Finns det vägar ur globali- seringens tvångsgrepp på nationell politik? av Bertil Egerö

På min vägg sitter ett dagstidningsfoto, troligen från 2008. Där syns en gravsten över nyliberalismen, född den dag Pinochet tog makten i Chile och död när Dow Jones, det amerikanska börsindexet, föll 900 punkter. Det inträffade den 29 september 2008.

Vänstergruppen Arbetarinitiativet som låg bakom jippot var nog lite väl optimistiska. Kanske krackelerar nu ideologin, men EU:s ledare famlar ännu hjälplöst efter svar på unionens finansiella kris utan att ifrågasätta den bas mot vilken den utspelas.
   Förr i världen hade regeringar ett viktigt redskap för att skydda ett lands egen ekonomi, protektionism. WTO kräver att gränserna alltid halls öppna i den globala konkurrensen. Vad kan man då göra som regering i ett Europa där arbetarrörelsens framgångar gör att allt fler jobb flyttas till låglöneländer?
   I Hollandes regering ingår en riktig fritänkare, Arnaud Montebourg. Han har som minister den speciella uppgiften att stimulera fransk export. En passande utmaning för en person som tidigare gjort sig känd med en programskrift kallad Votez pour la Démondialisation! – Rösta mot globaliseringen! Som presidentkandidat (han kom trea) skrev han ett valmanifest om “en grön, europeisk och modern protektionism” – men är en sådan linje möjlig för ett EU-land som är WTO-medlem och accepterat globaliseringens regler?
   Montebourg verkar ha hittat ett kryphål, en paragraph från det fördrag från 1994 som ligger till grund för WTO. Där sägs att en enskild nation har rätt att föra en protektionistisk politik om den kan åberopa miljöskäl.
   USA har en “Buy American Act” som stipulerar att staten främst ska gynna inhemska leverantörer. Kina följer inte frihandelns regler i sin politik. Undantag finns alltså åtminstone I form av dessa två stora ekonomiers agerande.
   Frankrike, liksom EU i stort, har genom globaliseringen kommit att uppleva ett slags avindustrialisering. Nu behövs en satsning på att bygga upp en ny och miljövänlig industri, genom en “mjuk protektionism som skall skapa arbetstillfällen och spara naturresurser.”
   Det låter som ett passande recept inte minst för Sverige, och en perfekt politik att driva för socialdemokrater, miljöpartister och vänsterfolk.
   Mycket av det ovanstående har jag hämtat ur en understreckare i Svenska Dagbladet den 5 juli i år, skriven av Ruth Lötmarker. Där tipsar hon också om Montebourgs senaste bok, Antimanuel de politique, där han utvecklar detta spännande tema och även bjuder på olika konkreta förslag till hur “det nya Frankrike” kan skapas. Det låter som om boken verkligen är värd en svensk översättning.