En seger till varje pris? av Gunnar Olofsson

Det palestinska upproret mot ockupationen fortsätter. Den senaste månaden har över 75 palestinier, och drygt 10 israeler, dödats i det ökade våldet. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har utlovat ”en seger till varje pris” för regimen. Men frågan är vad priset blir – och vem som skall betala det?

   Även om Netanyahu bär klart psykopatiska drag i sin maktutövning är han inte helt galen. En upprepning av den utrotning av ursprungsbefolkning som på 1700- och 1800-talen ägde rum i USA och Australien – två länder som för övrigt hängivet stödjer Israels politik – är i dag knappast möjlig i Palestina. Elimineringen måste ske på annat sätt, med en långsam och medveten fördrivning, och han måste ha en klar majoritet av den judiska befolkningen i Israel med sig i projektet för att lyckas.
   Vägen går via aggressiv retorik, ökad segregation och hårdare tag mot de som protesterar. I parlamentet har Netanyahu förklarat att upproret inte har med ockupationen och förtrycket att göra, och att det var palestinierna som gav Hitler idén om att utrota judarna. Bostadsområden etnifieras – just nu färdigställs till exempel ett exklusivt lägenhetskomplex i Jaffa dit inga icke-judiska köpare är välkomna – och kristna och muslimska skolor får indragna bidrag till förmån för skolor knutna till det nationalreligiösa judiska partiet Shas.
   Över 50 lagar i Israel diskriminerar idag öppet icke-judar. Palestinska parlamentariker trakasseras och avkrävs ”lojalitetsförklaringar”. På Västbanken styr Israel med militärorder och undantagslagar. Allt mer mark konfiskeras, hem och egendom förstörs, olivlundar sågas ner och mängder av palestinier fängslas i stora nattliga svep i byarna. Tumskruvarna dras åt ytterligare ett varv på palestinierna, blockaden av Gaza hårdnar - och Israels militär skjuter numera för att döda.
   Obama-administrationen i USA har förklarat att en framförhandlad fred, under det år som återstår till nästa amerikanska val, ”inte finns i korten”. Detta ger Israel en möjlighet att agera med fria tyglar - och nya amerikanska vapenleveranser. När man förra året gav sig på befolkningen i Gaza fick man temporärt stöd av uppåt 95% av den judiska befolkningen. Förföljelsen av israeliska palestinier, och oliktänkande, nådde nya och oanade höjder. En ny aktion av samma slag för att ena nationen är ingalunda utesluten.
   Men priset kommer att bli högt. Enligt Jibril Rajoub i palestinska al-Fatah har konflikten med Israel nu nått en punkt utan återvändo.  Palestinierna har, menar Rajoub, ingenting mer att förlora. ”Vi har inget annat hemland än detta, som vi inte kommer att lämna”. Hamas-ledaren Khaled Meshaal har räckt ut handen till ökat samarbete och mer samordning i motståndet, och bygger nya internationella allianser. I FN vädjar president Mahmoud Abbas – hittills utan resultat – om internationellt skydd av palestinierna. Och ute bland vanliga människor fortsätter ett våldsamt enskilt motstånd, som Israels armé får allt svårare att kontrollera.
   För Israel ligger vägen, så länge man inte ger upp ockupationen, spikrak mot en fullfjädrad polis- och apartheidstat, med folkfördrivning och etnisk rensning på agendan – en nazifierad förtryckarregim värre än någonsin den i Sydafrika. Allt medan hyllningskören av svenska liberaler fortsätter att gapa om ”den enda demokratin” i Mellanöstern.