Vad vi hatade USA-imperialismen! Den
förtryckte hela världen och det amerikanska folket, den hade mördat
Robert Kennedy som skulle ha lett USA ut ur Vietnam, den hade mördat
Martin Luther King som försökt befria USA:s svarta från USA:s
apartheidsystem, den vräkte bomber över Vietnam, den tvingade
amerikanska ungdomar ut i kriget, den sköt fredsdemonstranter i Kent
State University, den införde militärdiktatur i Chile med tortyr och
avrättningar för att lägga vantarna på Chiles koppar, den hade krossat
demokratin i Iran och gett makten till en shah som avrättade politiska
motståndare genom att bränna dem till döds i elektriska grillar, detta
för att få kontroll över oljetillgångarna, den hade ostört begått sina
förbrytelser under lång tid, som exempelvis folkmordet på indianerna i
Guatemala 1954 visar. Krossa USA-imperialismen!
Nu fanns det hopp. De svarta pantrarna hade gripit till vapen, Eldridge Cleaver förde deras talan. Malcolm X gjorde Black Muslims till en stark organisation. Miljoner amerikanska ungdomar hade rest sig och genomförde massdemonstrationer i alla USA:s större städer. USA-imperialismen höll på att förlora i Vietnam trots att den fällt fler bomber där än på alla fronter under hela andra världskriget. Imperialisterna finansierade kriget genom att trycka dollarsedlar som tvingade hela världen att bidra, men mängden papperspengar hade lett till inflation. Dollarn var värd mindre än fyra svenska kronor. Militanta vita grupper hade tagit upp den väpnade kampen i USA:s städer och vildmarker. . 1972 hade Richard Nixon för andra gången valts till president men två år senare tvingade ett ursinnigt folk bort honom från makten.
USA-imperialismen kunde krossas. En revolution förestod i världens starkaste nation. Men den döende imperialismen var farlig. I centrum för den imperialistiska makten stod Henry Kissinger som med den så kallade pingpong-diplomatin hade lyckats förleda Kina att svika Vietnam. Kina stödde nu Pol Pot i Kampuchea mot Vietnam. Utgången var inte säker. Det stod fortfarande och vägde, både i Vietnam och i USA.
Ungefär så tänkte många FNL:are när år 1974 började. Palme samarbetade med det amerikanska underrättelseväsendet, men å andra sidan hade hans tal julen 1972 lett till att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA brutits. Det var bra.
I Lund fördes hela våren 1974 förhandlingar om att anordna en stor gemensam demonstration för Vietnam, för yttrandefrihet och för frigivning av de politiska fångarna Jan Guillou och Peter Bratt. De medverkande parterna var förstås FNL-gruppen och FIB-Kulturfront, vilka båda var mycket starka organisationer. KFML/SKP hade stort inflytande i båda. Dessutom deltog VPK-Lund, också det en organisation i stark tillväxt.
Jag företrädde FNL-gruppen, Peter Larsson åtminstone någon gång FIB och Gunnar Sandin VPK Lund. Vi började förhandla i samband med vinterlovet i ett av studiecirkelrummen på stadsbiblioteket. Förhandlingarna var öppna såtillvida som flera som inte direkt förhandlade fanns närvarande, ibland över 20 personer. I en bemärkelse handlade det om en dold maktkamp mellan KFML/SKP och VPK Lund. Förhandlingarna pågick ända till mitten av april.
Det var första gången jag mötte Gunnar Sandin i diskussioner. Han såg redan då ut som Gunnar Sandin. Jag insåg att han fann förhandlingarna besvärliga. Han andades mycket tungt. Vid det sista förhandlingsmötet kom VPK Lunds dåvarande ordförande Lars Bengtsson och meddelade kort att VPK drog sig ur förhandlingarna och avsåg att genomföra en egen partidemonstration.
Det blev alltså två demonstrationer. FNL-gruppens och FIB Kulturfronts demonstration var störst, men också VPK:s var ansenlig och visade partiets styrka.
Jag talade för FNL-gruppen men kände mig inte till freds. FNL-gruppen framstod som fånge till KFML/SKP.
Jag fyllde 40. Några dagar senare såg Karin och jag den franska nya-vågen filmen Jules och Jim. Det var solsken. I september utökades vår familj med Johanna.
En artikel där jag gick till angrepp mot DFFGs nya linje att ta ställning för Kina och Pol Pot i stället för att stödja Vietnam på dess egna villkor blev stort uppslagen i Aftonbladet den sommaren.
Jag var väl påläst. Lunds FNL-grupp hade fått uppgiften att i kontakt med Vietnams ambassad publicera telex från Vietnam. Det handlade om korta telegram som sändes till oss från ambassaden i form av vaxade rullar. Ur telegrammen gjorde vi nyhetssammanställningar som var mer detaljerade än de som publicerades i press och radio. Arbetet gav oss kunskap om Vietnams konflikt med Kina och de röda khmererna och insikt om de massakrer som redan inletts i Kampuchea.
Jag återvände till Lund lagom till demonstrationen ”Sovjetunionen ut ur Tjeckoslovakien!” den 20 augusti och oroade mig för konflikter i artikelns kölvatten. I själva verket ingick den i en bred debatt mellan vad vi kan kalla Kina-vännerna och de som menade att Vietnam även i fortsättningen skulle står i centrum för FNL-gruppernas arbete. Inläggen samlades så småningom i en vitbok. Kina-linjen företräddes av Jan Myrdal och Vietnam-linjen av Sara Lidman. Tonen var uppskruvad, DFFG:s ledning dominerades helt av Kina-linjens anhängare, men i Lund fanns sannolikt ett litet övertag för Vietnam-linjen, inte minst tack vare att många vpk-are strömmade in.
SÄPO jagade palestinier. PFLP, Palestinska Folkets Befrielsefront, hade betecknats som terrororganisation efter ett par flygplanskapningar. Det påstods att PFLP förberedde en terroraktion på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Affären inleddes 1974 men drog sedan ut på tiden åtskilliga år utan att klarhet nåddes. Säkert är att både IB och SÄPO var inblandade och att helt oskyldiga personer på sjukhuset drabbades.
Nu fanns det hopp. De svarta pantrarna hade gripit till vapen, Eldridge Cleaver förde deras talan. Malcolm X gjorde Black Muslims till en stark organisation. Miljoner amerikanska ungdomar hade rest sig och genomförde massdemonstrationer i alla USA:s större städer. USA-imperialismen höll på att förlora i Vietnam trots att den fällt fler bomber där än på alla fronter under hela andra världskriget. Imperialisterna finansierade kriget genom att trycka dollarsedlar som tvingade hela världen att bidra, men mängden papperspengar hade lett till inflation. Dollarn var värd mindre än fyra svenska kronor. Militanta vita grupper hade tagit upp den väpnade kampen i USA:s städer och vildmarker. . 1972 hade Richard Nixon för andra gången valts till president men två år senare tvingade ett ursinnigt folk bort honom från makten.
USA-imperialismen kunde krossas. En revolution förestod i världens starkaste nation. Men den döende imperialismen var farlig. I centrum för den imperialistiska makten stod Henry Kissinger som med den så kallade pingpong-diplomatin hade lyckats förleda Kina att svika Vietnam. Kina stödde nu Pol Pot i Kampuchea mot Vietnam. Utgången var inte säker. Det stod fortfarande och vägde, både i Vietnam och i USA.
Ungefär så tänkte många FNL:are när år 1974 började. Palme samarbetade med det amerikanska underrättelseväsendet, men å andra sidan hade hans tal julen 1972 lett till att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och USA brutits. Det var bra.
I Lund fördes hela våren 1974 förhandlingar om att anordna en stor gemensam demonstration för Vietnam, för yttrandefrihet och för frigivning av de politiska fångarna Jan Guillou och Peter Bratt. De medverkande parterna var förstås FNL-gruppen och FIB-Kulturfront, vilka båda var mycket starka organisationer. KFML/SKP hade stort inflytande i båda. Dessutom deltog VPK-Lund, också det en organisation i stark tillväxt.
Jag företrädde FNL-gruppen, Peter Larsson åtminstone någon gång FIB och Gunnar Sandin VPK Lund. Vi började förhandla i samband med vinterlovet i ett av studiecirkelrummen på stadsbiblioteket. Förhandlingarna var öppna såtillvida som flera som inte direkt förhandlade fanns närvarande, ibland över 20 personer. I en bemärkelse handlade det om en dold maktkamp mellan KFML/SKP och VPK Lund. Förhandlingarna pågick ända till mitten av april.
Det var första gången jag mötte Gunnar Sandin i diskussioner. Han såg redan då ut som Gunnar Sandin. Jag insåg att han fann förhandlingarna besvärliga. Han andades mycket tungt. Vid det sista förhandlingsmötet kom VPK Lunds dåvarande ordförande Lars Bengtsson och meddelade kort att VPK drog sig ur förhandlingarna och avsåg att genomföra en egen partidemonstration.
Det blev alltså två demonstrationer. FNL-gruppens och FIB Kulturfronts demonstration var störst, men också VPK:s var ansenlig och visade partiets styrka.
Jag talade för FNL-gruppen men kände mig inte till freds. FNL-gruppen framstod som fånge till KFML/SKP.
Jag fyllde 40. Några dagar senare såg Karin och jag den franska nya-vågen filmen Jules och Jim. Det var solsken. I september utökades vår familj med Johanna.
En artikel där jag gick till angrepp mot DFFGs nya linje att ta ställning för Kina och Pol Pot i stället för att stödja Vietnam på dess egna villkor blev stort uppslagen i Aftonbladet den sommaren.
Jag var väl påläst. Lunds FNL-grupp hade fått uppgiften att i kontakt med Vietnams ambassad publicera telex från Vietnam. Det handlade om korta telegram som sändes till oss från ambassaden i form av vaxade rullar. Ur telegrammen gjorde vi nyhetssammanställningar som var mer detaljerade än de som publicerades i press och radio. Arbetet gav oss kunskap om Vietnams konflikt med Kina och de röda khmererna och insikt om de massakrer som redan inletts i Kampuchea.
Jag återvände till Lund lagom till demonstrationen ”Sovjetunionen ut ur Tjeckoslovakien!” den 20 augusti och oroade mig för konflikter i artikelns kölvatten. I själva verket ingick den i en bred debatt mellan vad vi kan kalla Kina-vännerna och de som menade att Vietnam även i fortsättningen skulle står i centrum för FNL-gruppernas arbete. Inläggen samlades så småningom i en vitbok. Kina-linjen företräddes av Jan Myrdal och Vietnam-linjen av Sara Lidman. Tonen var uppskruvad, DFFG:s ledning dominerades helt av Kina-linjens anhängare, men i Lund fanns sannolikt ett litet övertag för Vietnam-linjen, inte minst tack vare att många vpk-are strömmade in.
SÄPO jagade palestinier. PFLP, Palestinska Folkets Befrielsefront, hade betecknats som terrororganisation efter ett par flygplanskapningar. Det påstods att PFLP förberedde en terroraktion på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Affären inleddes 1974 men drog sedan ut på tiden åtskilliga år utan att klarhet nåddes. Säkert är att både IB och SÄPO var inblandade och att helt oskyldiga personer på sjukhuset drabbades.
DFFG gav ut en broschyr med titeln ”SÄPO:s 39 lögner” (eller
om det var 49). Jag minns den mest absurda. Den gick ut på att
FNL-grupperna släppte ut flottar med sprängmedel i Göta älv för att
spränga fartyg i Göteborgs hamn. Jag tror påståendet publicerades i
kvällspressen vid något tillfälle.
VPK, FIB-Kulturfront och FNL-gruppen gjorde en gemensam aktion för att sälja broschyren en lördag i november. Få ställde upp men en av dem var Gunnar Sandin. Vi skrattade båda åt den groteska värld vi levde i. I den världen förekom Olof Palme. Regnet öste ner och många broschyrer blev inte sålda.
Stridsvagnar med FNL-flaggor rullade den 30 maj 1975 in i Saigon. USA-imperialismens tjänstemän och hantlangare flydde i helikoptrar från ambassaden.
Redan några dagar tidigare hade de röda khmererna gått in i Phnom Penh. FNL-gruppen arrangerade ett möte i bibliotekets hörsal med en av journalisterna som sett inmarschen och den efterföljande fördrivningen av stadsbefolkningen. Han dök emellertid inte upp och vi måste skicka hem den talrika – och förväntansfulla – publiken.
Två miljoner vietnamesiska liv hade USA-imperialismen tagit.
I maj 1975 genomförde DFFG en kongress i Stockholm. Jag satt bakom Ulf Mårtensson, DFFG:s ordförande och en stark företrädare för Kinalinjen. Den vietnamesiske ambassadören höll ett tal där han tackade DFFG för solidaritetsarbetet – och riktade skarp kritik mot den linje organisationen slagit in på de senaste åren. Jag såg Ulf Mårtenssons hals och öron bli alldeles röda.
En ny styrelse skulle väljas och jag kandiderade till den. En rangordning mellan de kanske 40 kandidaterna röstades fram, och den visade – som avsett – att jag var den som åtnjöt minst förtroende. Styrelsemedlemmar röstades in från listans topp. Jag röstades in som representant för oppositionen.
Styrelsemötena kom att fungera någorlunda rimligt – bortsett från att jag naturligtvis inte kunde förhindra att en Kampuchea-organisation bildades och att det mesta av DFFG:s tillgångar överfördes dit.
Det sista styrelsemöte jag deltog i ägde rum den 18 juni 1976. Vi arbetade med att städa ut propagandamaterial ur ett stort förråd. Efteråt hade vi en liten fest i Hanna Ekerwalds villa någonstans på Värmdö. Den var omgiven av en stor vildvuxen trädgård. Hanna var en generös och god kamrat, trots att hon hennes ståndpunkt var felaktig. Det blir lätt så när man omges av patriarkaliska män. Hon deltog ett par år senare i Jan Myrdals famösa resa till Kampuchea, den resa som långt senare ifrågasatts i flera böcker.
Vi övernattade på Värmdö. Nästa dag fick jag skjuts in till Stockholm. Det var en vacker sommardag. Staden präglades av bröllopet mellan kungen och Silvia.
Den 4 juli reste FNL:s sånggrupp Giai Phong till Stockholm för att demonstrera mot USA-imperialismen i samband med USA:s 200-årsjubileum.
I september grundade jag tillsammans med Beppo Persson, FNL-gruppens mångåriga kassör genom vars händer tiotusentals insamlade kronor överförts till FNL:s postgirokonto 400 499, föreningen Solidaritet med Vietnam. Vi tillverkade ett nytt rött Vietnammärke. Anslutningen blev inledningsvis ganska stor. Vi samarbetade nu med socialdemokraternas Vietnamkommitté och bland de talare vi anlitade kan nämnas Anita Gradin, socialdemokratisk minister, Sven Öste från DN och Maud Sundkvist, partisekreterare i VPK.
1976 fick Olof Palme en hemlig promemoria från rikspolischefen Carl Persson om att flera höga politiker, bland dem justitieminister Lennart Geijer, besökte bordeller i Stockholm och att detta kunde utgöra ett hot mot rikets säkerhet.
Den sexuella frigörelsens baksida var att kommersialiseringen. Sex-butiker och striptease-scener var iögonenfallande inslag i gatubilden både i Stockholm och Malmö. Miljön beskrivs av Gardell i hans aidsserie.
Palme förnekade promemorians existens, Leif G W Persson bidrog till att uppgifterna kom ut, IB-avslöjaren Peter Bratt offentliggjorde innehållet i DN. Palme förnekade. DN tvingades dementera. Leif GW övervägde självmord. Peter Bratt avstängdes under nästan 20 år från seriös journalistik. Sedan framkom att artikelns innehåll var riktigt. Det kallades Geijeraffären. Hela denna process tog många år och den låg och svällde som en böld. Vi trodde aldrig att Palme besökte prostituerade, men hans osanna förnekande berörde oss illa.
Olof Palme förlorade valet 1976. Jag var överraskad efter att ha bevittnat tv-duellen mellan honom och Fälldin, där Palme gång på gång gjorde en svettig Fälldin svarslös.
Vid det laget hade jag blivit medlem i vpk. Jag valdes in på ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan som kallades Skomakarstugan. Vid samma tillfälle valdes Bo Rothstein in.
Under valkampanjen talade Jörn Svensson vid flera appellmöten, bland annat på Botulfsplatsen, där vi hade en valstuga.
Vänstervågen sjönk tillbaka. 1968 års studenter hade passerat Lund och spritts i världen. Det var nya tider.
Forts i nästa nummer.
VPK, FIB-Kulturfront och FNL-gruppen gjorde en gemensam aktion för att sälja broschyren en lördag i november. Få ställde upp men en av dem var Gunnar Sandin. Vi skrattade båda åt den groteska värld vi levde i. I den världen förekom Olof Palme. Regnet öste ner och många broschyrer blev inte sålda.
Stridsvagnar med FNL-flaggor rullade den 30 maj 1975 in i Saigon. USA-imperialismens tjänstemän och hantlangare flydde i helikoptrar från ambassaden.
Redan några dagar tidigare hade de röda khmererna gått in i Phnom Penh. FNL-gruppen arrangerade ett möte i bibliotekets hörsal med en av journalisterna som sett inmarschen och den efterföljande fördrivningen av stadsbefolkningen. Han dök emellertid inte upp och vi måste skicka hem den talrika – och förväntansfulla – publiken.
Två miljoner vietnamesiska liv hade USA-imperialismen tagit.
I maj 1975 genomförde DFFG en kongress i Stockholm. Jag satt bakom Ulf Mårtensson, DFFG:s ordförande och en stark företrädare för Kinalinjen. Den vietnamesiske ambassadören höll ett tal där han tackade DFFG för solidaritetsarbetet – och riktade skarp kritik mot den linje organisationen slagit in på de senaste åren. Jag såg Ulf Mårtenssons hals och öron bli alldeles röda.
En ny styrelse skulle väljas och jag kandiderade till den. En rangordning mellan de kanske 40 kandidaterna röstades fram, och den visade – som avsett – att jag var den som åtnjöt minst förtroende. Styrelsemedlemmar röstades in från listans topp. Jag röstades in som representant för oppositionen.
Styrelsemötena kom att fungera någorlunda rimligt – bortsett från att jag naturligtvis inte kunde förhindra att en Kampuchea-organisation bildades och att det mesta av DFFG:s tillgångar överfördes dit.
Det sista styrelsemöte jag deltog i ägde rum den 18 juni 1976. Vi arbetade med att städa ut propagandamaterial ur ett stort förråd. Efteråt hade vi en liten fest i Hanna Ekerwalds villa någonstans på Värmdö. Den var omgiven av en stor vildvuxen trädgård. Hanna var en generös och god kamrat, trots att hon hennes ståndpunkt var felaktig. Det blir lätt så när man omges av patriarkaliska män. Hon deltog ett par år senare i Jan Myrdals famösa resa till Kampuchea, den resa som långt senare ifrågasatts i flera böcker.
Vi övernattade på Värmdö. Nästa dag fick jag skjuts in till Stockholm. Det var en vacker sommardag. Staden präglades av bröllopet mellan kungen och Silvia.
Den 4 juli reste FNL:s sånggrupp Giai Phong till Stockholm för att demonstrera mot USA-imperialismen i samband med USA:s 200-årsjubileum.
I september grundade jag tillsammans med Beppo Persson, FNL-gruppens mångåriga kassör genom vars händer tiotusentals insamlade kronor överförts till FNL:s postgirokonto 400 499, föreningen Solidaritet med Vietnam. Vi tillverkade ett nytt rött Vietnammärke. Anslutningen blev inledningsvis ganska stor. Vi samarbetade nu med socialdemokraternas Vietnamkommitté och bland de talare vi anlitade kan nämnas Anita Gradin, socialdemokratisk minister, Sven Öste från DN och Maud Sundkvist, partisekreterare i VPK.
1976 fick Olof Palme en hemlig promemoria från rikspolischefen Carl Persson om att flera höga politiker, bland dem justitieminister Lennart Geijer, besökte bordeller i Stockholm och att detta kunde utgöra ett hot mot rikets säkerhet.
Den sexuella frigörelsens baksida var att kommersialiseringen. Sex-butiker och striptease-scener var iögonenfallande inslag i gatubilden både i Stockholm och Malmö. Miljön beskrivs av Gardell i hans aidsserie.
Palme förnekade promemorians existens, Leif G W Persson bidrog till att uppgifterna kom ut, IB-avslöjaren Peter Bratt offentliggjorde innehållet i DN. Palme förnekade. DN tvingades dementera. Leif GW övervägde självmord. Peter Bratt avstängdes under nästan 20 år från seriös journalistik. Sedan framkom att artikelns innehåll var riktigt. Det kallades Geijeraffären. Hela denna process tog många år och den låg och svällde som en böld. Vi trodde aldrig att Palme besökte prostituerade, men hans osanna förnekande berörde oss illa.
Olof Palme förlorade valet 1976. Jag var överraskad efter att ha bevittnat tv-duellen mellan honom och Fälldin, där Palme gång på gång gjorde en svettig Fälldin svarslös.
Vid det laget hade jag blivit medlem i vpk. Jag valdes in på ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan som kallades Skomakarstugan. Vid samma tillfälle valdes Bo Rothstein in.
Under valkampanjen talade Jörn Svensson vid flera appellmöten, bland annat på Botulfsplatsen, där vi hade en valstuga.
Vänstervågen sjönk tillbaka. 1968 års studenter hade passerat Lund och spritts i världen. Det var nya tider.
Forts i nästa nummer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar