Gråzonen kommer närmare av Hanna Gunnarsson

Jag ser mig inte som en aktivist. Min roll i vänsterrörelsen har alltid varit den organisatoriska, att skicka ut kallelser, skriva protokoll, sitta på långa nämndsmöten, söka polistillstånd. Men jag har radikaliserats i takt med att den rådande samhälls-utvecklingen har gått åt en hårdare och kallare riktning. Jag har börjat tänka, säga och göra saker jag inte tidigare ansåg vara en del av mitt politiska arbete som vänsterpartist.

   Vi befinner oss på ett sluttande plan och i en ständigt nedåtgående spiral. Vårt arbete för att göra samhället bättre går som bäst med ett steg framåt och två tillbaka, om det ens blir ett steg framåt först. Vi har inte längre varken socialdemokraterna eller miljöpartiet med oss i arbetet för en grundläggande samhällsförändring, och feministiskt initiativ håller fortfarande på att hitta sina former. Vi kämpar i motvind till en så hög grad att vi ibland måste sätta oss ner och vila för att inte riskera duka under helt och hållet.
   Men det finns hopp om livet och samhället. I takt med att kylan har tagit greppet om oss har också solidaritetens låga börjat brinna kraftigare än på mycket länge. Många människor har engagerat sig i arbetet för att hjälpa flyktingar, utsatta EU-medborgare och hemlösa. Det har donerats stora summor pengar, garderober har rensats på allt som går att använda, mat har lagats, saker har köpts för att göra livet lättare för de som inget har. Människor har lagt sina dagar och nätter på att hjälpa till på centralstationer och härbärgen, språkkunskaper har kunnat användas för att hjälpa varandra sätta ord på hur det känns och är. Det finns verkligen hopp.
   Än så länge har samhället möjliggjort för aktivister och vanliga solidariska personer att hjälpa till med det som behövs. Ibland har samhället varit passivt och låtit det ske, ibland har samhället hjälpt till med finansiering och lokaler. Men vad ska vi göra när samhället aktivt börjar motarbeta människors möjlighet att hjälpa varandra? När volontärer inte längre får vara inne på centralstationerna, när utsatta personer inte får sova liggandes utan måste sitta upp hela natten på grund av brandskyddsregler, när ID-kontroller gör att det i praktiken blir omöjligt för flyktingar att komma till Sverige för att söka asyl - vad gör vi då? Var går vår gräns för när vi känner att vi inte kan jobba innanför samhällets riktlinjer utan måste agera ute i gråzonerna? När, och hur, är vi beredda att göra det?