In- och utrikes av Lucifer

Jag ser att Miljöpartiet har förklarat sig vara ett feministiskt parti. Välkommen ombord är väl vad man kan säga om man redan är med i ett sådant parti. Var och en som suttit i en valberedning vet att det är ingen barnlek att övertala kvinnor att ställa upp för befattningar i styrelser och nämnder. Kvinnor har inte sällan fullt upp med att sköta studier och yrkesarbete, barn, åldrande föräldrar, hushåll och en eventuell partner att hålla på någorlunda gott humör. Märkligt nog har män sällan samma bekymmer. Men allt kan förändras och det är värt mödan att försöka göra det politiska livet jämställt.

Valet
Kanske också en liten kommentar till valresultatet för några veckor sen. Miljöpartiets formidabla vinst inbjuder till analys. Visst handlar det mest om borgerliga proteströster. Fi är för trendigt och det är många som inte kan tänka sig att rösta på de räliga kommunisterna. Mp blir en lätt utväg och då behöver man inte sätta sig in så mycket i vad de har gjort och vad de vill göra i konkret politik – de är ju för miljön. Men visst är det bra när folk slutar rösta på borgarna. Fast en röst på Mp i regionvalet är ett stöd för den sjukvårdspolitik som bedrivits i Skåne under senare år.

Per T. rides again
Det är visst dags att säga några ord om Per T. Ohlsson igen. Han är en duktig och flitig skribent ­– jag tänker på hans böcker om Gripenstedt och Herbert Felix. Han tycks nu vara på väg att etablera sig som allmän publicist och nutidshistoriker. I hans strategi ingår att framstå som stående över partigränserna och han skriver därför uppskattande om socialdemokratiska ledare som Branting och Erlander. I en ny bok ”Svensk politik” som jag dessvärre inte hunnit läsa hyllar han socialdemokraternas kompromisser och borgerlighetens ”självbesinning” som gjorde att de 1917 inte öppnade eld mot tusentals demonstranter. Storartat förmodar jag.
   Men man ska nog inte glömma den gamle Per T. Härom söndagen var han tillbaka i gammal god form. I sin Sydsvenskan-krönika lyckades han på några rader få in både ”brunröda” och ”den Sovjetnostalgiska extremvänstern” som räknas till ”Putins västliga stödtrupper”.  Ja, där känner man igen Per T. som alltså fortsätter sitt korståg. Det blir nog mer av den sorten inför höstens val när det gäller att stoppa vänsterpartiets framgångar.

Minnen från Kustartilleriet
Det har varit mycket med krigsminnen på sistone, både Normandie 1944 och första världskrigets utbrott 1914. Vad gäller 1944 har det i många år varit den amerikanska bilden som gällt – invasionen beskrevs som näst intill avgörande för besegrandet av Tyskland. Men verkligheten var ju en annan. Tyskarna hade något tiotal divisioner i Frankrike men flera hundra på östfronten och där krossades de av Sovjet. Den insikten tycks nu också ha nått militärhistorikerna.
   Själv har jag en lite udda synvinkel på Normandie. Jag gjorde min militärtjänst inom Kustartilleriet, dock inget frivilligt kan jag

försäkra, och vi hade samma uppgifter som tyskarna i Atlantvallen, att helt enkelt att motstå en kustinvasion. Dessutom hade vi delvis samma vapen nämligen (då moderna) 21 cm Skodakanoner, kolosser som var flyttbara men som fick fraktas på blekingska och skånska småvägar i tre delar, släpade av amerikanska surpluslastbilar som drog 12 liter bensin per mil. Alltnog, för vår militära förkovran fick vi följa ett krigsspel, utspelat framför våra ögon i en terränglåda där två av våra utbildare agerade som tysk resp. amerikansk officer i full utklädsel och maskering. Som goda kustartillerister kände vi sympati för försvararna. Den amerikanska övervikten i materiel och personal fällde förstås utslaget i Normandie, men först efter flera dygns artilleribeskjutning av Utah Beach.

Ännu vidrigare
Men den hemska sanningen är att första världskriget var ännu mycket vidrigare för soldaterna. Det talas nu lite föraktfullt om ”krigsturism”, Ingen upplevelse har gjort större intryck på mig än en halv dags besök i Verdun.  Det är inte bara raderna av kors eller ens benhuset, ossuariet, där osorterade ben från 130 000 oidentifierade. ligger. Nej det är själva terrängen. Det är en höjdsträckning beväxt med halvvuxna lövträd och en markyta som är söndertrasad av granater och skrot. Man varnas fortfarande för att gå utanför vägarna. Här pågick under nästan hela 1916 en duell mellan tyskar och fransmän som fungerade som en dödsmaskin som krävde framför allt fransmännens liv. Det var en medveten tysk strategi – fransmännen lockades att skicka ständigt nya förstärkningar och låta sig slaktas under åberopande av hjältemod och den franska äran.
   Ingendera sidan vann men marskalk Pétain resp. general Erich von Falkenhayn blev krigshjältar. I Verdun avlossades 23 miljoner granater varav cirka hälften tros ligga kvar i marken odetonerade. Det är verkligen en fruktansvärd plats, man sänker automatiskt rösten när man är där.

Nya hemskheter
Men allt är inte gammal historia. Nyss skulle ondskan utrotas i Irak, Afghanistan och Libyen och vi vet hur där är nu. I Egypten var det nyss arabisk vår men nu sitter där en militärdiktator som har domstolar som dömt många hundra till döden. De har väl inte avrättats, men förtvinar i fängelsehålorna, och deras parti, Muslimska brödraskapet, i många år enda oppositionen mot förre diktatorn Mubarak, är förbjudet. I Thailand hade man en regering som inte gjorde som militären och överklassen ville och den är nu avsatt och motståndarna satta i fängelse. Och Sverige fortsätter att sälja vapen till denna militär utöver de tolv Gripenplan och två flygande radarstationer vi tidigare levererat. Under tiden far den penningstinna svenska medelklassen till stränderna i södra delen av landet. Där är allt lugnt. På Francos tid fanns det åtminstone en bojkott där inga anständiga människor for på turistresor till Spanien.
   Ja, så kan man hålla på. Det är tur att vi har Veckobladet och så får man trösta sig med sommaren. Jag lovar att återkomma med råd till väljarna inför valet i september.