtion på kredit samtidigt som kriget mot terrorismen förblev ofinansierat. ”Åk till Disney World; ta med era familjer och njut av livet så på det sätt vi vill att det ska njutas”, manade president Bush den 27/9 2001.
Ett kapitel har rubriken: ”Terrorhotet stänger USA:s gränser” I Arizona kontrollerar man gränsen med samma intensitet Israel bevakar muren. Till och med gränsen mot Kanada som tidigare var så gott som helt öppen är nu strängt övervakad. USA:s kontakter med omvärlden minskar. En sällan observerad aspekt är utarmningen av de amerikanska universiteten när toppbegåvningarna från andra delar av världen inte längre känner sig välkomna. Ett jättelikt socialt problem är alla de invandrare utan papper som lever i USA. Främlingsfientligheten växer i ett land som tidigare hade den generösaste invandringspolitiken i världen.
Finanskrisen och dess följder berörs förstås också, liksom den kinesiska utmaningen. Analyserna av de skeendena är mindre intressanta, kanske därför att de ligger för nära i tiden för att ge möjlighet till perspektiv.
Den handlingsförlamning som konflikten mellan USA:s två stora partierna lett till har däremot rötter långt tillbaka i tiden. I dag är sprickan mellan dem djupare än någonsin. USA är landet där kongressens enda makt består i att politiskt lamslå presidenten och hans administration och där även högsta domstolen kan stoppa alla reformförslag. Den pågående politiska kampen inför presidentvalet utgör en förnedrande freakshow som berövar USA all politisk och intellektuell prestige. Efter nederlagen i Mellanöstern har USA blivit alltmer likt den tyska Weimarregim som föregick det nazistiska maktövertagandet.
Bokens författare Lennart Pehrson är en alldeles vanlig utrikespolitisk korrespondent, bosatt i New York sedan 1984. Han har i många år medarbetat i bland annat Dagens Nyheter, Dagens industri och Sydsvenska Dagbladet. Det som är uppseendeväckande är att han har så förfärande fakta att rapportera – och att han får så lite gehör.
I Lund fyllde folkhavet Stortorget och angränsande gator. Högtalarna nådde inte ut. Demonstranterna organiserade sig spontant. Samtidigt som de sista lämnade torget och gav sig av längs Kyrkogatan tågade demonstrationens tät in på torget från Klostergatan.
Varken motståndet i FN eller demonstrationerna hjälpte. Idag, när jag skriver detta, är det den 20 mars 2012, på dagen 9 år sedan de amerikanska truppernas anfall mot Irak.
Om det gått att stoppa kriget kunde USA ha besparats ett nederlag och Irak 1 miljon dödsoffer. Finanskraschen kunde ha undvikits liksom den europeiska skuldkrisen.
Eller kanske inte. Irakinvasionen föregicks av en lång destruktiv process som inleddes som en följd av amerikansk arrogans långt före den 11 september 2001och som utmynnade i kriget mot Afghanistan. Sedan kom Irak.
”Ni har klockorna – vi har tiden” är titeln på Lennart Pehrsons bok om USA tio år efter den 11 september, som utkom i höstas. Den fick strålande recensioner - och försvann sedan ur offentligheten. I valet mellan myten om Amerika och verkligheten väljer vi myten.
Kanske vill vi förtränga vi våra blodiga och grymma fiaskon i Afghanistan och Irak. För vi var ju med. Vi bär ansvar. Göran Persson anslöt med entusiasm Sverige till USA:s krig. Anna Lindh utlämnade egyptierna till CIA. Carl Bildt och Per Ahlmark må hata varandra, men båda var aktiva i grupper som förespråkade den amerikanska invasionen.
Glöm det, tycks nu vara mediernas budskap, glöm det! Vi gläds hellre åt den arabiska våren – fast glädjen grumlas av skammen över vapenaffärerna med demokratirörelsens huvudfiende Saudiarabien som kvävde frihetsrörelsen i Bahrain. Vi förfäras över inbördeskriget i Syrien – och ger tacksamt Ryssland och Kina skulden för vår passivitet. Åter mullrar krigstrummorna. Den här gången gäller det Iran. Kanske kommer mullret snart att överrösta allt annat.
Vi behöver Lennart Pehrsons bok! Vi behöver den för att minnas. Minnas att vägen ut i träsket gick via Bush-doktrinen om preventiva krig, en doktrin som inspirerades av den neokonservativa grupp i vilken maktpolitiker som Paul Wolfowitz, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld ingick. Ingen kom ihåg att Rumsfeld var Usama bin Ladens gamle vapenbroder i afghanernas krig mot den sovjetiska invasionen på 1980-talet.
Kriget mot terrorismen ledde till att alla spärrar lossnade. Fram trädde ett samhälle med tortyr av misstänkta terrorister, okända fängelser världen runt där människor försvann som i svarta hål, fångar som hölls och hålls utan rättsliga processer i Guantanamo och omfattande avlyssning av enskilda individer.
Kapitlet ”In i mörkret” inleds med en beskrivning av den fasansfulla tortyr som den oskyldige taxichauffören Dilawar utsattes för. Hans döda kropp återfanns fastkedjad i taket med benen krossade till en blodig massa.
Vicepresident Dick Cheney, som var ansvarig för detta nya samhällssystem, såg sig själv som ”administrationens Darth Vader”. Vi fick Abu Ghraib och vi fick skendränkningarna som sanktionerades av George Bush. 2009 offentliggjordes allt i sex tortyrpromemorior. USA blev den makt som legitimerade tortyren. Resonemangen liknade dem som den spanska inkvisitionen förde.
Tortyren populariserades också i tv-serien ”24 timmar” om agenten Jack Bauer. Flertalet läsare har säkert sett något avsnitt.
Kapitlet ”American Gestapo” handlar förstås om CIA. Lennart Pehrson gör en historisk genomgång som bland annat visar att hemliga fängelser upprättades i USA redan i början av 1950-talet då kommunistmisstänkta spärrades in och torterades. Under Operation Phoenix 1968 torterades och mördades 20 000 vietnamesiska FNL-aktivister.
Till de mer groteska episoderna hör CIA:s upprepade misslyckanden at mörda Fidel Castro.
Under president Obama har den tidigare CIA-chefen Leon Panetta blivit försvarsminister och general David Petraeus CIA-chef. Gränsen mellan armé och krigsmakt suddas ut. En allt större del av verksamheten har privatiserats. AB Blackwater opererar utan insyn.
Lennart Pehrson visar hur amerikanerna uppmanades att öka sin konsumtion på kredit samtidigt som kriget mot terrorismen förblev ofinansierat. ”Åk till Disney World; ta med era familjer och njut av livet så på det sätt vi vill att det ska njutas”, manade president Bush den 27/9 2001.
Ett kapitel har rubriken: ”Terrorhotet stänger USA:s gränser” I Arizona kontrollerar man gränsen med samma intensitet Israel bevakar muren. Till och med gränsen mot Kanada som tidigare var så gott som helt öppen är nu strängt övervakad. USA:s kontakter med omvärlden minskar. En sällan observerad aspekt är utarmningen av de amerikanska universiteten när toppbegåvningarna från andra delar av världen inte längre känner sig välkomna. Ett jättelikt socialt problem är alla de invandrare utan papper som lever i USA. Främlingsfientligheten växer i ett land som tidigare hade den generösaste invandringspolitiken i världen.
Finanskrisen och dess följder berörs förstås också, liksom den kinesiska utmaningen. Analyserna av de skeendena är mindre intressanta, kanske därför att de ligger för nära i tiden för att ge möjlighet till perspektiv.
Den handlingsförlamning som konflikten mellan USA:s två stora partierna lett till har däremot rötter långt tillbaka i tiden. I dag är sprickan mellan dem djupare än någonsin. USA är landet där kongressens enda makt består i att politiskt lamslå presidenten och hans administration och där även högsta domstolen kan stoppa alla reformförslag. Den pågående politiska kampen inför presidentvalet utgör en förnedrande freakshow som berövar USA all politisk och intellektuell prestige. Efter nederlagen i Mellanöstern har USA blivit alltmer likt den tyska Weimarregim som föregick det nazistiska maktövertagandet.
Bokens författare Lennart Pehrson är en alldeles vanlig utrikespolitisk korrespondent, bosatt i New York sedan 1984. Han har i många år medarbetat i bland annat Dagens Nyheter, Dagens industri och Sydsvenska Dagbladet. Det som är uppseendeväckande är att han har så förfärande fakta att rapportera – och att han får så lite gehör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar