Ungdomens hus i Malmö är Sveriges äldsta Folkets Hus, snart 120 år. Där har August Palm och Per-Albin Hansson framträtt i kampen för rösträtt och rättvisa.
Sara Lidman talade den 22 december 1972, då vi demonstrerade mot USA:s bombning av Hanoi, den förbrytelse som Olof Palme jämförde med Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.
Skolan hade just slutat för hösten, jag gick direkt från Heleneholmsgymnasiet, tusentals deltog i demonstrationen, blötsnön ven längs Södra Förstadsgatan och decembermörkret sänkte sig över Malmö.
Salen i Ungdomens hus var överfull, långt ifrån alla kom in, och Sara Lidman talade, intensivt, lågmält och - vilket ord ska jag välja? - existentiellt om USA:s folkmord. Flera krigsår återstod.
Kanske var Hanoi-bombningen ett moraliskt nederlag för USA som är jämförbart med Nazitysdklands nederlag vid Stalingrad.
Nixons tid som president var snart förbi, men två och ett halvt år återstod till det amerikanska nederlaget och Vietnams befrielse.
Hatarna invaderar
Tisdagen 21 februari 2012 ägde ett helt annat möte rum i Ungdomens hus: Journalisten Ingrid Carlqvist grundade något som hon kallade ”Tryckfrihetssällskapet”.
Niklas Orrenius skrev ett sakligt, i ord milt reportage som ger en förödande redovisning av dem som var där, deras bakgrund och åsikter och vad de sa och gjorde (SDS 26/2).
Inbjudna att tala var bara hatare, personer som hatar muslimer, invandring och invandrare.
”Tryckfrihetssällskapet” är en organisation för misslyckade journalister, författare och konstnärer. De betecknar sig som politiskt inkorrekta. Sina fiaskon skyller de på det svenska ”DDR-samhället” och på islam, som de besinningslöst hatar.
Förebilden är det danska ”Trykkefriheds-selskabet”. Dess grundare Lars Hedegaard är bitter för att Jyllandsposten, trots sin uttalat islamofobiska linje, vägrar att trycka satser som ”muslimer våldtar sina egna barn” eller ”muslimska kvinnor är inte människor, deras funktion är att vara livmoder, de bär krigarnas avkomma och skapar krigare, men annars... nåja, de kan användas i sexuella syften, men annars har de inget värde.”
Eller: ”När svenska flickor blir massvåldtagna är det inget fel ur muslimskt perspektiv.” Lars Hedegaard formulerar rasismen i pornografiska termer.
Det bekymrar inte den danska prästen Katrine Winkel Holm – till skillnad från Hedegaard har hon en kolumn i Jyllandsposten – när hon försvarar honom: ”Folk säger att han är rasist. Men han hatar rasism. Det han sade var sanningen: kvinnan saknar värde i islam. Muslimska kvinnor sitter i bur.”
Sara Lidman talade den 22 december 1972, då vi demonstrerade mot USA:s bombning av Hanoi, den förbrytelse som Olof Palme jämförde med Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.
Skolan hade just slutat för hösten, jag gick direkt från Heleneholmsgymnasiet, tusentals deltog i demonstrationen, blötsnön ven längs Södra Förstadsgatan och decembermörkret sänkte sig över Malmö.
Salen i Ungdomens hus var överfull, långt ifrån alla kom in, och Sara Lidman talade, intensivt, lågmält och - vilket ord ska jag välja? - existentiellt om USA:s folkmord. Flera krigsår återstod.
Kanske var Hanoi-bombningen ett moraliskt nederlag för USA som är jämförbart med Nazitysdklands nederlag vid Stalingrad.
Nixons tid som president var snart förbi, men två och ett halvt år återstod till det amerikanska nederlaget och Vietnams befrielse.
Hatarna invaderar
Tisdagen 21 februari 2012 ägde ett helt annat möte rum i Ungdomens hus: Journalisten Ingrid Carlqvist grundade något som hon kallade ”Tryckfrihetssällskapet”.
Niklas Orrenius skrev ett sakligt, i ord milt reportage som ger en förödande redovisning av dem som var där, deras bakgrund och åsikter och vad de sa och gjorde (SDS 26/2).
Inbjudna att tala var bara hatare, personer som hatar muslimer, invandring och invandrare.
”Tryckfrihetssällskapet” är en organisation för misslyckade journalister, författare och konstnärer. De betecknar sig som politiskt inkorrekta. Sina fiaskon skyller de på det svenska ”DDR-samhället” och på islam, som de besinningslöst hatar.
Förebilden är det danska ”Trykkefriheds-selskabet”. Dess grundare Lars Hedegaard är bitter för att Jyllandsposten, trots sin uttalat islamofobiska linje, vägrar att trycka satser som ”muslimer våldtar sina egna barn” eller ”muslimska kvinnor är inte människor, deras funktion är att vara livmoder, de bär krigarnas avkomma och skapar krigare, men annars... nåja, de kan användas i sexuella syften, men annars har de inget värde.”
Eller: ”När svenska flickor blir massvåldtagna är det inget fel ur muslimskt perspektiv.” Lars Hedegaard formulerar rasismen i pornografiska termer.
Det bekymrar inte den danska prästen Katrine Winkel Holm – till skillnad från Hedegaard har hon en kolumn i Jyllandsposten – när hon försvarar honom: ”Folk säger att han är rasist. Men han hatar rasism. Det han sade var sanningen: kvinnan saknar värde i islam. Muslimska kvinnor sitter i bur.”
Urgammalt krig
Enligt Katrine Winkel Holm pågår ett krig mellan muslimer och kristna: ”Fiendskapen mellan muslimer och kristna är urgammal.” Hon ser sig som en kämpe i detta tusenåriga krig, en korsriddare. Uttrycket i hennes ansikte på fotot liknar Anders Breiviks. Samma fanatiska obeveklighet. ”Jag är så glad att jag inte är svensk”, säger hon.
En annan talare är norrmannen Hans Rustad. På sin blogg ”Document.no” har han publicerat ”samtliga kommentarer som Anders Behring Breivik skrivit på denna nyhetstjänst”.
De kan läsas i sin helhet på webbtidningen ”Nationell nu”.
Hans Rustad betecknar Anders Behring Breivik som ”en kristen högersionist, antinazist och fanatisk EDL-sympatisör.” (EDL; English Defence League, en våldsam judisk rörelse).
Mikael Jalving, författare till ”Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rese” deltar också i ”Tryckfrihetssällskapets” möte.
Lars Vilks är naturligtvis där, omgiven av sina statliga säkerhetsvakter. Han lever gott på sin rondellhund och tackar ”Trykkefrihedsselskabet” som säljer kopior av den till danska rasister för 1500 kronor styck.
En annan självskriven gäst är Dan Park från Lund, nyss dömd för hets mot folkgrupp på grund av slavaffischen. Hans affischer läggs nu ut på nazitidningen ”Nationell nu”.
Och givetvis är Ted Ekeroth, SD, där. Han tror att svenska journalister 1987 kom överens om att inte skriva något negativt om invandrare. Överenskommelsen kallar han ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”.
Regionrådet Jens Leandersson, SD, twittrar: ”Hoppas det kan bli en tankesmedja likt Timbro.
”Tryckfrihetssällskapet” kommer knappast att utvecklas till vare sig tankesmedja eller massorganisation. Det är ju framför allt en egocentrisk sekt av personer som klappar varandra på ryggen och kverulerar för att de är underkända i det offentliga samtalet.
Men de är inte helt ensamma. Axess finns ju. Axess har helt andra tillgångar, både en tv-kanal som gång på gång kör det invandrarfientliga föredraget ”Efter multikulti” och en påkostad tidskrift. Det var där professor Svante Nordin publicerade sin invandrarfientliga artikel.
Axess nya nummer är ett angrepp mot den nya feminismen. Professor Magnus Ullén kritiserar numret. ”Det är inte mycket till analys – den går förövrigt igen i Breiviks ökända 1500-sidiga dokument, vilket måhända förklarar varför (tidskriftens redaktör) Lundberg blir hysterisk så fort någon påminner om Breiviks samhällsanalys”(Aftonbladet 27/2).
De hundra missnöjda hatarna i Ungdomens hus är ett symtom på förvirring och isolering snarare än ett hot. Men visst finns här en stank av 1930-talets Malmö och Lund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar