Strindberg på Mårtenstorget, ett kulturevenemang av Gunnar Stensson

En konfrontation mellan August Strindberg och Röda Kapellet på Mårtenstorget en lördag 2012 är den lysande idé som låg till grund för en föreställning, happening kanske, som uppfördes i Wieselgrenshuset, Folkets Hus, på Kiliansgatan veckan före jul.
   Som Strindberg framträdde Mats Olsson i hög hatt, ganska illusorisk, men i början något trevande. Han blev bättre och bättre under föreställningens gång, alltmer Mats Olsson och allt mindre August Strindberg.
   Texturvalet stod Ulf Teleman för, ett antal utmanande, fyndigt funna stycken ur Svarta fanor, Skärkarlsliv, Det nya riket, Utopier, Liten katekes för underklassen, Maktfrågan eller mannens intressen, Götiska rummen. Vilt revolutionära och djupt reaktionära stycken. De lästes uttrycksfullt av Kapellets Meta Stigsdotter.
   Konferencier var Bengt Hall. Kapellet framförde sin vanliga torgrepertoar, det föreställde ju ett torgmöte. Det kändes ändå lite annorlunda, kanske för att akustiken naturligtvis är annorlunda inomhus. Arrangemangen lät mer intrikata och genomarbetade än vanligt. Forssells arrangemang är ofta avancerade. I denna miljö där stämmor och harmonier blev extra tydliga upplevde jag dem som musikaliskt avancerade, inte nödvändigt vackra, men intressanta. Potentiella kvaliteter anades.
   Per Falk var professionellt säker och entusiastisk, som vanligt.
   Jag använde ordet happening. Trots att föreställningen förstås var repeterad upplevdes den som improviserad, frisk, tillkommen i ögonblicket, lite spretig. Perfekt för oss som var närvarande.
   Den skulle säkert kunna komprimeras och bearbetas för flera framföranden inför en bredare publik. Strindberg är dramatisk, spontan, omdömeslös - det var ju så att säga hans största fel som människa – men det utgör hans största tillgång som författare. 
   Jag har tjatat om det tidigare: en dokumentärfilm om Röda Kapellet skulle ge en utomordentlig berättelse om en epok som närmar sig sitt slut.