Orden var Per Albin Hanssons i ett tal i augusti 1939, vid
andra världskrigets utbrott. Han fortsatte: ”Detta gäller även ifråga
om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de
svårigheter och påfrestningar, under vilka även de utanförstående komma
att ställas i händelse av ett stormaktskrig.”
Vi befinner oss i en liknande, men lågt ifrån lika ödesdiger situation nu.
Inför dagens flyktingkris talar Anna Kinberg-Batra om systemkollaps. Hon vill bevara det bestående sociala och politiska systemet genom att stänga gränserna mot Danmark och Tyskland (alltså i Trelleborg och Malmö) och tvinga flyktingarna att vända. Många har redan påpekat att det är omöjligt. KD vill bygga flyktingläger utanför ”typ Malmö”, ”typ Trelleborg” och ”typ Helsingborg”.
Men system som inte fungerar ska inte bevaras. De ska förnyas och reformeras. Det gjorde vi 1939. Det kan vi göra nu. Idag är våra resurser oerhört mycket större än de var 1939. Vår beredskap är god. Men vi måste ha den politiska viljan att ta chansen.
Och vi måste se verkligheten för att genomföra riktiga reformer.
300 000 flyktingar passerade Kroatien veckorna strax före valet i Kroatien. Det bidrog till att ett nationalistiskt flyktingfientligt parti vann. Liksom i Polen.
Miljoner flyktingar väntar i läger i Turkiet, Afghanistan, Iran, Libanon, Egypten, Libyen, Algeriet, Marocko.
Fler än 700 000 har flytt över Medelhavet. 10 000-tals har mist livet.
160 000 väntar i Grekland och Italien. Väntan – en paus inför den fortsatta vandringen.
Folket (ett folk - flera nationer), flyktingarna, vandrar till fots längs Europas vägar, norrut, genom Grekland, Ungern, Kroatien, Slovenien, Österrike, Danmark, Tyskland, okuvligt, oemotståndligt som flödande vatten.
Kanske behöver vi ta emot 500 000 de närmaste åren. På sikt blir de en stor resurs.
Det är inte vi som är i kris. Det är flyktingarna. För dem är allt bättre än den terror de flydde från och bättre än den situation de befinner sig i innan de fått asyl.
Det är verkligheten.
Investera i invandringen!
Bygg bostäder, skolor, äldreboenden, järnvägar, vägar! Pengarna finns i Sverige – men på fel ställen.
Thomas Piketty har visat, att den stora faran för den demokratiska sociala staten (ja, i själva verket också för den liberala, om liberalism betyder möjlighet till utbildning för alla och konkurrens på lika villkor) är den ojämlika förmögenhets- och lönefördelningen.
Han har pekat på vad som måste göras: omfördelning genom arvs- och förmögenhetsskatt och starkt progressiv beskattning.
Omfördelningen drabbar inte många. I Sverige finns 147 miljardärer som tillsammans äger 1120 miljarder. Deras förmögenheter växer automatiskt, utan att de rör ett finger. De tio rikaste procenten äger 70 procent av den svenska förmögenheten. Vi andra delar på resten. Det är det system som håller på att kollapsa. Det är det system som Anna Kinberg-Batra och Elisabet Svantesson vill rädda, på bekostnad av asylrätten.
Vi befinner oss i en liknande, men lågt ifrån lika ödesdiger situation nu.
Inför dagens flyktingkris talar Anna Kinberg-Batra om systemkollaps. Hon vill bevara det bestående sociala och politiska systemet genom att stänga gränserna mot Danmark och Tyskland (alltså i Trelleborg och Malmö) och tvinga flyktingarna att vända. Många har redan påpekat att det är omöjligt. KD vill bygga flyktingläger utanför ”typ Malmö”, ”typ Trelleborg” och ”typ Helsingborg”.
Men system som inte fungerar ska inte bevaras. De ska förnyas och reformeras. Det gjorde vi 1939. Det kan vi göra nu. Idag är våra resurser oerhört mycket större än de var 1939. Vår beredskap är god. Men vi måste ha den politiska viljan att ta chansen.
Och vi måste se verkligheten för att genomföra riktiga reformer.
300 000 flyktingar passerade Kroatien veckorna strax före valet i Kroatien. Det bidrog till att ett nationalistiskt flyktingfientligt parti vann. Liksom i Polen.
Miljoner flyktingar väntar i läger i Turkiet, Afghanistan, Iran, Libanon, Egypten, Libyen, Algeriet, Marocko.
Fler än 700 000 har flytt över Medelhavet. 10 000-tals har mist livet.
160 000 väntar i Grekland och Italien. Väntan – en paus inför den fortsatta vandringen.
Folket (ett folk - flera nationer), flyktingarna, vandrar till fots längs Europas vägar, norrut, genom Grekland, Ungern, Kroatien, Slovenien, Österrike, Danmark, Tyskland, okuvligt, oemotståndligt som flödande vatten.
Kanske behöver vi ta emot 500 000 de närmaste åren. På sikt blir de en stor resurs.
Det är inte vi som är i kris. Det är flyktingarna. För dem är allt bättre än den terror de flydde från och bättre än den situation de befinner sig i innan de fått asyl.
Det är verkligheten.
Investera i invandringen!
Bygg bostäder, skolor, äldreboenden, järnvägar, vägar! Pengarna finns i Sverige – men på fel ställen.
Thomas Piketty har visat, att den stora faran för den demokratiska sociala staten (ja, i själva verket också för den liberala, om liberalism betyder möjlighet till utbildning för alla och konkurrens på lika villkor) är den ojämlika förmögenhets- och lönefördelningen.
Han har pekat på vad som måste göras: omfördelning genom arvs- och förmögenhetsskatt och starkt progressiv beskattning.
Omfördelningen drabbar inte många. I Sverige finns 147 miljardärer som tillsammans äger 1120 miljarder. Deras förmögenheter växer automatiskt, utan att de rör ett finger. De tio rikaste procenten äger 70 procent av den svenska förmögenheten. Vi andra delar på resten. Det är det system som håller på att kollapsa. Det är det system som Anna Kinberg-Batra och Elisabet Svantesson vill rädda, på bekostnad av asylrätten.
Om inte pengarna för investeringarna räcker: Låna! Det gjorde Sverige när vi byggde järnvägarna.
Så bygger vi ett folkrikare, produktivare och rättvisare Sverige med utgångspunkt från vår viktigaste förstärkning: invandrarna.
Och detta är exakt vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kräver i ett utspel på DN-debatt, 9/11.
Det här förändrar allt!
Vi har gjort det förut. 1939, när andra världskriget bröt ut, förändrades i ett slag alla förutsättningar. Vår beredskap är god, sa Per-Albin. Och den var god, när det gällde att ta tag i problemen och förnya systemen.
Hundratusentals män inkallades. De måste beväpnas och förses med mat, kläder och tak över huvudet. Deras familjer måste försörjas. Kvinnor utförde deras arbete. Sverige måste bli självförsörjande på livsmedel. Alla måste få mat. Allt ransonerades. Prisstopp infördes. Surrogat tillverkades. Mat, textilier, skor, el. Karbidlampor ersatte glödlampor. Byråkratin mångdubblades. Kristidsförvaltningar upprättades i alla kommuner (som var små och många: fler än 2000). Varmvattnet ransonerades. Inomhusklimatet reglerades. Städerna mörklades. Privatbilismen försvann. Ved ersatte kol och olja. Bussar, rälsbussar och lastbilar kördes på gengas. I parkerna odlades potatis. Odlingslotter blev viktiga. För att få kött födde man upp kaniner. Många skaffade höns. Skolbarn kallades till obligatoriska övningar i sjukvård, skickades ut på potatisupptagning och skogsplantering veckor eller månader. Skyddsrum byggdes. Flyglarm övades. Evakueringsplaner för stadsbefolkningen utarbetades. 70 000 finska barn mottogs som flyktingar. Riksmarscher och andra övningar på nationsnivå infördes.
Allt kom inte på en gång. Många bestämmelser och ransoneringar fortsatte och utvecklades många år efter kriget. Satsningarna på försvaret var stora och ökade tjugo år till. De flesta flyktingarna kom efter 1945. Sedan kom frivilliga invandrare. Eller hämtades. Det fungerade. En stor ny generation föddes: fyrtiotalisterna.
Många menar att beredskapsåren skapade förutsättningarna för den socialdemokratiska välfärdsstaten, välorganiserad, byråkratisk och en aning auktoritär. Vi som växte upp (själv är jag född 1933) blev tydligt präglade av tiden.
De reformer som krävs nu är inte lika drastiska. Men kanske är någon form av värnplikt/samhällstjänst aktuell, både för att ge samhället större resurser och för att öka integrationen.
Flyktingkrisen, som den kallas, förändrar inte ensam allt.
Men i förening med den kapitalets kris, som Thomas Piketty analyserar, och den miljökatastrof som redan börjat, kan det som nu sker vara inledningen på en historisk process om vilken vi kan säga: Det här förändrar allt.
Men vår beredskap är god. Våra barnbarn kommer kanske säga: Det var då det började.
Så bygger vi ett folkrikare, produktivare och rättvisare Sverige med utgångspunkt från vår viktigaste förstärkning: invandrarna.
Och detta är exakt vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kräver i ett utspel på DN-debatt, 9/11.
Det här förändrar allt!
Vi har gjort det förut. 1939, när andra världskriget bröt ut, förändrades i ett slag alla förutsättningar. Vår beredskap är god, sa Per-Albin. Och den var god, när det gällde att ta tag i problemen och förnya systemen.
Hundratusentals män inkallades. De måste beväpnas och förses med mat, kläder och tak över huvudet. Deras familjer måste försörjas. Kvinnor utförde deras arbete. Sverige måste bli självförsörjande på livsmedel. Alla måste få mat. Allt ransonerades. Prisstopp infördes. Surrogat tillverkades. Mat, textilier, skor, el. Karbidlampor ersatte glödlampor. Byråkratin mångdubblades. Kristidsförvaltningar upprättades i alla kommuner (som var små och många: fler än 2000). Varmvattnet ransonerades. Inomhusklimatet reglerades. Städerna mörklades. Privatbilismen försvann. Ved ersatte kol och olja. Bussar, rälsbussar och lastbilar kördes på gengas. I parkerna odlades potatis. Odlingslotter blev viktiga. För att få kött födde man upp kaniner. Många skaffade höns. Skolbarn kallades till obligatoriska övningar i sjukvård, skickades ut på potatisupptagning och skogsplantering veckor eller månader. Skyddsrum byggdes. Flyglarm övades. Evakueringsplaner för stadsbefolkningen utarbetades. 70 000 finska barn mottogs som flyktingar. Riksmarscher och andra övningar på nationsnivå infördes.
Allt kom inte på en gång. Många bestämmelser och ransoneringar fortsatte och utvecklades många år efter kriget. Satsningarna på försvaret var stora och ökade tjugo år till. De flesta flyktingarna kom efter 1945. Sedan kom frivilliga invandrare. Eller hämtades. Det fungerade. En stor ny generation föddes: fyrtiotalisterna.
Många menar att beredskapsåren skapade förutsättningarna för den socialdemokratiska välfärdsstaten, välorganiserad, byråkratisk och en aning auktoritär. Vi som växte upp (själv är jag född 1933) blev tydligt präglade av tiden.
De reformer som krävs nu är inte lika drastiska. Men kanske är någon form av värnplikt/samhällstjänst aktuell, både för att ge samhället större resurser och för att öka integrationen.
Flyktingkrisen, som den kallas, förändrar inte ensam allt.
Men i förening med den kapitalets kris, som Thomas Piketty analyserar, och den miljökatastrof som redan börjat, kan det som nu sker vara inledningen på en historisk process om vilken vi kan säga: Det här förändrar allt.
Men vår beredskap är god. Våra barnbarn kommer kanske säga: Det var då det började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar