Mishras bok ”From the Ruins of Empire” analyserar
hur kunskapen om kultur, samhälle och människor i Asien begränsas av
vårt trånga perspektiv som bara handlar om strategiska och ekonomiska
intressen.Hur kommer det sig att så många politiker, journalister och bedömare i väst efter 11 september återigen lät sig förledas av de imperialistiska vanföreställningar som krossats genom avkoloniseringen för 50 år sedan?
Pankaj Mishra angriper den vanliga föreställningen att imperialismen trots allt har goda sidor. Nej, imperialismen är ”ett system som förhärligar storskaligt våld, utsugning, slaveri och rasism och på sikt är förkastligt och ohållbart.”
Neoimperialismen har visat sig vara lika strategiskt som moraliskt korrupt. Den kan fortfarande störta världen i en fruktansvärd avgrund: ett anfall på Iran kan bli den tändande gnistan.
Pankaj Mishra angriper västs förenklade bild av motsättningarna i Afghanistan: Talibanskägg mot minikjolar, liberalism mot islamofascism.
Utlänningar rättfärdigar sin brutala dominans och sitt rasistiska kränkande av asiatiska folk med hänvisning till de ”högre värdena i den egna civilisationen”.
Pankaj Mishra beskriver en asiatisk tradition av tänkare och politiska filosofer som reflekterat över sin situation i en värld som under de senaste 150 åren dominerats av ”en liten minoritet av vita män”.
Den ”fria” marknaden är en skapelse av mäktiga stater i Europa och Amerika som gav upphov till en liten transnationell elit, samtidigt som den gjorde många andra fattiga. Hur kan någon falla för påståendet att den fria marknaden handlar om att avskaffa fattigdomen?
Jämför Columbia-professorn Saskia Sassen som framträder på konferensen ”Innovation in mind” i Lund: ”Du ser det i alla städer. Samtidigt som toppskiktet av manliga höginkomsttagare växer så växer servicesektorn i form av hotell och restauranger medan medelklassen försvinner och ojämlikheten tilltar.” Hon exemplifierar situationen med konstaterandet att den rikaste procenten i New York tillgodogör sig 44 procent av löneinkomsterna. SDS 27/9
2012 ser vi klart hur en liten minoritet har berikat sig själv på bekostnad av majoriteten som känner sig bedragen och utsätts för utarmning och lidanden. Vi ser redan detta hända i Indien och Kina, för att inte nämna Grekland, Spanien och Portugal som för 50 år sedan var brutala diktaturer, stödda av den överklass som nu utarmar dem genom föra ut sina förmögenheter för att slippa betala skatt.
Pankaj Mishras bok har alltså titeln: From the Ruins of Empire: the Intellectuals Who Remade Asia. Den är utgiven på Penguin sommaren 2012. Flera bedömare menar att den är lika betydelsefull som Edward Saids epokgörande bok om orientalismen.
En artikel av Pankaj Mishra om USA och Mellanöstern som publicerades i International Herald Tribune den 25/9.
Gunnar Stensson
USA:s oundvikliga återtåg från Mellanöstern av Pankaj Mishra
Mordet på fyra 
amerikaner
i Libyen och angreppen på amerikanska ambassader i hela den muslimska
världen har kommit många att erinra sig det som hände 1979, då radikala
islamister ockuperade USA:s ambassad i Teheran. Också den gången kunde
våldsbenägna extremister vinna en lättköpt seger efter det att en
pro-amerikansk tyrann hade störtats.
Men USA:s besatthet av radikala islamister gör att många förbiser en mycket mer betydelsefull parallell till det rådande belägringstillståndet i Mellanöstern och Afghanistan: helikoptrarna som hovrade över den amerikanska ambassadens tak i Saigon 1975 medan de nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i staden.
Den brådstörtade utrymningen innebar slutet på USA:s långa och kostsamma inblandning i Indokina, som på samma sätt som dagens Mellanöstern var ett arv efter sönderfallande europeiska imperier. I Sydostasien fanns inga lockande naturresurser och ingen allierad som Israel att försvara. Däremot uppfattades Indokina som frontlinjen i den världsomspännande kampen mot kommunismen, och amerikanska beslutsfattare försökte utan framgång förmå lokalbefolkningen att främja USA:s strategiska intressen genom såväl USA-allierade despoter som överlägsen eldkraft.
De våldsamma protester som Muhammedfilmen provocerat fram kommer snart att lägga sig och de amerikanska ambassaderna kommer att återuppta sin verksamhet. Men den symboliska innebörden av våldet, som även innefattade ett talibanangrepp mot en av de mest hårdbevakade amerikanska baserna, är uppenbar. USA:s avtagande makt är ett drama som spelas i repris, denna gång i Mellanöstern efter två meningslösa krig och de pro-amerikanska regimernas kollaps eller försvagning.
I Afghanistan har lokala soldater och poliser dödat sina västerländska utbildare. Demonstrationer mot Muhammed-filmen och drönarattackerna har ägt rum både där och i Pakistan. Det är förbluffande, att utbrottet av historiskt rotat hat mot invaderande stormakter och västerländsk fjärrkontroll ännu en gång har kommit som en chock för amerikanska politiker och kommentatorer.
Det tycks som om USA genom segrarna över nazism och kommunism har invaggats i en överdriven föreställning om sin moraliska överlägsenhet och sitt historiska uppdrag och därigenom kommit att missförstå 1900-talets mest centrala historiska process: de undertryckta folkens oavbrutna, ofta våldsamma politiska uppvaknande.
USA:s långa historia av samarbete med diktatorer i regionen, från shahen i Iran till Saddam Hussein och Hosni Mubarak, har ställt amerikanerna inför en avgrund av misstroende. Föreställningen att denna djuprotade misstänksamhet kan övervinnas genom några lugnande presidenttal avslöjar bara ännu tydligare Västs nedlåtande syn på det så kallade arabiska psyket, som tills helt nyligen endast antogs vara mottagligt för brutalt våld.
Det är inte bara extremistiska salafister som tror att amerikaner alltid har onda avsikter: de anti-islamistiska demonstranter, som smetade ner Hillary Rodham Clintons bilkaravan med ruttna ägg i Alexandria, var övertygade om att USA var i färd med att ingå förrädiska avtal med det Muslimska brödraskapet.
Och det har knappast undgått någon i den muslimska världen hur den israeliske premiärministern manipulerat USA för att få till stånd ett förebyggande anfall på Iran.
Utan tvivel ligger år av kaos framför oss i Mellanöstern, när olika grupperingar försöker vinna kontroll. Mordet på ambassadör J. Christopher Stevens i Libyen, den enda amerikanska framgångssagan under den arabiska våren, är ett tidigt tecken på kommande kaos; det pekar också på de oförutsägbara konsekvenser som skulle bli följden av ett västligt ingripande i Syrien – eller Iran.
Liksom i Sydostasien 1975 har begränsningen i såväl USA:s eldkraft som dess diplomati blivit uppenbar. Finansiellt stöd, eller mutor, fungerar bara till en viss gräns med ledare som kämpar för att kontrollera de förvirrande och våldsamma krafter som den arabiska våren frigjort.
Trots att det är politiskt olämpligt att nämna under en valkampanj är det ett faktum, att skälen för ett strategiskt amerikanskt återtåg från Mellanöstern och Afghanistan sällan har varit mer tvingande. I synnerhet som minskande energiberoende gör USA:s börda att upprätthålla ordningen i regionen lättare och dess förmodade allierade, Israel, visar tecken på att utgöra ett tomt hot.
Allt behöver inte vara förlorat om USA minskar omfattningen av sin politiskt osäkra närvaro i den muslimska världen. USA skulle en dag kunna återvända till en relation av ömsesidig värdighet som det har gjort med sin tidigare fiende Vietnam. (Även om den aktuella upprustningen i Stilla Havet – en del av Obama-administrationens ”omsvängning till Stilla Havet” - antyder en ny övervärdering av amerikansk styrka.)
Republikanerna som uppmanar Obama att skaffa sig en stor käpp tycks tro att de lever kvar i imperialismens tidevarv. De liberala internationalister som argumenterar för ett djupare engagemang i Mellanöstern lever i en liknande tidsbubbla; och båda hyser överdrivna föreställningar om USA:s finansiella styrka efter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Det är världens nya nationer och uppvaknande folk som i allt större utsträckning kommer att forma händelserna i den post-västliga eran. USA:s återtåg är oundvikligt. Den enda frågan är om återtåget blir lika utdraget och våldsamt som Europas uttåg från Asien och Afrika i mitten av 1900-talet.
amerikaner
i Libyen och angreppen på amerikanska ambassader i hela den muslimska
världen har kommit många att erinra sig det som hände 1979, då radikala
islamister ockuperade USA:s ambassad i Teheran. Också den gången kunde
våldsbenägna extremister vinna en lättköpt seger efter det att en
pro-amerikansk tyrann hade störtats.Men USA:s besatthet av radikala islamister gör att många förbiser en mycket mer betydelsefull parallell till det rådande belägringstillståndet i Mellanöstern och Afghanistan: helikoptrarna som hovrade över den amerikanska ambassadens tak i Saigon 1975 medan de nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i staden.
Den brådstörtade utrymningen innebar slutet på USA:s långa och kostsamma inblandning i Indokina, som på samma sätt som dagens Mellanöstern var ett arv efter sönderfallande europeiska imperier. I Sydostasien fanns inga lockande naturresurser och ingen allierad som Israel att försvara. Däremot uppfattades Indokina som frontlinjen i den världsomspännande kampen mot kommunismen, och amerikanska beslutsfattare försökte utan framgång förmå lokalbefolkningen att främja USA:s strategiska intressen genom såväl USA-allierade despoter som överlägsen eldkraft.
De våldsamma protester som Muhammedfilmen provocerat fram kommer snart att lägga sig och de amerikanska ambassaderna kommer att återuppta sin verksamhet. Men den symboliska innebörden av våldet, som även innefattade ett talibanangrepp mot en av de mest hårdbevakade amerikanska baserna, är uppenbar. USA:s avtagande makt är ett drama som spelas i repris, denna gång i Mellanöstern efter två meningslösa krig och de pro-amerikanska regimernas kollaps eller försvagning.
I Afghanistan har lokala soldater och poliser dödat sina västerländska utbildare. Demonstrationer mot Muhammed-filmen och drönarattackerna har ägt rum både där och i Pakistan. Det är förbluffande, att utbrottet av historiskt rotat hat mot invaderande stormakter och västerländsk fjärrkontroll ännu en gång har kommit som en chock för amerikanska politiker och kommentatorer.
Det tycks som om USA genom segrarna över nazism och kommunism har invaggats i en överdriven föreställning om sin moraliska överlägsenhet och sitt historiska uppdrag och därigenom kommit att missförstå 1900-talets mest centrala historiska process: de undertryckta folkens oavbrutna, ofta våldsamma politiska uppvaknande.
USA:s långa historia av samarbete med diktatorer i regionen, från shahen i Iran till Saddam Hussein och Hosni Mubarak, har ställt amerikanerna inför en avgrund av misstroende. Föreställningen att denna djuprotade misstänksamhet kan övervinnas genom några lugnande presidenttal avslöjar bara ännu tydligare Västs nedlåtande syn på det så kallade arabiska psyket, som tills helt nyligen endast antogs vara mottagligt för brutalt våld.
Det är inte bara extremistiska salafister som tror att amerikaner alltid har onda avsikter: de anti-islamistiska demonstranter, som smetade ner Hillary Rodham Clintons bilkaravan med ruttna ägg i Alexandria, var övertygade om att USA var i färd med att ingå förrädiska avtal med det Muslimska brödraskapet.
Och det har knappast undgått någon i den muslimska världen hur den israeliske premiärministern manipulerat USA för att få till stånd ett förebyggande anfall på Iran.
Utan tvivel ligger år av kaos framför oss i Mellanöstern, när olika grupperingar försöker vinna kontroll. Mordet på ambassadör J. Christopher Stevens i Libyen, den enda amerikanska framgångssagan under den arabiska våren, är ett tidigt tecken på kommande kaos; det pekar också på de oförutsägbara konsekvenser som skulle bli följden av ett västligt ingripande i Syrien – eller Iran.
Liksom i Sydostasien 1975 har begränsningen i såväl USA:s eldkraft som dess diplomati blivit uppenbar. Finansiellt stöd, eller mutor, fungerar bara till en viss gräns med ledare som kämpar för att kontrollera de förvirrande och våldsamma krafter som den arabiska våren frigjort.
Trots att det är politiskt olämpligt att nämna under en valkampanj är det ett faktum, att skälen för ett strategiskt amerikanskt återtåg från Mellanöstern och Afghanistan sällan har varit mer tvingande. I synnerhet som minskande energiberoende gör USA:s börda att upprätthålla ordningen i regionen lättare och dess förmodade allierade, Israel, visar tecken på att utgöra ett tomt hot.
Allt behöver inte vara förlorat om USA minskar omfattningen av sin politiskt osäkra närvaro i den muslimska världen. USA skulle en dag kunna återvända till en relation av ömsesidig värdighet som det har gjort med sin tidigare fiende Vietnam. (Även om den aktuella upprustningen i Stilla Havet – en del av Obama-administrationens ”omsvängning till Stilla Havet” - antyder en ny övervärdering av amerikansk styrka.)
Republikanerna som uppmanar Obama att skaffa sig en stor käpp tycks tro att de lever kvar i imperialismens tidevarv. De liberala internationalister som argumenterar för ett djupare engagemang i Mellanöstern lever i en liknande tidsbubbla; och båda hyser överdrivna föreställningar om USA:s finansiella styrka efter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Det är världens nya nationer och uppvaknande folk som i allt större utsträckning kommer att forma händelserna i den post-västliga eran. USA:s återtåg är oundvikligt. Den enda frågan är om återtåget blir lika utdraget och våldsamt som Europas uttåg från Asien och Afrika i mitten av 1900-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar