Genève-avtalet (24/11) om Irans
kärnkraftsprogram mellan Iran, företrätt av landets utrikesminister
Mohammad Javad Zarif. och USA:s utrikesminister John Kerry i spetsen
för de sex nationerna USA, Ryssland, Kina, Tyskland, Frankrike och
Storbritannien, innebär ett epokgörande genombrott i relationerna
mellan Iran och omvärlden.
När sanktionerna mot Iran lättar, kan Mellanöstern stabiliseras, oljepriset sjunka och kärnvapenkapprustningen upphöra. Det kan leda till ett närmande mellan USA och Iran och placera USA på den shiitiska sidan i konflikten mellan sunni och shia.
Genève-avtalet innebär att Iran gör en paus i sitt kärnkraftsprogram de närmast sex månaderna. Under tiden kan diplomaterna arbeta vidare mot en varaktig överenskommelse. Stämningarna i Iran kommer under de sex månaderna att präglas av lättnad och hopp.
De – och världen – hoppas närma sig slutet på den djupa konflikt som varat mer än 30 år och som fick sin första upprinnelse redan 1953, då CIA avsatte Irans demokratiskt valde ledare Mossadeq och ersatte honom med en USA-vänlig diktator, shahen av Iran.
President Obama hoppas att Irans folk åter ska få en möjlighet att förenas med det internationella samhället och att misstron mellan USA och Iran långsamt ska kunna arbetas bort.
Ett långt och riskfyllt amerikansk-iranskt förarbete har föregått överenskommelsen.
Den skarpaste motståndaren till avtalet är Israels premiärminister Netanyahu. Han förespråkar skärpta sanktioner och en hotfullare hållning mot den iranska regimen.
Det är den linje som president Bush tillämpade 2003. Då hade Iran 160 centrifuger, nu har landet 19 000. Bush misslyckades. Inget talar för att Netanyahu skulle lyckas bättre.
Saudiarabien och Gulf-staterna är också motståndare till Genève-avtalet. Det teokratiska Saudiarabien, som alltid haft stöd från USA, fruktar att stödet nu ska minska och att USA och Iran ska närma sig varandra.
Saudiarabien, som har världens största oljereserver, fruktar också att Iran, som har de näst största, ska utgöra ett hot mot Saudiarabiens maktställning på oljemarknaden.
När sanktionerna mot Iran lättar, kan Mellanöstern stabiliseras, oljepriset sjunka och kärnvapenkapprustningen upphöra. Det kan leda till ett närmande mellan USA och Iran och placera USA på den shiitiska sidan i konflikten mellan sunni och shia.
Genève-avtalet innebär att Iran gör en paus i sitt kärnkraftsprogram de närmast sex månaderna. Under tiden kan diplomaterna arbeta vidare mot en varaktig överenskommelse. Stämningarna i Iran kommer under de sex månaderna att präglas av lättnad och hopp.
De – och världen – hoppas närma sig slutet på den djupa konflikt som varat mer än 30 år och som fick sin första upprinnelse redan 1953, då CIA avsatte Irans demokratiskt valde ledare Mossadeq och ersatte honom med en USA-vänlig diktator, shahen av Iran.
President Obama hoppas att Irans folk åter ska få en möjlighet att förenas med det internationella samhället och att misstron mellan USA och Iran långsamt ska kunna arbetas bort.
Ett långt och riskfyllt amerikansk-iranskt förarbete har föregått överenskommelsen.
Den skarpaste motståndaren till avtalet är Israels premiärminister Netanyahu. Han förespråkar skärpta sanktioner och en hotfullare hållning mot den iranska regimen.
Det är den linje som president Bush tillämpade 2003. Då hade Iran 160 centrifuger, nu har landet 19 000. Bush misslyckades. Inget talar för att Netanyahu skulle lyckas bättre.
Saudiarabien och Gulf-staterna är också motståndare till Genève-avtalet. Det teokratiska Saudiarabien, som alltid haft stöd från USA, fruktar att stödet nu ska minska och att USA och Iran ska närma sig varandra.
Saudiarabien, som har världens största oljereserver, fruktar också att Iran, som har de näst största, ska utgöra ett hot mot Saudiarabiens maktställning på oljemarknaden.
Den tredje motståndaren är det republikanska partiet i den
amerikanska kongressen, som kommer göra allt de kan för att stoppa
avtalet. Dess destruktiva förmåga kan inte överskattas.
Republikanernas motsvarighet i Iran är den högste ledaren Khamenei och hans anhängare som fruktar att USA:s och Västs verkliga uppsåt är att undanröja Irans regim.
Det finns också mäktiga anhängare till överenskommelsen. För president Obama är det av yttersta vikt att avtalet blir framgångsrikt. Hans politik har under hela hans tid som president mötts av förbittrat motstånd. En lösning av USA:s konflikt med Iran vore en framgång som skulle innebära en fundamental förändring i hela Mellanöstern med långsiktiga positiva globala konsekvenser.
Kina och Ryssland står med hela sin tyngd bakom avtalet. De har länge varit missnöjda med sanktionspolitiken mot Iran och skulle sannolikt ha lyft sanktionerna ensidigt, om inte avtalet kommit till stånd.
Ett vapenstillestånd i Syrien kan bli en av Genève-avtalets viktigaste konsekvenser. Iran och Turkiet har deklarerat att det inte finns någon militär lösning på konflikten. Inför de förhandlingar som inleds i januari 2014 har de krävt omedelbar vapenvila i Syrien.
Iran stöder Syriens president Bashir al Assad. Det innebär samtidigt att den syriske presidenten är beroende av Iran. En fred i Syrien är avlägsen men stillestånds-förhandlingarna 2014 skulle kunna innebära ett första steg.
Det skulle lindra spänningen i grannländer som Libanon, Israel och Turkiet. Kanske skulle Syriens flyktingar kunna börja återvända till delar av landet. Även de båda svenska journalisternas situation kanske påverkas positivt.
För Israel skulle ett närmande mellan Iran och de sex nationer som står bakom avtalet öka säkerheten för första gången under 2000-talet.
Mycket står på spel. Ingenting är avgjort. Det kommer att inträffa händelser som ser ut som – ja, som är – bakslag. Men det är första gången på mycket länge som en utveckling mot fred och avspänning är möjlig i Mellanöstern.
Republikanernas motsvarighet i Iran är den högste ledaren Khamenei och hans anhängare som fruktar att USA:s och Västs verkliga uppsåt är att undanröja Irans regim.
Det finns också mäktiga anhängare till överenskommelsen. För president Obama är det av yttersta vikt att avtalet blir framgångsrikt. Hans politik har under hela hans tid som president mötts av förbittrat motstånd. En lösning av USA:s konflikt med Iran vore en framgång som skulle innebära en fundamental förändring i hela Mellanöstern med långsiktiga positiva globala konsekvenser.
Kina och Ryssland står med hela sin tyngd bakom avtalet. De har länge varit missnöjda med sanktionspolitiken mot Iran och skulle sannolikt ha lyft sanktionerna ensidigt, om inte avtalet kommit till stånd.
Ett vapenstillestånd i Syrien kan bli en av Genève-avtalets viktigaste konsekvenser. Iran och Turkiet har deklarerat att det inte finns någon militär lösning på konflikten. Inför de förhandlingar som inleds i januari 2014 har de krävt omedelbar vapenvila i Syrien.
Iran stöder Syriens president Bashir al Assad. Det innebär samtidigt att den syriske presidenten är beroende av Iran. En fred i Syrien är avlägsen men stillestånds-förhandlingarna 2014 skulle kunna innebära ett första steg.
Det skulle lindra spänningen i grannländer som Libanon, Israel och Turkiet. Kanske skulle Syriens flyktingar kunna börja återvända till delar av landet. Även de båda svenska journalisternas situation kanske påverkas positivt.
För Israel skulle ett närmande mellan Iran och de sex nationer som står bakom avtalet öka säkerheten för första gången under 2000-talet.
Mycket står på spel. Ingenting är avgjort. Det kommer att inträffa händelser som ser ut som – ja, som är – bakslag. Men det är första gången på mycket länge som en utveckling mot fred och avspänning är möjlig i Mellanöstern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar