C H Hermansson tog det första steget med
sin bok ”En ny vänster” 1966. Året efter antog SKP namnet
Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och ett nytt eurokommunistiskt
partiprogram. Men det stalinistiska motståndet var starkt i partiet och
i Moskva. ”Det måste vara nån jävla ordning i ett parti!” röt CH,
annars den lågmälda saklighetens man.
VPK tog ställning för Dubcekregimen i Prag (socialism med ett mänskligt ansikte) som slogs ned av sovjetiska trupper 20 augusti 1968. Det var modigt – och ledde till skarp kritik från de moskvatrogna. Beslutet klandrades av Sovjetunionen och dess satelliter.
Sedan Lars Werner blivit partiordförande 1975 ökade Sovjetunionens inflytande i partiet. Inför VPK-kongressen 1977 samlades demokraterna kring ett Demokratimanifest med kritik av förtrycket i Sovjetunionen och de sovjetiska satellitstaterna. Den stora sovjetiska delegationen förmådde partiledningen att stoppa manifestet.
Senare i januari offentliggjordes Charta 77 i Tjeckoslovakien med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
VPK Lund genomförde i februari en stor demonstration under parollen ”Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan demokrati.”
VPK:s demokrater slöt upp bakom Charta 77 i konsekvens med ställningstagandet till Prag 1968.
Moskva stödde bildandet av APK, Arbetarpartiet Kommunisterna, framför allt som en påtryckning på VPK att hålla sig i fållan. Den något defensiva parollen var ”Stöd den reellt existerande socialismen!”
Den 13 december 1981 införde Jaruzelski undantagstillstånd i Polen och förbjöd fackföreningen Solidaritet. Det ledde till febril aktivitet i Lund. Redan samma dag, Lucia-afton, tändes protesteldar på Stortorget på initiativ av bland andra Sven-Hugo Mattsson.
Vid ett välbesökt medlemsmöte under julhelgen tog VPK Lund offentligt avstånd från Sovjetunionen och satellitregimerna i öst.
1989 bröt sovjetsystemet samman. Under sommaren och hösten flydde hundratusentals östtyskar till Väst via Ungern, Prag och Warszawa. Den 9 november öppnades Berlinmuren.
Demokraterna i VPK krävde att K:et i partinamnet skulle tas bort. Ulf Nymark och andra tog initiativ till en namninsamling med det kravet. Så uppstod Vänsterpartiet. Ett nytt vänstersocialistiskt partiprogram antogs under Gudrun Schyman 1993 och partiet passerade 12-procentgränsen i EU-valet 1995
Gorbatjov försökte reformera och demokratisera Sovjetunionen under parollerna Glasnost och Perestrojka, men det var för sent. Den 25 december 1991 upplöstes själva Sovjetunionen och ersattes av 15 självständiga stater. ”Den reellt existerande socialismen” existerade inte längre.
Men den kommunistiska mumien reste sig ur kistan. Från och med partikongressen i Växjö 2000 växte en manstark reaktionär rörelse fram inom Vänsterpartiet. Den bestod till stor del av äldre partimedlemmar som lierade sig med och förledde frustrerade ungdomar som upplevt lågkonjunkturen under 90-talet.
Överraskade tvingades demokraterna inse att det var nödvändigt att utkämpa samma strid en gång till. Så småningom organiserade de sig i Vägval vänster. Ledande personer i rörelsen var Johan Lönnroth, Gunnar Sandin, Karin Svensson-Smith, Jonas Sjöstedt och många andra i kommun och riksdag.
Striden kulminerade i samband med valet av Lars Ohly till partiledare 2004.
VPK tog ställning för Dubcekregimen i Prag (socialism med ett mänskligt ansikte) som slogs ned av sovjetiska trupper 20 augusti 1968. Det var modigt – och ledde till skarp kritik från de moskvatrogna. Beslutet klandrades av Sovjetunionen och dess satelliter.
Sedan Lars Werner blivit partiordförande 1975 ökade Sovjetunionens inflytande i partiet. Inför VPK-kongressen 1977 samlades demokraterna kring ett Demokratimanifest med kritik av förtrycket i Sovjetunionen och de sovjetiska satellitstaterna. Den stora sovjetiska delegationen förmådde partiledningen att stoppa manifestet.
Senare i januari offentliggjordes Charta 77 i Tjeckoslovakien med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
VPK Lund genomförde i februari en stor demonstration under parollen ”Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan demokrati.”
VPK:s demokrater slöt upp bakom Charta 77 i konsekvens med ställningstagandet till Prag 1968.
Moskva stödde bildandet av APK, Arbetarpartiet Kommunisterna, framför allt som en påtryckning på VPK att hålla sig i fållan. Den något defensiva parollen var ”Stöd den reellt existerande socialismen!”
Den 13 december 1981 införde Jaruzelski undantagstillstånd i Polen och förbjöd fackföreningen Solidaritet. Det ledde till febril aktivitet i Lund. Redan samma dag, Lucia-afton, tändes protesteldar på Stortorget på initiativ av bland andra Sven-Hugo Mattsson.
Vid ett välbesökt medlemsmöte under julhelgen tog VPK Lund offentligt avstånd från Sovjetunionen och satellitregimerna i öst.
1989 bröt sovjetsystemet samman. Under sommaren och hösten flydde hundratusentals östtyskar till Väst via Ungern, Prag och Warszawa. Den 9 november öppnades Berlinmuren.
Demokraterna i VPK krävde att K:et i partinamnet skulle tas bort. Ulf Nymark och andra tog initiativ till en namninsamling med det kravet. Så uppstod Vänsterpartiet. Ett nytt vänstersocialistiskt partiprogram antogs under Gudrun Schyman 1993 och partiet passerade 12-procentgränsen i EU-valet 1995
Gorbatjov försökte reformera och demokratisera Sovjetunionen under parollerna Glasnost och Perestrojka, men det var för sent. Den 25 december 1991 upplöstes själva Sovjetunionen och ersattes av 15 självständiga stater. ”Den reellt existerande socialismen” existerade inte längre.
Men den kommunistiska mumien reste sig ur kistan. Från och med partikongressen i Växjö 2000 växte en manstark reaktionär rörelse fram inom Vänsterpartiet. Den bestod till stor del av äldre partimedlemmar som lierade sig med och förledde frustrerade ungdomar som upplevt lågkonjunkturen under 90-talet.
Överraskade tvingades demokraterna inse att det var nödvändigt att utkämpa samma strid en gång till. Så småningom organiserade de sig i Vägval vänster. Ledande personer i rörelsen var Johan Lönnroth, Gunnar Sandin, Karin Svensson-Smith, Jonas Sjöstedt och många andra i kommun och riksdag.
Striden kulminerade i samband med valet av Lars Ohly till partiledare 2004.
I Lund var motsättningarna särskilt bittraDet pågick i Skånedistriktet en samlad ansträngning att byta ut ledare och medlemmar i Lund. På årsmöten tillgreps odemokratiska metoder där tillfälligt hoprafsade majoriteter styrde och ställde. Veckobladet blev självfallet ett ideologiskt slagfält. Då nykommunisterna kom till korta i den öppna debatten tillgrep man i stället censurförsök. Till slut beslöt en tillfällig majoritet 2004 att lägga ner den tidning som i trettio år hade varit lundavänsterns röst.
Lars Ohly hade ju som partisekreterare styrt partiet tillsammans med Gudrun Schyman under partiets stora period på 1990-talet. Han hade del i framgången och var knappast stalinistiskt sinnad. Jag tror han gjorde en kolossal missbedömning när han framträdde som kommunist i samband med att han övertog partiledarskapet. Hans tanke var att driva en samlande modern vänsterpolitik som tidigare, samtidigt som han blidkade testuggarna. Han trodde det skulle vara möjligt att använda begreppet kommunist, trots dess massiva historiska belastning. Genom sin strategi stärkte och avslöjade han dessutom för offentligheten de starka antidemokratiska underströmmar som existerade i partiet. Förtroendet blåste bort och röstetalet halverades.
Veckobladet övertogs formellt av Göran Persson. Utgivningen fortsatte 2005 och har nu pågått i partipolitiskt obunden form under drygt sju år. Annars hade denna artikel inte kunnat publiceras.
Huvuddelen av dem som ingick i Vägval Vänster valde att fortsätta kampen för ett demokratiskt öppet reformparti inom partiet. Andra hoppade av som Roland Andersson eller bytte parti som Karin Svensson-Smith.
I Lund beslöt den grupp som nu utgör kärnan i Demokratisk vänster att ställa upp i valet 2006.
Demokratisk vänster lyckades ta sig in i kommunfullmäktige. I valet 2010 nästan fördubblades röstetalet.
Vänsterpartiet samarbetade 2010 med S och MP. De borgerliga partierna segrade. Lars Ohly avgick och Jonas Sjöstedt valdes till partiledare.
Kanske återkommer kommunismen inte. Men vi ser ju å andra sidan andra mumier återuppstå som om människorna ingenting lärt: högerextremism, nationalism, rasism, antisemitism, islamofobi.
I kommunalpolitiken i Lund samarbetar DV konstruktivt och tillitsfullt med V, S och MP. Samsynen inom miljöpolitik, samhällsplanering, skolpolitik och vård och omsorg är så stor att frågan uppstått huruvida DV längre behövs. För inte Vänsterpartiet nu den politik som Vägval Vänster och Demokratisk Vänster eftersträvat? Har inte Demokratisk Vänster fullgjort sitt uppdrag och nått målet?
När Ulf Nymark övergick till MP i veckan för att få möjlighet att utveckla allt sitt kunnande och hela sin politiska kapacitet ställdes frågan på sin spets. Genom övergången kommer de sakfrågor. särskilt inom miljöområdet, som DV brinner för att drivas med större kraft.
Den 25 september tar partiet ställning till om det ska ställa upp i nästa val. Oavsett utgången kommer partiets representanter i kommunen fortsätta att arbeta till mandatperiodens slut. Den politik de kommer att driva ska vara lika konstruktiv och kreativ som tidigare.
Liksom tidigare kommer DV att arrangera offentliga möten om miljö, rasism, internationell solidaritet, kvinnofrågor och mycket annat. Vi hoppas att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och andra kommer att delta i mötesverksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar