Susan Abulhawa har gjort ett skickligt arbete. Hon får läsaren att uppleva att det är hennes eget öde vi följer, hennes oändliga smärta över krig, våld, förluster av sina kära vi delar. Familjens och bygemenskapens perspektiv dominerar framställningen, som går från 1940-talet till början på 2000-talet. Fördrivningen 1948, flyktinglägret i Jenin, 1967 års krig, kriget mot Libanon i början av 80-talet – allt skildras intimt personligt, med kortare inslag om det bredare skeendet. Abulhawa ger oss bilden av den judiska israelen som den omänskliga soldat vi idag hör om från Afghanistankrigets vardag, men också som den rädda unga man som inte vill döda. Som politikern som ”vet” att fördrivningen kräver hårda nypor, och som den människa vars inre bryts ner av vetskapen om judars och palestiniers gemensamma ursprung och lidanden, om den historiens stora grymhet där nazismens brott mot judar blir judarnas brott mot palestinierna.
Genom olika familjemedlemmars reaktioner på förtrycket leds vi in i skapandet av PLO, dess framgångar och slutliga fördrivning till Tunisien, Arafats resultatlösa kompromisser och den växande desperation som ledde till de två jihaden – alltid med Israel som den skoningslöse vedergällningens krigsapparat.
Framställningen andas dofter, smaker från palestinska odlingar och måltider. Poetiska inslag ur den djupa kulturhistorien varvas med varma skildringar av gemenskap, respekt, hälsningar och stöd i det utsatta läge alla delar. Barnen – barnen är hoppets källa och motivering, barnen som drabbas så omänskligt av det israeliska våldet och som bär fröet till en annan värld inom sig.
Dessutom har boken som inbunden en vacker layout och är en estetisk njutning att läsa. 69 kr fick jag ge för den i affären på Bangatan. År 2010 gavs den ut på engelska och svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar