en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl 50, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
- - -
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män
Per Molander citerar Sten Selanders dikt i Ojämlikhetens anat
omi (Weilers
2014) och ställer frågan ”Om två lika spelare möts och den ene har
femti kulor och den andre har fem, vem har då störst chans att vinna?”
Spelaren med femti kulor har tio gånger större chans att vinna än den som har fem, om de är lika skickliga. Det går att bevisa matematiskt.
Den som har flest kulor vinner. Så ökar ojämlikheten automatiskt i ett ojämlikt samhälle.
Man måste hela tiden kämpa för jämlikhet. Omfördela kulorna så alla får lika många. Dela ut samma antal kulor till alla spelare. Det är bäst för alla, att alla har lika chanser.
Hur bekämpar man ojämlikheten i ett samhälle som Sverige? Progressiv skatt, arvskatt och förmögenhetsskatt är tre metoder som Per Molander nämner.
Jag återkommer säkert till boken som jag ännu inte på långa vägar tillgodogjort mig.
Men jag anknyter med ett personligt minne som är mindre seriöst. När jag var tretton gick jag ner till stan, Växjö. Jag hade kanske fem kulor och inga pengar. Killarna, jag minns inga tjejer, spelade kula på grusplanen framför brandstationen. De var säkert tjugo-trettio stycken. Ett par kände jag men långt ifrån alla. Kulspelet var pyramid. Innehavaren satt med pyramiden mellan sina utsträckta ben. Det gällde att träffa och slå omkull den från ett fastställt avstånd. Jag hade inget att förlora, så jag ställde mig i klungan och kastade ett par kulor. En träffade. Pyramiden rasade. Jag fick inta platsen bakom pyramiden. Reglerna var helt klara och ingen ifrågasatte dem. Så jag satte mig i gruset. Under ett par minuter haglade kulorna mot min pyramid innan någon fick träff. Jag samlade in min fångst, kanske femti kulor, kanske fler. Sedan sålde jag dem till ett pris som ingen heller ifrågasatte.
Pengarna räckte till en biobiljett, en och femti, på den närbelägna Röda Kvarn (Moulin Rouge) där de visade Borta med vinden i repris. Den var visserligen barnförbjuden, men jag kom in som vanligt. Jag tyckte filmen var seg, frånsett ett par dramatiska scener. När jag kom ut var grusplanen tom. Himlen var blå och kvällen ljum. Jag drog mig upp mot mitt inackorderingsrum på Sigurdsgatan och tänkte att det snart var sommarlov.
Kanske kan samhällsekonomiska slutsatser dras också av denna episod.
omi (Weilers
2014) och ställer frågan ”Om två lika spelare möts och den ene har
femti kulor och den andre har fem, vem har då störst chans att vinna?” Spelaren med femti kulor har tio gånger större chans att vinna än den som har fem, om de är lika skickliga. Det går att bevisa matematiskt.
Den som har flest kulor vinner. Så ökar ojämlikheten automatiskt i ett ojämlikt samhälle.
Man måste hela tiden kämpa för jämlikhet. Omfördela kulorna så alla får lika många. Dela ut samma antal kulor till alla spelare. Det är bäst för alla, att alla har lika chanser.
Hur bekämpar man ojämlikheten i ett samhälle som Sverige? Progressiv skatt, arvskatt och förmögenhetsskatt är tre metoder som Per Molander nämner.
Jag återkommer säkert till boken som jag ännu inte på långa vägar tillgodogjort mig.
Men jag anknyter med ett personligt minne som är mindre seriöst. När jag var tretton gick jag ner till stan, Växjö. Jag hade kanske fem kulor och inga pengar. Killarna, jag minns inga tjejer, spelade kula på grusplanen framför brandstationen. De var säkert tjugo-trettio stycken. Ett par kände jag men långt ifrån alla. Kulspelet var pyramid. Innehavaren satt med pyramiden mellan sina utsträckta ben. Det gällde att träffa och slå omkull den från ett fastställt avstånd. Jag hade inget att förlora, så jag ställde mig i klungan och kastade ett par kulor. En träffade. Pyramiden rasade. Jag fick inta platsen bakom pyramiden. Reglerna var helt klara och ingen ifrågasatte dem. Så jag satte mig i gruset. Under ett par minuter haglade kulorna mot min pyramid innan någon fick träff. Jag samlade in min fångst, kanske femti kulor, kanske fler. Sedan sålde jag dem till ett pris som ingen heller ifrågasatte.
Pengarna räckte till en biobiljett, en och femti, på den närbelägna Röda Kvarn (Moulin Rouge) där de visade Borta med vinden i repris. Den var visserligen barnförbjuden, men jag kom in som vanligt. Jag tyckte filmen var seg, frånsett ett par dramatiska scener. När jag kom ut var grusplanen tom. Himlen var blå och kvällen ljum. Jag drog mig upp mot mitt inackorderingsrum på Sigurdsgatan och tänkte att det snart var sommarlov.
Kanske kan samhällsekonomiska slutsatser dras också av denna episod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar