Ekonomi till döds av Lucifer

Nog är det beklämmande att läsa om kommunledningen i Kävlinge som lägger ner kommunens gymnasieskola, Frans Möllergymnasiet. Varför gör man det? Tja, minskande årskullar tillsammans med att allt fler av eleverna väljer teoretiska linjer och då föredrar att åka till Lund vars breda famn välkomnar alla. Men ingen säger att det är något fel på Frans Möllergymnasiet.
   Det finns två sidor av det här. För Lund betyder det att gymnasieskolorna får allt trängre och nu talas det om att Lund som redan har fyra stora kommunala gymnasier måste få ytterligare en helt ny gymnasieskola färdig inom fem år. Mycket tyder på att Lunds kommunledning ser möjligheter till en bättre ekonomi. Stordriftsfördelar alltså. Lund har förvisso alltid varit en viktig skolstad, men ska vi verkligen gå in för det i denna skala?

Utarmning
Nu är det ju Kävlingeeleverna som i ökande utsträckning väljer Lund. Det är förstås häftigare att åka till den livaktiga staden än att trampa Kävlinges gator. Visst, men sidoeffekten är ju att hela Kävlinges gymnasieskola läggs ner, också de icke-teoretiska linjerna. Det innebär en utarmning av Kävlinge på flera plan.
   Och det är där man undrar om det inte finns någon i Kävlinge som bryr sig om effekter på längre sikt. Är det inte värt något för en kommun att ha en gymnasieskola, att ha lärare och elever som bidrar till ortens kulturliv, till bibliotek, till en lokal ungdomskultur? Men det är borgarna som styr i Kävlinge och då är det ekonomin som avgör.
   Friskolorna och det fria skolvalet beskrivs som frihetsreformer, men effekten är att skolplanering blir allt mer omöjlig och att resurser i form av lokaler går till spillo och att mindre kommuner utarmas. Lund kan själv välja om kommunen ska fortsätta att stödja detta. Jag tycker att det kan vara dags för Lund att säga stopp.

Den europeiska krisen
Gunnar Sandin som i många år satte sin prägel på Veckobladet hade några övergripande principer. Den ena var att inte publicera läsekretsens inskickade dikter, en ståndpunkt för vilken det finns många goda skäl. Den andra var att allt skulle egentligen handla om Lund, eller åtminstone Skåne. Den principen är vi många som har tummat på, också Gunnar som ju i högsta grad var europé och internationalist.

Skär affärstidning upplyser
Detta som inledning till att ta upp den europeiska krisen. Jag är inte ekonom, men i Gunnars anda ska man väl inte bara sitta tyst och tro sig vara för dum att begripa. Så jag har börjat glutta i Financial Times, en skärpt affärstidning på riktigt skärt papper. I första hand har jag tagit intryck av två kolumnister, Martin Wolff och Wolfgang Münchau. De har på sistone diskuterat vad som är Europas huvudproblem och det tycks då finnas två läger.
   Den ena hävdar att problemet är regeringarnas bristande vilja och förmåga att balansera statsfinanserna. Alltså att man är för rundhänt med utgifterna, att man är för frikostig med välfärden.  Man har för stora och ineffektiva statsapparater, man har för höga pensioner etc. (Lustigt nog ifrågasätter man mera sällan militärutgifterna – Grekland håller t.ex. på att köpa 60 attackplan, franska fregatter, amerikanska helikoptrar mm.)  Och till detta kommer då alltför låga skatteintäkter. Så tvingas man låna mer och då stiger räntorna och då blir det ännu värre. Det är denna linje som EU går på och är därför på gång att organisera en pakt som ska hindra statsutgifterna att överstiga utgifterna med mer än 0.5 procent. Tyskland och fru Merkel tvekar inte på denna punkt och får stöd av Cameron, Sarkozy och väl Reinfeldt.
   Den andra linjen säger att det handlar om ländernas betalningsbalans och bristande konkurrensförmåga. Man har för lite att erbjuda världsmarknaden och till för höga priser. En klassisk lösning här är att devalvera, men det kan man inte när man har en gemensam valuta. Man kan då sänka lönerna, men det är inte så populärt. Många länder har underskott i betalningsbalansen men det svarar mot att andra, t.ex. Tyskland och Sverige, har stora överskott. Lösningen här är att man överför pengar från de rika till de fattiga, men framför allt att man stimulerar ekonomin och världshandeln så att de fattiga kan exportera mera.

Keynes går igen
Ja, dessvärre finns det länder där bägge diagnoserna gäller samtidigt. Ekonomerna är förstås oeniga. Minoriteten som rymmer de som lutar en liten aning åt vänster står för den senare linjen och nämner namn som Keynes. Bland dem finns t.ex. Paul Krugman i New York Times.
   Slutsats? Ja, jag vet inte. Men vinner den första linjen och man tar till dess botemedel, då exploderar nog halva nationer i arbetslöshet, strejker och oroligheter. Det kanske skulle behövas, men jag har svårt att förorda det. Vad som är klart är att den politiska ekonomin inte är en särskilt precis och vägledande vetenskap.