Min och många andras entusiasm för den nya regeringen har
väl varit måttlig. Den ska förstås bedömas på hur den klarar de tunga
frågorna: arbetslösheten, skolan, sjukförsäkringen m.m. . Men det finns
några ljusglimtar som har fyllt mig med glädje och positiva känslor.
Äntligen!
Sveriges erkännande av Palestina är just en sådan ljusglimt. Äntligen en handling, något som faktiskt visar vilja och självständighet, ett återtagande av en hållning som under Palmeåren gjorde Sverige känt och uppskattat i världen. Visst, det borde ha skett för många år sen, men det kommer faktiskt bra nu.
Mycket riktigt får det hård kritik av de borgerliga partierna: det är för tidigt, det är inte förankrat nog. Ja så har högern sagt i alla år antingen det har gällt rösträtten, sjukförsäkringen eller Vietnam. Eller också som Centerpartiets talesperson: ja, vi håller ju med om att Sverige borde erkänna Palestina, men inte så här, det är för tidigt och oförankrat och ”taffligt skött”. Och man fäster sig naturligtvis vid vad Israels utrikesminister säger om att Sverige visst tror att Israel/Palestina-konflikten kan lösas ungefär som man kan montera en IKEA-möbel. Hur ska man kunna ta sådana statsmän på allvar? Israel skulle kanske byta utrikesminister?
Erkännandet borde underlätta förhandlingarna om en tvåstatslösning. Men det är naturligtvis en enstatslösning som är framtiden, låt vara ännu avlägsen. Det är orimligt att hacka sönder detta lilla landstycke, särskilt nu när där bor en halv miljon ockupanter som inte lär lämna frivilligt. För det fordras dock att Israels apartheidpolitik upphör, att judar och palestinier blir likvärdiga och att staten inte grundas på religion. Jag är optimist och tror att det kommer att ordna sig på sikt.
Fri entré
Den andra ljuspunkten? Jo, att den fria entrén på statens muséer återinförs. Svenska folket har med sin skatt betalat nästan alla kostnader och då är det orimligt att entréavgiften ska avskräcka de något mindre bemedlade. Borgarna återinförde avgifterna och det är en glädje att de försvinner.
Äntligen!
Sveriges erkännande av Palestina är just en sådan ljusglimt. Äntligen en handling, något som faktiskt visar vilja och självständighet, ett återtagande av en hållning som under Palmeåren gjorde Sverige känt och uppskattat i världen. Visst, det borde ha skett för många år sen, men det kommer faktiskt bra nu.
Mycket riktigt får det hård kritik av de borgerliga partierna: det är för tidigt, det är inte förankrat nog. Ja så har högern sagt i alla år antingen det har gällt rösträtten, sjukförsäkringen eller Vietnam. Eller också som Centerpartiets talesperson: ja, vi håller ju med om att Sverige borde erkänna Palestina, men inte så här, det är för tidigt och oförankrat och ”taffligt skött”. Och man fäster sig naturligtvis vid vad Israels utrikesminister säger om att Sverige visst tror att Israel/Palestina-konflikten kan lösas ungefär som man kan montera en IKEA-möbel. Hur ska man kunna ta sådana statsmän på allvar? Israel skulle kanske byta utrikesminister?
Erkännandet borde underlätta förhandlingarna om en tvåstatslösning. Men det är naturligtvis en enstatslösning som är framtiden, låt vara ännu avlägsen. Det är orimligt att hacka sönder detta lilla landstycke, särskilt nu när där bor en halv miljon ockupanter som inte lär lämna frivilligt. För det fordras dock att Israels apartheidpolitik upphör, att judar och palestinier blir likvärdiga och att staten inte grundas på religion. Jag är optimist och tror att det kommer att ordna sig på sikt.
Fri entré
Den andra ljuspunkten? Jo, att den fria entrén på statens muséer återinförs. Svenska folket har med sin skatt betalat nästan alla kostnader och då är det orimligt att entréavgiften ska avskräcka de något mindre bemedlade. Borgarna återinförde avgifterna och det är en glädje att de försvinner.
Jag hoppas bara att vi också kan få bort entrén till
Kulturen i Lund. Kulturen har alldeles för få besökare, det är dyrt att
gå dit. En kultu-rrevolution i all stillhet, om vi kan ändra på det.
Jag har annars inget nytt att tillföra om staden Lunds kommunalpolitiska oreda. Men det är tydligt att S och Mp, det något omaka syskonparet, håller på att återfå sans och förnuft. Ingen utförsäljning till borgarna längre och tydligen en ny vilja att tala med V och Fi och FNL. De gör de numera, det halvt hysteriska förnekandet är borta. Det ska väl ordna sig i fyra år framöver. Ett och annat bakslag kan det väl bli, men sånt är ju livet, också det politiska.
Cuba för Afrika och mänskligheten
Det bästa spar jag till sist: Cubas solidaritet med Afrika och landets allmänna bidrag till mänskligheten. Denna lilla fattiga och ekonomiskt ganska misskötta nation skickar 460 läkare och sjuksköterskor och har redan 185 på plats. Det är långt mer än någon annan nation och det var t.o.m. så att USA:s utrikesminister Kerry gjorde ett diskret erkännande av insatsen. Cuba skickade medicinsk personal till Haiti och erbjöd sig också skicka folk till New Orleans efter Katrina (det avböjdes). Cuba utbildar gratis läkare och sköterskor från hela världen och är generös med att ställa upp och har själv en sjukvård som är mycket bättre än USA:s. Och det var Cuba som med sin militära insats i Angola stoppade Sydafrika och därmed också bidrog till apartheidregimens fall . Om någon ännu minns det så hetsade västländerna mot Cubas insatser och kallade dem hantlangare åt Sovjet. Men världen över såg man vad som hände och det är sådant som gör att vi är många som (med inte sällan alltför överslätande attityd)) sett på Cubas demokratiska brister.
Sanningen är att Cuba har ett klappande hjärta för Afrika bl.a. därför att det är därifrån uppåt halva befolkningen har sina rötter. Det är också de afrikanska inslagen i cubansk som står för mycket av vitaliteten i cubansk kultur och musik. Nu gör Cuba vad det kan för att stoppa Ebola och vi förväntar oss snarast erkännsamma ledare och kommentarer på Sydsvenskans ledarsidor. T.ex. skulle några ord av tacksamhet från Per T. Ohlsson sitta fint.
Jag har annars inget nytt att tillföra om staden Lunds kommunalpolitiska oreda. Men det är tydligt att S och Mp, det något omaka syskonparet, håller på att återfå sans och förnuft. Ingen utförsäljning till borgarna längre och tydligen en ny vilja att tala med V och Fi och FNL. De gör de numera, det halvt hysteriska förnekandet är borta. Det ska väl ordna sig i fyra år framöver. Ett och annat bakslag kan det väl bli, men sånt är ju livet, också det politiska.
Cuba för Afrika och mänskligheten
Det bästa spar jag till sist: Cubas solidaritet med Afrika och landets allmänna bidrag till mänskligheten. Denna lilla fattiga och ekonomiskt ganska misskötta nation skickar 460 läkare och sjuksköterskor och har redan 185 på plats. Det är långt mer än någon annan nation och det var t.o.m. så att USA:s utrikesminister Kerry gjorde ett diskret erkännande av insatsen. Cuba skickade medicinsk personal till Haiti och erbjöd sig också skicka folk till New Orleans efter Katrina (det avböjdes). Cuba utbildar gratis läkare och sköterskor från hela världen och är generös med att ställa upp och har själv en sjukvård som är mycket bättre än USA:s. Och det var Cuba som med sin militära insats i Angola stoppade Sydafrika och därmed också bidrog till apartheidregimens fall . Om någon ännu minns det så hetsade västländerna mot Cubas insatser och kallade dem hantlangare åt Sovjet. Men världen över såg man vad som hände och det är sådant som gör att vi är många som (med inte sällan alltför överslätande attityd)) sett på Cubas demokratiska brister.
Sanningen är att Cuba har ett klappande hjärta för Afrika bl.a. därför att det är därifrån uppåt halva befolkningen har sina rötter. Det är också de afrikanska inslagen i cubansk som står för mycket av vitaliteten i cubansk kultur och musik. Nu gör Cuba vad det kan för att stoppa Ebola och vi förväntar oss snarast erkännsamma ledare och kommentarer på Sydsvenskans ledarsidor. T.ex. skulle några ord av tacksamhet från Per T. Ohlsson sitta fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar