På 50-talet diskuterades inte kvinnors
roll i samhället över huvud taget. Knappast heller på 60-talet. På 70-
och 80-talet ansågs, inom vänstern, fortfarande klasskampen viktigare
än kvinnokampen, som uttrycket var då. Klasskampen skulle frigöra även
kvinnor. Men här hade vi trots allt börjat bygga ut barnomsorgen som
snabbt visade sig vara en succé ur alla aspekter, för barnen och för
kvinnorna som hade möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden på ett
helt annat sätt, för papporna. Jag kommer dock ihåg motståndet från
högern. Jag kommer ihåg hur en av de som kallar sig liberal, i lunds
fullmäktige, räknade på den ekonomiska nyttan av detta. En daghemsplats
kostade mer än vad en kvinna betalade i skatt, här fanns inga
beräkningar på den samhällsnytta barnomsorgen innebar. Men barnomsorgen
byggdes ut och på 90-talet fick vi den första pappamånaden för att
följas av en andra en bit in på tvåtusentalet. Men sen har
jämställdheten gått i stå från samhällets sida. Jämställdheten drivs nu
av kvinnor själv som tar för sig på ett sätt som den feministiska
debatten gett utrymme för.
Pensionerna och problemen
Det är i den här, något schematiska bild, vi skall se varför jämställdheten knappast nått in till hur vi skall utforma pensionssystemen. När vi diskuterade och genomförde ATP fanns ingen debatt alls. Det var fortfarande så att mannen ansågs vara familjeförsörjaren och kvinnor skulle nöja sig med att ta hand om barn och hem. Redan i samband med giftemålet slutade kvinnor arbeta och blev inte sällan hemma ”hela livet”. Jag hade en moster och en faster, födda i början av 1900-talet, som just drog sig tillbaka vid giftermålet och blev kvar och servade sina män trots att äktenskapen blev barnlösa.
Men inte ens på 90-talet fördes någon debatt om att göra det nya pensionssystemet jämställt med målet att kvinnor och män skulle få ut lika mycket i pension. Därför ser vi nu att kvinnors låga pensioner ger problem. Trots att ett pensionssystem bygger på att vi föder barn får de som tar det största ansvaret för barnen, lägst pension. Vi har nu ett betydligt mer jämställt samhälle där kvinnors deltagande i samhället utvecklas i positiv riktning. Men fortfarande har kvinnor betydligt lägre löner än män, bland annat därför att typiska kvinnoyrken värderas lägre än typiska mansyrken. Det finns också en betydande diskriminering både i löner och vid anställningar.
Vad gör vi?
I många år till kommer kvinnor att ha lägre löner. I den kultur jag ovan beskriver kommer det fortfarande anses rätt att kvinnor tar huvudansvaret för barn och hem. Enligt uppgift börjar problemet med jämställdheten redan när man blir sambo, så starkt är fortfarande kulturen. ”Vård av frisk man” som Gudrun Schyman uttrycker det. Det är inte lätt att vända på en så stark kultur jag ovan beskriver, som i sin tur var ett resultat av att männen en gång ”ägde” kvinnan, var hennes förmyndare. Det är inte ens hundra år sedan kvinnor förvägrades rösträtt.
Pensionerna och problemen
Det är i den här, något schematiska bild, vi skall se varför jämställdheten knappast nått in till hur vi skall utforma pensionssystemen. När vi diskuterade och genomförde ATP fanns ingen debatt alls. Det var fortfarande så att mannen ansågs vara familjeförsörjaren och kvinnor skulle nöja sig med att ta hand om barn och hem. Redan i samband med giftemålet slutade kvinnor arbeta och blev inte sällan hemma ”hela livet”. Jag hade en moster och en faster, födda i början av 1900-talet, som just drog sig tillbaka vid giftermålet och blev kvar och servade sina män trots att äktenskapen blev barnlösa.
Men inte ens på 90-talet fördes någon debatt om att göra det nya pensionssystemet jämställt med målet att kvinnor och män skulle få ut lika mycket i pension. Därför ser vi nu att kvinnors låga pensioner ger problem. Trots att ett pensionssystem bygger på att vi föder barn får de som tar det största ansvaret för barnen, lägst pension. Vi har nu ett betydligt mer jämställt samhälle där kvinnors deltagande i samhället utvecklas i positiv riktning. Men fortfarande har kvinnor betydligt lägre löner än män, bland annat därför att typiska kvinnoyrken värderas lägre än typiska mansyrken. Det finns också en betydande diskriminering både i löner och vid anställningar.
Vad gör vi?
I många år till kommer kvinnor att ha lägre löner. I den kultur jag ovan beskriver kommer det fortfarande anses rätt att kvinnor tar huvudansvaret för barn och hem. Enligt uppgift börjar problemet med jämställdheten redan när man blir sambo, så starkt är fortfarande kulturen. ”Vård av frisk man” som Gudrun Schyman uttrycker det. Det är inte lätt att vända på en så stark kultur jag ovan beskriver, som i sin tur var ett resultat av att männen en gång ”ägde” kvinnan, var hennes förmyndare. Det är inte ens hundra år sedan kvinnor förvägrades rösträtt.
Man kan vilja lösa detta genom politiken, höja upp de lägsta
pensionerna, detta är i praktiken inga problem, vi kan ta beslut om
detta i riksdagen. Vi kan också föra en debatt hur vi uppvärderar
ansvaret för barnen. Ur liberal synpunkt måste detta vara rätt, att
ständigt lyfta upp de som har kommit i underläge. Ur liberal synpunkt
måste det vara rätt att politiskat verka för jämställhet när det nu
inte fixas genom människors egna val. Vi har sett hur pappamånader har
satt fart på mäns högre deltagande med barn och i hem. Jag ser klart hur
min barngeneration tar ett helt annat deltagande, härligt, men det går
för långsamt.
Sydsvenskan
Så här resonerar dock inte Sydsvenskans ledarredaktion, som av någon anledning kallar sig liberal. Man ser inte de strukturer i samhället som gör ojämställdhet möjlig. Sydsvensklan tycker att det är kvinnornas fel, deras val är fel. ”Några väljer att stanna hemma och leva på partnerns lön”, som sydis uttrycker det. En del kvinnor väljer att leva hollywoodskt hemmafruideal och cupcakebakar.
Sådan är liberalismen i dagens samhällsdebatt. Vi har ju sett den här politiken de senaste åren. Det är de sjukas fel att de är sjuka, det är de arbetslösas eget fel att de inte har något arbete. Vi som har sett kvinnors arbete med att få vardagen att gå ihop utan att ha råd med rutarbete ser det på ett annat sätt. Vi som sett de som är sjuka, av olika anledningar, kämpa för att klara och få ett jobb, har inte riktigt samma åsikt. Vi som sett arbetslösa på alla sätt försökt få jobb, men till sist gett upp, ibland på det mest dramatiska sätt, vi som befinner oss i verkligheten, vi tycker nog att välfärden är att just vara till för dessa personer. De som här kallar sig liberaler tillhör i själva verket den råa högern.
”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att vi har pensioner som är så låga att det inte går att leva ett värdigt ekonomiskt liv”.
Sydsvenskan
Så här resonerar dock inte Sydsvenskans ledarredaktion, som av någon anledning kallar sig liberal. Man ser inte de strukturer i samhället som gör ojämställdhet möjlig. Sydsvensklan tycker att det är kvinnornas fel, deras val är fel. ”Några väljer att stanna hemma och leva på partnerns lön”, som sydis uttrycker det. En del kvinnor väljer att leva hollywoodskt hemmafruideal och cupcakebakar.
Sådan är liberalismen i dagens samhällsdebatt. Vi har ju sett den här politiken de senaste åren. Det är de sjukas fel att de är sjuka, det är de arbetslösas eget fel att de inte har något arbete. Vi som har sett kvinnors arbete med att få vardagen att gå ihop utan att ha råd med rutarbete ser det på ett annat sätt. Vi som sett de som är sjuka, av olika anledningar, kämpa för att klara och få ett jobb, har inte riktigt samma åsikt. Vi som sett arbetslösa på alla sätt försökt få jobb, men till sist gett upp, ibland på det mest dramatiska sätt, vi som befinner oss i verkligheten, vi tycker nog att välfärden är att just vara till för dessa personer. De som här kallar sig liberaler tillhör i själva verket den råa högern.
”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér att vi har pensioner som är så låga att det inte går att leva ett värdigt ekonomiskt liv”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar