Lars Vilks gärningar av Lotte Möller

Lars Vilks kan inte precis klaga över brist på uppmärksamhet och just nu överskuggar hans medverkan i SIONs möte det mesta. Men när röken lagt sig kan en annan sida av hans verksamhet nog vara värd att begrunda.

Nimis, en av de sista vackra sensommar- dagarna. Det kryllar med besökare i alla åldrar, trots att det krävs en hygglig kondition för att komma hit ner längs branta stigar. Barn och ungdomar klänger i de höga plockepinntornen. För oss äldre känns det äventyrligt nog när vi trevar oss fram i de smala gångarna. Några danskar äter sin madpakke i vattenbrynet. En stilig livvakt, ett riktigt strandlejon som skulle pryda sin plats på beachen i Malibu, glassar på en klipphäll. Uppe i ett av tornen står den senige Vilks själv, rycker loss brädor och hamrar fast andra brädor. Ibland avbryts han av någon som vill ha hans autograf eller fotograferas tillsammans med honom och det går han med på, dock utan onödig tidsspillan.
   Men tänk om han också sålde vykort av sin skapelse. Eller modeller à la flaggskepp. Tänk om han sålde kylskåpsmagneter. Tänk om han sålde T-shirts och musmattor. Vad han skulle kunna tjäna på att kränga Nimisprylar!
   Ändå bara hamrar han bara vidare på sitt olagliga bygg om han inte gör något annat och det gör han som bekant ibland. Men nu handlar det inte om New York utan om Kullaberg. Är inte hans likgiltighet inför de enorma förtjänstmöjligheterna en lika stor utmaning som rondellhunden, om än med annat fokus?
   Alla i branschen vet att när det visas konst, åtminstone konst som inte är till salu, måste det finnas en servering - helst en bra restaurang - för att få dit folk. Om Thielska galleriet bara fick ett anständigt kafé skulle besökssiffrorna rusa i höjden.
   Det ska förstås också finnas en butik med sjalar, böcker, klockor, krukor, pussel, filmer, smycken, muggar, pennor, brevpapper, skivor. Visst känns det fint att komma hem med en påse som det står Moderna Museet eller Louisiana eller MoMa på? Men den som vill ha en påse som det står Nimis på får tillverka den själv. Ändå kommer människor hit i skaror och året om. Trots att de inte ens kan få en anständigt kopp kaffe.
   Inte nog med det. Det fattas också toiletter, nödutgångar och brandsläckare, liksom anslag som upplyser om att detta är land art och vad begreppet står för – och mycket mera. Tänk om folk fick för sig att allt detta inte är nödvändigt, lika lite som själva Nimis är det.
   Men om bara Lars Vilks bejakade sin plats i upplevelseindustrin skulle han - förutom att bli rik - skapa välbehövliga jobb för traktens ungdomar som guider, entrévakter, serverings- och kioskpersonal. För att inte tala om alla de arbetstillfällen det skulle kunna bli hos tillverkare av Nimissouvenirer som nu torkar inne! Visserligen skulle de förmodligen finnas i Kina men i alla fall. Konst och kommers är ett vinnarkoncept.
Se på Louisiana!