Från arabisk vår till islamisk extremism av Gunnar Stensson

Patrick Cockburn, korrespondent för den brittiska tidningen Independent, utsågs 2013 till Foreign Commentator of the Year. Hans bok Jihadisternas återkomst. ISIS och det nya sunnimuslimska upproret utkom nyligen på svenska. Jag förvärvade den i samband med presentationen av Celanders förlag på Klostergårdens bibliotek i måndags. Nedan följer en sammanfattning, förenklad och förkortad, av bokens analys av situationen i Mellanöstern, vars verkningar vi upplever i form av den moderna historiens största massflykt.  Boken innehåller ett mycket användbart sakregister.
 

 

Den 10 juli erövrade ISIS Mosul, Iraks näst största stad. Västregeringarna hade fullständigt missbedömt situationen i Irak och Syrien. Raden av ödesdigra misstag inleddes redan 2001, då USA valde att utpeka Afghanistan och Irak som huvudfiender .I själva verket var det Saudiarabien och Pakistan som gav al-Qaida dess avgörande stöd, men USA och dess allierade i väst var blinda för dessa länders avgörande roll för att främja islamisk extremism. Partick Cockburn slår fast tesen ”Det är farligt att tro på sin egen propaganda.”

Också under den ”arabiska våren”  2011 vilseleddes den allmänna opinionen  Utländska kommentatorer överdrev informationsteknikens roll. Demonstranterna var skickliga propagandister och intalade allmänheten i väst att revolterna var av samma slag som de antikommunistiska resningarna i Östeuropa efter 1989.
   I själva verket handlade oppositionens krav enbart om personlig frihet och de sociala och ekonomiska klyftorna i Egypten och Libyen nämndes sällan. I Syrien före kriget var orättvisorna än större. Damaskus fylldes av lyxbutiker för eliten samtidigt som de syriska massorna tvingades leva i vad FN kallade ”extrem fattigdom” under åren före kriget. Detsamma gällde i Irak.

Man hoppades att problemen skulle försvinna när de gamla diktaturerna försvann. Saddam, Assad och Khadaffi demoniserades så att det blev otänkbart att  kompromissa och söka sig till fredliga övergångar.
   Den syriska oppositionen vägrade att gå med på fredssamtal i Genève 2014 om Assad tilläts delta, trots att han hade kontroll över befolkningens stora flertal. Det fördjupade splittringen efter sekteristiska, etniska och klanmässiga tillhörigheter. Befolkningen kom att uppleva USA:s och västs interventioner i Irak 2003 och i Libyen 2011 som snarlika kolonialmakternas maktpolitik på 1800-talet. Många av interventionerna var oförenliga med FN-stadgan.

Det blir kanske omöjligt att återskapa sammanhållna stater i Irak och Syrien. Kurderna som tagit kontroll över oljestaden Kirkuk kommer aldrig att avstå från den och andra omtvistade områden.
   Den irakiska shiitdominerade regeringen har förlorat greppet om de sunnitiska kärnområdena i norra och centrala Irak, och den irakiska armén är efter rader av nederlag i strider med ISIS i praktiken upplöst.
   Den irakiska regeringen är beroende av hjälp utifrån, och den skulle kunna komma antingen från Iran eller USA. Krigströttheten på hemmaplan i USA gör det osannolikt att USA ingriper med mer än flygbombningar. Konsekvensen kan bli att sunniterna på landsbygden ansluter sig till ISIS i ännu större omfattning. USA vill inte framstå som försvarare av den shiitiska dominansen över sunni-minoriteten. Irak håller alltså på att falla sönder i shiitiska, sunnitiska och kurdiska regioner.

I Syrien är situationen värre. Det råder inget tvivel om att det syriska folket skulle vara berett till  vad som helst för att få slut på kriget. Men det befinner sig i ett läge där det inte kan avgöra sitt eget öde. Assad får stöd av Iran. Saudiarabien och Qatar utbildar och  utrustar sunnitiska krigare. Rörelser av al-Qaidatyp rör sig obehindrat över gränserna till Irak och Turkiet.
   Den syriska oppositionen är inte oberoende utan återspeglar sponsorernas politik. ISIS och liknande rörelser finansieras av oljestaterna vid Persiska viken.
   Något slut kunde inte skönjas när Patrick Cockburn avslutade sin analys i oktober 2014.

Det återstår att se vad som blir följden av Putins ingripande. Idag sänder han missiler mot Syrien över Turkiet och Irak från krigsfartyg i Kaspiska havet. Ryska trupper lär finnas i Syrien.