Enhet, produktivitet och effektivitet - planekonomins utmaningar
Hur länge till håller det? Den kubanska
ekonomin verkar körd i botten. Bristen på marknadstänkande och
ekonomiskt stöd hindrar för småskalig privat produktion. Staten förmår
inte ge samhället nödvändiga insatsvaror och enkla basvaror till
hushållen. Löneskillnaderna är enorma, den svarta marknaden finns
överallt. Staten vill ännu behålla planekonomin som styrinstrument.
Venezuelas subventionerade olja är väsentlig för ekonomin; vad händer
då om oppositionen vinner valet efter Chavez?
Det är tredje gången på åtta år vi besöker Kuba. Min spanska blir stadigt bättre, vår förståelse för problem och utmaningar fördjupas. Efter fyra veckors ’deltagande observation’upplever vi att revolutionens samhällskonstruktion står vid vägs ände. De strukturer som skapades för 50 år sedan klarar inte utmaningarna sedan Sovjet upplöstes och Comecon föll samman. Det gäller även maktkoncentrationen under det enpartisystem som hindrar ett nytänkande framdrivet av nya generationer kubaner – revolutionens barnbarn.
”The essential merit of the revolution is to have survived for the past half century”, säger Rumbaut och Rumbaut i Latin American Perspectives 2009. Vem håller inte med? Att ha överlevt både socialismens fall i Östeuropa och Sovjet, och USAs målmedvetna ansträngningar att knäcka Castros Kuba, är utan tvekan en bedrift. Men idag står regimen inför de kanske svåraste utmaningar landet upplevt.
När Sovjet föll samman ”försvann” en stor del av den kubanska ekonomin. USA’s blockad skärptes. Återhämtningen gick långsamt, och tvingade fram en öppning för den ofrånkomligen korrumperande massturismen från rikare kapitalistländer. Hugo Chavez’ seger i Venezuela gav Kuba chansen att växla olja mot tusentals läkare till landets fattiga. Men varken före eller efter Sovjets fall har en diversifierad ekonomi vuxit fram, med både produktion och industri.
Blockader kan ge olika effekter. 1970-talets FN-sanktioner mot Rhodesia bet inte så hårt, bland annat genom att en lågteknologisk småindustri med redskap och konsumtionsvaror växte fram. Inget i den vägen finns ännu idag i Kuba. Rikt på naturresurser, med flödande sol och goda regn, importerar landet ännu idag en stor del av sina baslivsmedel från USA, till kontanter i USA-dollar. Enklare konsumtionsvaror, redskap och verktyg, om de alls finns, kommer i växande utsträckning från Kina.
Inkomstskillnader som polariserar
”Det är inte politiken vi upplever som det stora problemet, det är de enorma inkomstskillnaderna”, säger Dania Gonzalez, kubansk arkitekt och planerare. Men nog hänger ekonomin och politiken ihop? Ricardo Torres på Centro de Estudos de la Economia Cubana (CEEC) slår upp centrets senaste forskningsrapport: ”Det mest traumatiska av allt – genomsnittslönen i statliga företag och institutioner år 2011 uppskattas till 26 % av lönenivån år 1989.”
Att de statsanställdas löner tjugo år efter Sovjets fall bara är en fjärdedel av nivån under Sovjettiden är ett milt sagt drastiskt uttryck för dagens kris. Det har nu gått många år sedan den kubanska dollarn infördes, den valuta turister måste använda och som öppnar för köp av viktiga konsumtionsvaror.(1) Medan en taxichaufför ibland får sin dricks i dollar ska universitets-professorn klara sig enbart på sin magra lön i pesos. Varorna man får genom ransonerings-systemet räcker inte månaden ut, vissa varor har plockats bort. Skor och kläder finns inte med.
Det är tredje gången på åtta år vi besöker Kuba. Min spanska blir stadigt bättre, vår förståelse för problem och utmaningar fördjupas. Efter fyra veckors ’deltagande observation’upplever vi att revolutionens samhällskonstruktion står vid vägs ände. De strukturer som skapades för 50 år sedan klarar inte utmaningarna sedan Sovjet upplöstes och Comecon föll samman. Det gäller även maktkoncentrationen under det enpartisystem som hindrar ett nytänkande framdrivet av nya generationer kubaner – revolutionens barnbarn.
”The essential merit of the revolution is to have survived for the past half century”, säger Rumbaut och Rumbaut i Latin American Perspectives 2009. Vem håller inte med? Att ha överlevt både socialismens fall i Östeuropa och Sovjet, och USAs målmedvetna ansträngningar att knäcka Castros Kuba, är utan tvekan en bedrift. Men idag står regimen inför de kanske svåraste utmaningar landet upplevt.
När Sovjet föll samman ”försvann” en stor del av den kubanska ekonomin. USA’s blockad skärptes. Återhämtningen gick långsamt, och tvingade fram en öppning för den ofrånkomligen korrumperande massturismen från rikare kapitalistländer. Hugo Chavez’ seger i Venezuela gav Kuba chansen att växla olja mot tusentals läkare till landets fattiga. Men varken före eller efter Sovjets fall har en diversifierad ekonomi vuxit fram, med både produktion och industri.
Blockader kan ge olika effekter. 1970-talets FN-sanktioner mot Rhodesia bet inte så hårt, bland annat genom att en lågteknologisk småindustri med redskap och konsumtionsvaror växte fram. Inget i den vägen finns ännu idag i Kuba. Rikt på naturresurser, med flödande sol och goda regn, importerar landet ännu idag en stor del av sina baslivsmedel från USA, till kontanter i USA-dollar. Enklare konsumtionsvaror, redskap och verktyg, om de alls finns, kommer i växande utsträckning från Kina.
Inkomstskillnader som polariserar
”Det är inte politiken vi upplever som det stora problemet, det är de enorma inkomstskillnaderna”, säger Dania Gonzalez, kubansk arkitekt och planerare. Men nog hänger ekonomin och politiken ihop? Ricardo Torres på Centro de Estudos de la Economia Cubana (CEEC) slår upp centrets senaste forskningsrapport: ”Det mest traumatiska av allt – genomsnittslönen i statliga företag och institutioner år 2011 uppskattas till 26 % av lönenivån år 1989.”
Att de statsanställdas löner tjugo år efter Sovjets fall bara är en fjärdedel av nivån under Sovjettiden är ett milt sagt drastiskt uttryck för dagens kris. Det har nu gått många år sedan den kubanska dollarn infördes, den valuta turister måste använda och som öppnar för köp av viktiga konsumtionsvaror.(1) Medan en taxichaufför ibland får sin dricks i dollar ska universitets-professorn klara sig enbart på sin magra lön i pesos. Varorna man får genom ransonerings-systemet räcker inte månaden ut, vissa varor har plockats bort. Skor och kläder finns inte med.
| ”It’s the economy, stupid” – det kunde ha
varit Raul Castro som slängde uttrycket i ansiktet på någon svårflörtad
dogmatisk partikollega. Sedan den då nästan 80-årige Raul 2006 tog över styret från Fidel har den ekonomiska återhämtningen stått högst på dagordningen. 90-talets ”Specialperiod” hade klarat en skärpning av USA:s blockad och en svag återhämtning var på väg. Mot slutet av 00-talet blev läget på nytt krisartat när staten inte längre klarade sin internationella skuldtjänst, flera orkaner svepte över landet och den internationella finanskrisen slog mot handelsutbytet. Samtidigt importeras mycket livsmedel från USA, i kontanta dollar. Många av landets industrier står igenbommade. Ekonomin domineras av tjänstesektorn: massturismen och läkarexporten till Venezuela. I jordbruket växer den privata sektorn, medan den kooperativa ser ut att ha stagnerat. Men staten verkar inte klara att förse jordbrukarna med krediter och nödvändiga insatsvaror, samtidigt som samma stat köper upp en stor del av skörden – till låga priser. |
Turismen och kubadollarns förbannelse
En härlig morgon i Trinidad kliver vi upp på det ombyggda flaket till en rysk lastbil från 1980-talet. Med dånande motor drar den upp i bergen, släpper av oss på många hundra meters höjd. Vi börjar vår vandring in i skogen, förbi vattenfall och badbara små sjöar. En encyklopediskt kunnig guide berättar på utmärkt engelska om fågelliv och växter, jordbrukets villkor och sin egen masteravhandling – ”tre ex i pdf-format måste vara färdiga i morgon, och min gamla dator krånglar”.
Vi generösa turister avrundar trippen med totalt 33
kubadollar i dricks – över 800 pesos, mer än en universitetsprofessors
månadslön. Någon kommer på att chauffören också kan behöva en dollar…
Guiden har vuxit upp i ett jordbruk uppe i bergen. Hans far var fast bestämd att barnen skulle kunna välja andra yrken. ”Det är mycket tufft att vara bonde idag. Att hitta ett par hela stövlar eller bra redskap är inte lätt. De kinesiska redskapen är så dåliga att alla försöker hålla liv i de vi har kvar från före revolutionen. Någon mer avancerad teknologi har min pappa inte tillgång till.”
Problemets kärna idag beskrivs i CEEC:s analys så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket. Men staten är skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar i krediter och marknadsrelationer som krävs för dynamisk tillväxt. Insatsvarorna är mycket dyra, om de kan hittas. ’Marknaden’ har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad; staten vill förbli den stora uppköparen, till låga priser.
Ambulerande gatustånd - en vanlig syn
Byråkratin ett formidabelt hinder
Sedan Raul Castro tog över från brodern Fidel har mycket skett på det politiska planet. Men genomförandet? I ett nummer av partiorganet Granma berättar en läsare om de orimliga ansträngningar han fick göra för att få licens till privat jordbruk. Det tog månader av återbesök, press på myndigheter som inte gjort sitt jobb. Att Granma numera öppnar för sådan kritik visar hur djupt motståndet sitter, i en byråkrati som under 50 år aldrig lärt sig effektivitet, beslutsmässighet.
Den korruption Fidel Castro varnade om 2005 kan vi inte se har minskat. Tvärtom. Vi har själva mycket svårt att undvika att bli del. En kubansk kollega ordnar genom släkten en övernattning i ett hem, en ’Casa particular’, i turistparadiset Varadero. Uthyrning kräver licens, samt att hyresgästerna registreras. Först när vi ska resa igen upptäcker vi att det viktiga tecknet på husväggen att licens finns saknas, och att värden aldrig registrerade oss.
Ganska ofta används inte kvitton eller andra betalningsbevis, vilket självklart öppnar för korruption. I Trinidad lockas vi av en vänlig man att välja bort de speciella bussar turister brukar hänvisas till, till förmån för en minibusstransport – ”helt laglig” – till Havanna. En ny snygg japansk minibuss plockar upp oss och andra turister vid våra ’casas particulares’ och börjar köra. På en rastplats ser jag flera sådana bussar, alla helt utan skyltning utanpå. Vår buss kör in och tankar bland (statliga) bussar och lastbilar. Allt i sin ordning alltså? Jag ber chauffören om visitkort från företaget som driver bussturerna, frågar vem som äger det. ”Det gör staten” säger han, men mer får jag aldrig veta.
Samtal med kubanska kolleger antyder vad det möjligen kan handla om. Förslag: Staten importerar ett stort antal minibussar, en mindre andel förs ”åt sidan”, ett nätverk skapas med ’casas particulares’ på turistorterna. Turisterna kontaktas, accepterar och betalar samma pris som på turistbussarna – men utan kvitto. Alla, från chauffören och det lokala nätverket till någon på hög nivå, tjänar svarta pengar.
Nästa vecka kommer en artikel till.
Bertil Egerö
(1) En kubadollar eller c.u.c. likställs med en US-dollar. Alla utländska turister måste växla in sina valutor i c.u.c. Dollarturisterna förlorar lite extra – de får ge 1,03 dollar för en c.u.c. Kubadollarn kan sedan växlas in i den kubanska peson, normalt får man 24 pesos för en c.u.c. Numera är det fritt för alla att handla smått och gott i de affärer, marknader och matställen som enbart arbetar med pesos, till priser som är orimligt låga – för oss turister.
Guiden har vuxit upp i ett jordbruk uppe i bergen. Hans far var fast bestämd att barnen skulle kunna välja andra yrken. ”Det är mycket tufft att vara bonde idag. Att hitta ett par hela stövlar eller bra redskap är inte lätt. De kinesiska redskapen är så dåliga att alla försöker hålla liv i de vi har kvar från före revolutionen. Någon mer avancerad teknologi har min pappa inte tillgång till.”
Problemets kärna idag beskrivs i CEEC:s analys så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket. Men staten är skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar i krediter och marknadsrelationer som krävs för dynamisk tillväxt. Insatsvarorna är mycket dyra, om de kan hittas. ’Marknaden’ har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad; staten vill förbli den stora uppköparen, till låga priser.
Ambulerande gatustånd - en vanlig syn
Sedan Raul Castro tog över från brodern Fidel har mycket skett på det politiska planet. Men genomförandet? I ett nummer av partiorganet Granma berättar en läsare om de orimliga ansträngningar han fick göra för att få licens till privat jordbruk. Det tog månader av återbesök, press på myndigheter som inte gjort sitt jobb. Att Granma numera öppnar för sådan kritik visar hur djupt motståndet sitter, i en byråkrati som under 50 år aldrig lärt sig effektivitet, beslutsmässighet.
Den korruption Fidel Castro varnade om 2005 kan vi inte se har minskat. Tvärtom. Vi har själva mycket svårt att undvika att bli del. En kubansk kollega ordnar genom släkten en övernattning i ett hem, en ’Casa particular’, i turistparadiset Varadero. Uthyrning kräver licens, samt att hyresgästerna registreras. Först när vi ska resa igen upptäcker vi att det viktiga tecknet på husväggen att licens finns saknas, och att värden aldrig registrerade oss.
Ganska ofta används inte kvitton eller andra betalningsbevis, vilket självklart öppnar för korruption. I Trinidad lockas vi av en vänlig man att välja bort de speciella bussar turister brukar hänvisas till, till förmån för en minibusstransport – ”helt laglig” – till Havanna. En ny snygg japansk minibuss plockar upp oss och andra turister vid våra ’casas particulares’ och börjar köra. På en rastplats ser jag flera sådana bussar, alla helt utan skyltning utanpå. Vår buss kör in och tankar bland (statliga) bussar och lastbilar. Allt i sin ordning alltså? Jag ber chauffören om visitkort från företaget som driver bussturerna, frågar vem som äger det. ”Det gör staten” säger han, men mer får jag aldrig veta.
Samtal med kubanska kolleger antyder vad det möjligen kan handla om. Förslag: Staten importerar ett stort antal minibussar, en mindre andel förs ”åt sidan”, ett nätverk skapas med ’casas particulares’ på turistorterna. Turisterna kontaktas, accepterar och betalar samma pris som på turistbussarna – men utan kvitto. Alla, från chauffören och det lokala nätverket till någon på hög nivå, tjänar svarta pengar.
Nästa vecka kommer en artikel till.
Bertil Egerö
(1) En kubadollar eller c.u.c. likställs med en US-dollar. Alla utländska turister måste växla in sina valutor i c.u.c. Dollarturisterna förlorar lite extra – de får ge 1,03 dollar för en c.u.c. Kubadollarn kan sedan växlas in i den kubanska peson, normalt får man 24 pesos för en c.u.c. Numera är det fritt för alla att handla smått och gott i de affärer, marknader och matställen som enbart arbetar med pesos, till priser som är orimligt låga – för oss turister.
Färskt kött säljs privat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar