Noter om Ukraina och ett ukrainskt liv av Gunnar Stensson

Ukraina uppstod som självständig stat strax efter första världskriget. Efter ett par års oro delades landet 1921 mellan Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. 1922 blev den sovjetiska delen sovjetrepublik. Landet förryskades och centraliserades.
   Stalin tvångskollektiviserade jordbruket 1932-1933, vilket ledde till massvält och miljontals dödsoffer, samtidigt som delar av befolkningen deporterades.
   Vid andra världskrigets utbrott 1939, efter att Ribbentrop-Molotov-pakten hade undertecknats, inkorporerade Sovjetunionen det polska Ukraina med sovjetrepubliken. Men det varade inte länge.
   När tyskarna erövrade Ukraina 1941 hälsades de som befriare. Antisemitismen var utbredd och den ukrainska ockupationsmyndigheten ansvarade för judeutrotningen i landet. Ett massmord på mer än 50 000 judar ägde rum i Babij Jar, en ravin i utkanten av Kiev.
   Efter andra världskriget ingick hela det historiska Ukraina i sovjetrepubliken. Det fanns redan då en motsättning mellan det västeuropeiskt influerade västra Ukraina och den mer förryskade och industrialiserade östra delen. 1954 anslöts Krim.
   I samband med Sovjetunionens sönderfall 1989 bildades folkfronten Ruch och 1991 utropades den fria staten Ukraina. Efter den orangea revolutionens sammanbrott valdes Janukovitj till president, men han för någon vecka sedan flydde han i en helikopter från Kiev. När representanter kom in i hans palats fann de att till och med toalettstolen var förgylld.
   Parlamentet valde ny regering. I den ingår representanter för Svoboda och andra högerextrema och främlingsfientliga partier. Putin kallar övertagandet en kupp och Ryssland ha övertagit makten på Krim.
   Konflikten gäller i första hand huruvida Ukraina ska anslutas till EU i någon form eller om landet ska knytas närmare Ryssland.

Antag att jag vore en gubbe född 1932, i Kiev. Då skulle min barndom ha överskuggats av att mina äldre syskon svalt ihjäl i massvälten 1932-33 och att min far deporterades 1934, så att jag tvingades leva i misär, ensam med min mor.
   Åtta år gammal stod jag bland dem som hälsade den segerrika tyska armén som befriare.
   När jag var tio såg jag våra judiska grannar fördrivas från sina hem, men jag slapp bevittna massmordet i Babij Jar.
   Tolvårig upplevde jag Röda arméns återkomst och krigsslutet. Så småningom normaliserades mitt liv. Jag gifte mig 1959 och blev pappa till tre barn. Vi hade det ganska knapert.

Min äldste son, född 1961, var nationalist, liksom jag och min familj. Han eftersträvade redan på 1980-talet ukrainsk självständighet och en närmare anknytning till väst. Men liksom jag bekämpade han de antisemitiska nazistiska rörelserna som levde kvar sedan den tyska ockupationen.
   1989, när han fyllde 18, gick han med i folkfronten Ruch och två år senare firade han Ukrainas självständighet. Han gifte sig ung, och 22 år gammal fick han i sin tur en son. Vi klarade oss bra, allihop.

2012 fyllde hans son, min sonson, 28, och då gifte han sig med en ryska från Krim, en trevlig tjej som födde honom en dotter.
   Han tog aktiv del i demonstrationerna på Majdan-torget från november 2013 till mars 2014. De pågår ju för resten fortfarande. Jag var mycket orolig vid de tillfällen då det kom till öppna strider och polisen sköt på demonstranterna.
   Hans intensiva deltagande i självständighetskampen ledde till en kris i förhållandet mellan honom och hans fru, eftersom hennes föräldrar är ryska patrioter som ser Krim som en ursprunglig del av Ryssland.
   Hennes pappa, som är gymnasielärare i Odessa, ropade en gång i julas med darrande röst: ”Det var ju här, på Krim, som Tjechovs ”Damen med hunden” promenerade, och det var på redden utanför Sevastopol som Pansarkryssaren Potemkin inledde revolutionen 1905. Krim är en del av rysk historia och rysk kultur i ännu högre grad än Ukraina... Nästan alla som bor här är ryssar”.

Jag förstår honom och tycker om honom, men som 81-årig gubbe har jag mycket små möjligheter att påverka vare sig den storpolitiska konflikten eller den äktenskapliga.
   På en punkt är min son, min sonson, hans fru och hans svärfar och helt ense med mig: Janukovitj är en skurk och det är han som bär ansvaret för den olyckliga situation vi har hamnat i.
   Min ettåriga sonsondotter är mycket söt och påminner mig om min mor som avled 1964, samma år som Chrustjov avsattes, strax efter det att jag fyllt 30. Och egentligen är jag full av förtröstan. Jag har upplevt mycket värre saker än det här.