Ängslig modernitet? av Lucifer

Det finns berättade historier som har ett evigt eller åtminstone långt liv. Varför överlever de så länge? Jo därför att de innehåller någon sorts sanning, något som är bestående när mycket förändras. Jag erinrar mig en sådan historia när det nu talas om att allmänheten har ett minskat förtroende för livsmedelsindustrin. Minskat förtroende? Nej, jag tror inte det, det har aldrig varit särskilt stort.

Den har vi hört
Min far var ingen stor historieberättare, men den här historien berättade han för mig som barn och kanske är det den första historien jag hört i mitt liv. Egentligen är det en sorglig historia som utspelar sig vid en dödsbädd. Men jag tror inte att det är någon som fylls av sorg eller vemod av den och jag är säker på att alla har hört den. Det är den gamle charkuteristen som ligger på sitt yttersta och som nu en sista gång har kallat till sig sin son. Han säger då: ”Jag har inga stora ekonomiska tillgångar du kan få ärva. Jag kan bara ge dig ett råd. Ät aldrig korv!”.
   Jag tror nog historien kommer att överleva för att kunna plockas fram vid nästa livsmedelsskandal, alltid lika relevant. Det enda hot jag kan se är att yngre åhörare är obekanta med ordet charkuterist. De har bara sett korv i plastförpackningar från Mamma Scan eller sålda från delikatessdisken. Man kan bara uppmana; gå till Widerbergs medan tid är!

En dålig idé
Vi har just fått veta att en parlamentarisk kommitté just föreslagit att vi ska utreda och pröva röstning via Internet och att vi ska pröva det för första gången 2018. Alla är eniga utom Miljöpartiets representant Max Andersson. Det hedrar honom. Det är inte ofta man numera har anledning prisa Miljöpartiet för att agera självständigt och mot etablissemanget. Elektronisk röstning via Internet är nämligen en riktigt dålig idé.
   Varför det är dåligt? Jo, för det första har vi själva röstningen. Här ska alltså åldringar och förtryckta familjemedlemmar under överinseende från män och barn avge sin röst i hemmet i stället för i ett valbås. Det öppnar för otillbörlig inblandning. Sen är det så att. för varje någorlunda stort stycke programvara eller datorsystem är det svårt att garantera att det fungerar just som det ska göra och inget annat. Det finns tusen möjligheter att i program och kommunikation gömma all sköns udda grejer som kan innebära att röster förkastas eller fuskas bort. Man kan testa och återigen testa, och verkar det då fungera som det ska så får man godta det, men säker kan man inte vara.

Ett avgörande hinder
Men det allvarliga och principiellt avgörande i frågan är att just för att man ska kunna vara säker på att det hela fungerar som man vill så måste det vara möjligt att pröva i efterhand. Tvivlar vi på ett resultat så måste vi kunna gå tillbaka från början och se på de avlämnade rösterna och räkna hela vägen fram. Men ska vi se på de avlämnade rösterna i efterhand så måste de lagras i systemet. Då bryter man mot den grundläggande rösthemligheten eftersom man kan då kan kolla hur var och en har röstat. Detta är ett avgörande principiellt hinder för elektronisk röstning. Metoden måste helt enkelt förkastas och jag är övertygad om att en stor majoritet av landets seriösa datorkunniga är eniga på den punkten.
   Jag läser att V:s representant i kommittén, Mia Sydow Mölleby, har uttalat sig: ”– Jag tycker att inställningen är svår att förstå, eftersom vi ju ser att vi måste arbeta vidare med farhågorna”. Ja, en del farhågor kan man arbeta sig förbi även om det inte är lätt – i många av de system som har prövats på olika håll i världen har det varit stora brister. Men det avgörande är den sista invändningen ovan: att man måste lagra varje individuellt avgiven röst för att kunna säkra sig, och därmed riskera spoliera valhemligheten. Nu är det egendomligt nog så att det finns många tänkande datorkunniga i V-kretsar och jag hoppas att V:s parlamentariker vänder sig till dem när de ska ta ställning i ärendet.

Enkelheten en garanti
Vårt nuvarande sätt att rösta har sina småtrassligheter genom slarviga valförrättare etc. Men de kan hutas åt och åtgärdas. Men den grundläggande enkelheten i systemet: en röst – en fysisk valsedel är den bästa garantin för ett fungerande system. Vad är det då för klåfingrighet som gör att vi nu plötsligt ska rösta via Internet? Jag fruktar att det är den gamla vanliga sjukan att här gäller det vara så modern som möjligt, ingen ovanlig sjukdom i Sverige, världens modernaste land.