Finn Hagberg fyllde 80 år den 25 november av Göran Persson

Att sätta en etikett på en människa är aldrig lätt, att sätta någon på Finn är omöjligt. Vänstern i Lund, och inte bara vänstern, har känt honom i så många skepnader.
   I VB har han varit en synnerligen flitig skribent och redaktör under många år. Under hans mest partiaktiva år hade dåvarande VPK en idrottsförening. Under de år då VPK helst blickade mot Moskva om man nu var tvungen att se utanför landet så lärde Finn ut Mao Tse Tung gymnastik (och en del annat från samma land). Om du gick med i någon av de många solidaritetsrörelser som fanns i Lund på 70- och 80 talet så var chansen stor att en av de första du lärde känna där var Finn.
   Otaliga, både gammal- och nyvuxna om man kan säga så kommer ihåg hans hiskeliga (fast ganska ömsinta) spökhistorier från Lönsboda skogarna, undrar om det bara är jag som fortfarande är lite rädd för ”hallongumman”. På 90-talet när min son var i sin mest badlystna ålder så hette hans simhoppslärare Finn. Så här kunde jag hålla på tills jag fyllt VB:s gamla spaltutrymme, det nya elektroniska är ju som bekant oändligt. Tur, för nu kom jag ju på en sak till som måste vara med. Har du hört Röda Kapellet? Ja då har du ofta hört Finn.
   Att önska dig ett långt och innehållsrikt liv känns lite sent påtänkt så det blir helt enkelt: Grattis och fortsätt framåt!

1983 kunde det hända sig att VPK Lunds styrelse skrev en ledare som antydde att idrott var att betrakta som ”opium för folket. Då fick man minsann svar på tal!

Försmädligt angrepp
Ledaren i VB nr 13 innehöll en del lömska angrepp på jogging och maraton, som det är svårt att förlika sig med. Först skriver man att det finns något sorts samband mellan löpning och arbetslöshet. Jaså, kan vi få några namn på arbetslösa som sprungit maraton?
   Sedan antyder man att det rör sig om uttryck  för kroppsdyrkan när man använder sin kropp i sportsliga sammanhang. Har verkligen ledarskribenten sprungit långa sträckor eller t. ex. deltagit i vandrarsektionens strapatser? Inte ägnar man sig åt tillbedjan nar träningsvärk och skoskav sätter in!
Vidare anser ledaren att demonstrationer bör ersätta jogging. Det håller inte! Demonstrationerna i Lund är alldeles för korta och tempot för dåligt för att de ska kunna ersätta regelrätt motion. Dessutom förekommer ingen uppvärmning, vilket är ett måste i alla seriösa motionssammanhang. Fredsmarschen till Paris visar dock på en möjlighet.
    Vi står här inför en av livets gåtor: Varför idrottar man? Styrelsens svar på frågan är ogenomtänkt tycker jag. Det rätta svaret är att vi tillhör den art av däggdjur (Homo ludens) som finner ett stort nöje i lek. Efter barn- och ungdomstiden återstår nästan bara idrotten som det område där det är socialt acceptabelt att fortsätta leken. Att det sedan i vår tid smugit sig in ”orena” motiv såsom att förbättra sin hälsa, bidra till ungdomens socialisation, förbereda männen för ett liv i skyttegravarna, skapa patriarkala strukturer, öppna en marknad för nya produkter, övervinna medelålderskrisen, banta några kilo, tjäna pengar, förbättra puls- och syreupptagning-sförmågan, koppla av, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar bör inte göra oss blinda för det psykiskt lustbetonade i denna märkliga mänskliga verksamhet.
   Eller som Kaikudiktaren Basho säger i sin diktsamling ”På ensliga stigare genom okända trakter” (utgiven i slutet av 1600­talet):

I snörningarna
på mina sandaler
blommar små irisar

FH