Henning Mankell är borta och vi är
många som sörjer honom. Han hade mer att ge. Men i dag vill jag säga
några ord om en annan nyligen bortgången författare, 
Göran Hägg., och detta därför att han har skrivit den vassaste svenska universitetsskildringen, ”Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå”
(1983). Hägg har hyllats på landets kultursidor för sin bildning och
för sin kvickhet och allt detta vill jag gärna instämma i. Han var
också otroligt produktiv och det i många genrer. Allt är väl inte guld,
t.ex. inte hans romanövningar i flärd- och lustgenren och nog skulle
han kunnat kvalificera sig för en Bad-Sex-Award om en sådan hade
funnits på svenska. Och visst kan man hitta inslag av misogyni,
kvinnohat, i hans texter. Men han är värd att förlåtas – han har svårt
för män också. Och framför allt: han har skrivit en lysande satir över
svenskt universitetsliv så där kring 1980.
Ett universitet blir till
”Faust i Boteå” skildrar ett läsår för en vikarierande universitetslektor på en institution för litteraturvetenskap i vad som alldeles uppenbart är Umeå, den då ännu unga lärdomsmetropolen i Västerbotten. Bakgrunden till universitetets tillkomst är berömd: en socialdemokratisk politiker lyckades med regionsjukhuset som alibi roffa åt sig universitetsbyggandet undan de mera kvalificerade kandidaterna Sundsvall och Härnösand: ”Under åren mellan 1965 och 1969 sköt byggnaderna i höjden. Eller rättare: de bredde ut sig. Till Boteås ovedersägliga fördelar hörde även att marken var billig. Det här var optimismens år. Ritningar införskrevs från Kalifornien och ett väldigt campusområde började tränga undan tallskogen bakom regionsjukhuset. Det var ett av de områden som en gång lockat den indelta armén till platsen. Bulldozers planade av, spegeldammar grävdes och gult fasadtegel sjönk i leran..”…
”Bortom den ligger naturvetenskaperna, gult fasadtegel, omväxlande låga och höga hus, som i ett bostadsområde från mellersta sextiotalet. Mitt i bilden utbreder sig själva campus, tänkt som en mjukt grönsvepande tättklippt grässlätt. Sju månader om året skapar snöhögar och vallar ett ishavslandskap, ytterligare tre förvandlas området till en kladdig, upptrampad lervälling, för att så slutligen, om det är en torr sommar, under ferierna fram i juli och augusti anta det på arkitektritningen antydda prärieutseendet” …
”taken är platta, vilket gör att de dignar under vintersnön och det regnar in under större delen av året.”
Akademiska framgångsstrategier
Och ett litet personporträtt: ” Docent Björn Klettenmark var en akademiskt fjunflintis herre i femtioårsåldern som såg ut som en pensionerad tungviktsboxare. Han tillhörde dem som gjort katastrofala felsatsningar i karriären. Han hade disputerat 1966, gjort bra ifrån sig, satsat på moderna metoder och legat ’rätt i tiden’. Det var under den senaste ’naturvetenskapliga’ period litteraturämnet genomgått – samma tid som döpt om det från det traditionella ’litteraturhistoria med poetik’ till det fräsigt positivistiska ’litteraturvetenskap’ .Klettemark var ett egenartat offer för en process som gjort livet lättare för många i den akademiska världen.
Göran Hägg., och detta därför att han har skrivit den vassaste svenska universitetsskildringen, ”Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå”
(1983). Hägg har hyllats på landets kultursidor för sin bildning och
för sin kvickhet och allt detta vill jag gärna instämma i. Han var
också otroligt produktiv och det i många genrer. Allt är väl inte guld,
t.ex. inte hans romanövningar i flärd- och lustgenren och nog skulle
han kunnat kvalificera sig för en Bad-Sex-Award om en sådan hade
funnits på svenska. Och visst kan man hitta inslag av misogyni,
kvinnohat, i hans texter. Men han är värd att förlåtas – han har svårt
för män också. Och framför allt: han har skrivit en lysande satir över
svenskt universitetsliv så där kring 1980.Ett universitet blir till
”Faust i Boteå” skildrar ett läsår för en vikarierande universitetslektor på en institution för litteraturvetenskap i vad som alldeles uppenbart är Umeå, den då ännu unga lärdomsmetropolen i Västerbotten. Bakgrunden till universitetets tillkomst är berömd: en socialdemokratisk politiker lyckades med regionsjukhuset som alibi roffa åt sig universitetsbyggandet undan de mera kvalificerade kandidaterna Sundsvall och Härnösand: ”Under åren mellan 1965 och 1969 sköt byggnaderna i höjden. Eller rättare: de bredde ut sig. Till Boteås ovedersägliga fördelar hörde även att marken var billig. Det här var optimismens år. Ritningar införskrevs från Kalifornien och ett väldigt campusområde började tränga undan tallskogen bakom regionsjukhuset. Det var ett av de områden som en gång lockat den indelta armén till platsen. Bulldozers planade av, spegeldammar grävdes och gult fasadtegel sjönk i leran..”…
”Bortom den ligger naturvetenskaperna, gult fasadtegel, omväxlande låga och höga hus, som i ett bostadsområde från mellersta sextiotalet. Mitt i bilden utbreder sig själva campus, tänkt som en mjukt grönsvepande tättklippt grässlätt. Sju månader om året skapar snöhögar och vallar ett ishavslandskap, ytterligare tre förvandlas området till en kladdig, upptrampad lervälling, för att så slutligen, om det är en torr sommar, under ferierna fram i juli och augusti anta det på arkitektritningen antydda prärieutseendet” …
”taken är platta, vilket gör att de dignar under vintersnön och det regnar in under större delen av året.”
Akademiska framgångsstrategier
Och ett litet personporträtt: ” Docent Björn Klettenmark var en akademiskt fjunflintis herre i femtioårsåldern som såg ut som en pensionerad tungviktsboxare. Han tillhörde dem som gjort katastrofala felsatsningar i karriären. Han hade disputerat 1966, gjort bra ifrån sig, satsat på moderna metoder och legat ’rätt i tiden’. Det var under den senaste ’naturvetenskapliga’ period litteraturämnet genomgått – samma tid som döpt om det från det traditionella ’litteraturhistoria med poetik’ till det fräsigt positivistiska ’litteraturvetenskap’ .Klettemark var ett egenartat offer för en process som gjort livet lättare för många i den akademiska världen.
De flesta människor har aldrig tänkt en originell tanke i hela
sitt liv. Och i det avseendet är det ingen skillnad mellan bilverkstan,
grundskolan eller universitetet. Men problemet blir akut först på det
sistnämnda stället, särskilt på forskarnivå. Med forskningens och den
akademiska verksamhetens lavinartade tillväxt växer problemet till det
outhärdliga” …”Vart femte år kommer det ’en ny strömning’ som det
gäller för den vaksamme humanisten att nosa upp så snart som möjligt
och gå över till”…
”Klettemark satsade stort. När datorerna kom, lyckades han få loss pengar till att köra hela den svenska romantiska poesin genom en dator.” … ”Projektet var beräknat över en tjugoårsperiod. Men fåfängligheters fåfänglighet! Just det som sett ut som Klettemarks styrka blev hans olycka. Den marxistiska studentväckelsen var redan på väg, och inom fem år hade den i sin tur rullat igenom institutionerna och avlösts av miljömedvetande, antipositivism och front mot maskinkulturen.”
En elak nyckelroman
Ja så fortsätter det. Nyckelromanaspekten i Häggs bok är väl tillgodosett genom lätt genomskinliga pseudonymer. Stina Burenius, ponchoklädd professor i Kalle Ankaforskning är alltså Birgitta Holm, professor Baltzar Silverstedt är Magnus von Platen etc. Så vitt jag har förstått har Umeå universitet fortfarande inte förlåtit Göran Hägg för hans roman och betraktar honom som en djupt orättvis marodör.
Ja, så försvär sig bokens berättare likt Faust åt djävulen i form av en industrimagnat och lämnar sin flickvän (”hon hade nog varit vacker för några år sen – på ett utmanande hemvävt sätt”) för den av Djävulen utsända fresterskan Helen.
Fortsättning finns
I själva verket finns också en sorts fortsättning (”Anders och Dafne”) där berättarens djävulskontrakt går mot sin fullbordan. Jag finner Göran Hägg vara en lysande satiriker, med just den elakhet som krävs för uppgiften.
Slutligen: den bild av Umeå som tecknas har inget gemensamt med det progressiva och framgångsrika universitet som nu finns på platsen. Men boken är lysande och man kan bara ana vad ett lektorsvikariat för Hägg skulle ha resulterat i för det gamla ingrodda universitet vi har här i Lund, mögligheternas stad.
”Klettemark satsade stort. När datorerna kom, lyckades han få loss pengar till att köra hela den svenska romantiska poesin genom en dator.” … ”Projektet var beräknat över en tjugoårsperiod. Men fåfängligheters fåfänglighet! Just det som sett ut som Klettemarks styrka blev hans olycka. Den marxistiska studentväckelsen var redan på väg, och inom fem år hade den i sin tur rullat igenom institutionerna och avlösts av miljömedvetande, antipositivism och front mot maskinkulturen.”
En elak nyckelroman
Ja så fortsätter det. Nyckelromanaspekten i Häggs bok är väl tillgodosett genom lätt genomskinliga pseudonymer. Stina Burenius, ponchoklädd professor i Kalle Ankaforskning är alltså Birgitta Holm, professor Baltzar Silverstedt är Magnus von Platen etc. Så vitt jag har förstått har Umeå universitet fortfarande inte förlåtit Göran Hägg för hans roman och betraktar honom som en djupt orättvis marodör.
Ja, så försvär sig bokens berättare likt Faust åt djävulen i form av en industrimagnat och lämnar sin flickvän (”hon hade nog varit vacker för några år sen – på ett utmanande hemvävt sätt”) för den av Djävulen utsända fresterskan Helen.
Fortsättning finns
I själva verket finns också en sorts fortsättning (”Anders och Dafne”) där berättarens djävulskontrakt går mot sin fullbordan. Jag finner Göran Hägg vara en lysande satiriker, med just den elakhet som krävs för uppgiften.
Slutligen: den bild av Umeå som tecknas har inget gemensamt med det progressiva och framgångsrika universitet som nu finns på platsen. Men boken är lysande och man kan bara ana vad ett lektorsvikariat för Hägg skulle ha resulterat i för det gamla ingrodda universitet vi har här i Lund, mögligheternas stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar