Ett politiskt mysterium av Sten H.

Det är svårt att låta bli att åtminstone kort reflektera över S-kongressen i förra veckan. Varje parti sköter ju sina angelägenheter, men V och delar av S är så nära besläktade att vi har saker att säga varandra. Just det faktum att S är så stort och rymmer så många fraktioner gör det extra svårt att bedöma vad som händer där. I huvudsak tror jag att man från vänsterutgångspunkt kan vara nöjd med årets kongress. V och S har ju ett klassiskt mönster att utgå från: V är ett parti som arbetar som korrektiv till S. Ibland uttrycks det som att vi är vänliga pådrivare, vilket riktiga v-partister betraktar som en ren förolämpning, men det säger nog ändå vad det handlar om.
   Så vänliga har vi dock som regel ingen anledning vara – det är sällan motiverat. Det har tagit i stort sett trettio år för socialdemokraterna i Lund att faktiskt inta en oppositionsroll i kommunalpolitiken. Men där är vi nu och kanske kan det komma till uttryck i nästa års valrörelse. Och de borgerliga utropen om att S-ledningen snarast ska uttala sig om vilken regering de har tänkt sig är naturligtvis rent trams. Vad ska man då ha val till om man i förväg måste uttala sig om hur nästa regering ska vara sammansatt.  Man ska naturligtvis lämna det till väljarna att avgöra på valdagen. Kommentatorerna skriver ständigt om att det var V som i förra valet sänkte S och Mp. Men det var lika mycket S och Mp som sänkte V.

I privat regi
Jag kan inte låta bli att reflektera över det här med att vi i Sverige håller på att lämna över centrala samhällsfunktioner som vård och skola till privata intressen och jag tror inte att jag behöver övertyga den här tidningens läsekrets om argumenten mot det. Jag vill egentligen bara uttrycka min förundran hur det har kunnat bli så här. Låt oss nöja oss med att tala om skolan här.
   Finns det något som är en lika viktig samhällsuppgift som att fostra och undervisa samhällets unga till en vuxentillvaro? Knappast, och det har civiliserade samhällen insett i hundratals år. Det är en uppgift som kräver stor omsorg och stora insatser. Föräldrar gör förstås grundjobbet, men att göra samhällsmedborgare måste komma an på samhället. Hur kan någon komma på tanken att det ska göras av privata företag som betalas av oss alla, men som i praktiken kan sköta det lite hur de vill? Företag som med diverse löften och reklamslogans drar till sig elever som de kan locka med de betyg som de själva säter? Vi vet ju nu att elever lär sig mindre i friskolor, men får högre betyg.

Varför försvarar Socialdemokraterna detta?
Allt detta är en gåta, men nu till en ännu större. Hur kan det komma sig att Socialdemokraterna, det parti som engagerat sig mest av alla för en likvärdig skola för alla, har övertygat sig själv om att det tillstånd vi har för närvarande är så bra, så oerhört viktigt och värt att försvara mot alla dem som pekar på dess brister. vad gäller innehåll, vad gäller finansiering, vad gäller samhällets inflytande? Varför försvarar socialdemokraterna friskolesystemet?  Hade det gällt skolor med någon sorts speciell pedagogik som var bättre för vissa elever, hade det gällt skolor som ägnade sig åt goda föräldrakontakter eller vad som, då kunde man förstå. Men det handlar bara om skolor som har andra ägandeförhållanden, som inte är kommunala utan privata. Vad är det för angeläget med dem?
   Jag begriper helt enkelt inte varför S har satt sig i skolkapitalets famn, varför ett antal socialdemokrater står fram och sjunger friskolornas lov och slåss som tigrar på en partikongress för att förhållanden inte ska ändras. Handlar det om pengar? En förklaring som framkastats är att S är rädda för att friskolorna är så oerhört uppskattade att man är rädd för ett bakslag i valet om man slår ner på dem. I så fall kan man ju kolla in detta med opinionsundersökningar, men jag har aldrig sett det gjort. Tvärtom tror jag att det finns en bred folkopinion mot dem. Är det någon annan som kan ge en förklaring till varför S gör som de gör?