Miljöparti-kongressen: Skillnaden mellan ja och nej av Gunnar Stensson

Förra veckan valde Miljöpartiet sida inför 2014 års val.
   Ja till Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V).
   Nej till Fredrik Reinfeldt (som senast han var synlig framförde en halvrasistisk kommentar till upploppen i Husby) och Jan Björklund.
   MP vill ha en ny jobbpolitik, en ny utbildningspolitik och ett bestämt nej till vinster i skolan och välfärden.
   MP:s val av sida är bra för Sverige – och för MP.
   Gustav Fridolin avfärdade moderaternas politik. ”Det enda svar de har är: Vi kanske ska prova ett jobbskatteavdrag till” sa han i sitt sluttal.

Undras om de skånska miljöpartisterna Maria Ferm och Ulf Holm röstade som lobbyisterna Kajsa Hjelte-Terse, ”Vårdtagarna”, och Anette Andersson, ”Solklart” uppmanade dem att göra i en debattartikel, som Sydsvenskan generöst skänkt utrymme till dagen före kongressen.
   Inte omöjligt i den svenska skolpolitik som dirigeras av okontrollerad lobbyism.
   Hur som helst hjälpte det inte.

Karin Svensson Smith och hennes kamrater vann debatten om vinster i skola och välfärd, trots att partiledningen bara en dag tidigare ställt sig bakom en urvattnad kompromiss, utformad för att ge riskkapitalisterna chansen att pumpa pengar ur det svenska skolsystemet några år till.
   Sydsvenskans Henrik Bredberg slickar såren och försöker förringa innebörden.
   Karin Svensson Smiths seger ”bestod bara i att två ord - ”som huvudregel” - rök när ombuden gjorde klart att vinster i välfärden ska återinvesteras, skrev Henrik Bredberg.
   De övriga förändringarna beskriver han med orden: ”Ombudens mothugg påminde mest om fantomsmärtor från en skäggig epok”.
   I Henrik Bredbergs analys av MP framstår Lazlo Gönczi, avbildad på ett vackert foto, som ett avskräckande troll ur en anarkistisk forntid, Ett troll som påstås vara helt utan inflytande i dagens pragmatiska MP-politik. Jag är inte så säker.
   Frågan är, om inte hans tillväxt- och kärnkraftskritiska ståndpunkter och pläderingar för medborgarlön och pacifism inom en nära framtid kommer att framstå som inte bara realistiska utan oumbärliga.
   Men de är inte rationella inom ramen för det nu förhärskande kvartals-kapitalistiska systemet, som Nina Björk påpekade i sin föreläsning förra onsdagen.
   Men i en värld med ändliga resurser på väg mot klimatöverhettning är det inte Lasclo Gönszi utan förespråkarna för kapitalismen som framstår som alltmer irrationella. Dessa kapitalismens deterministiska, allt dystrare apologeter tycks leva enligt devisen ”efter oss syndafloden”.
   Problemet för de som vill förändra är att det är nödvändigt att framstå som en rationell aktör inom ett kortsiktigt kapitalistiskt system samtidigt som man arbetar för en möjlig annan värld.