Med de små stegens politik håller
Sverige på att anslutas till Nato. På Stadsbiblioteket förra torsdagen
beskrev Ingela Mårtensson från Kvinnor för fred kortfattat hur
Sveriges politik av alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig förändrats, tills man nu står inför att teckna ett värdlandsavtal
med Nato.
Det började med ”Partnerskap för fred” 1994. Tio år senare tillät en socialdemokratisk regering att Nato på prov skulle få hålla övningar i ”I snö, mörker och kyla” i norra Sverige. Den borgerliga regeringen permanentade detta 2008 utan debatt i riksdagen.
I tolv år har nu Sverige deltagit i krig i Afghanistan och i Libyen, sedan 2013 som en del av Natos stridsstyrka (response force pool). Och 2014 beslöt regeringen utan publicering och debatt att förhandla med Nato om ett så kallat värdlandavtal. Endast vänsterpartiet var emot. Nu förbereds en proposition till riksdagen under våren 2016. Förslaget har varit ute på remiss, dock ej till Fredsrörelsen påpekade Ingela Mårtensson.
Innan K-G Hammar fick ordet, visades en sju minuter lång film av Stina Oscarsson, som jag hoppas får stor spridning. Mycket enkelt och åskådligt illustrerades hur våra föreställningar om hot och fiender byggs upp och får oss att mot allt förnuft falla tillbaka i rustnings- och våldsspiraler.
K-G tog vid där filmen slutade.
Han erkände att vi står inför stora hot, men hävdade bestämt att på dem finns inga militära lösningar. Den militära kärnvapen-organisationen Nato är definitivt ingen lösning, och inget skydd för Sverige. Tvärt om innebär Nato-närvaro i Sverige ett drastiskt ökat hot.
För att uppnå fred på lång sikt menar K-G, måste man väva en gemenskap mellan stater. Med Nato-anslutning av länderna i Östeuropa och militärbaser runt om, känner sig Ryssland trängt. Med annektering av Krim och agretionen i Ukraina föll Sverige tillbaka i ett smalt och fruktlöst militärt tänkande: Tio nya jas-plan och hundra man på Gotland. Vad som behövs är inte att göra Östersjön till ett Nato-innanhav utan istället mer kontakter och ekonomiskt utbyte över gränserna, för att långsiktigt bygga fred. Det går: nu är svårt att tänka sig krig mellan Tyskland och Frankrike.
K-G undrade vart skräcken för kärnvapen tagit vägen. Vapnen är lika farliga nu som på åttiotalet, och nu talar inte ledarna om dem som avskräckning, utan faktiskt om möjligheten att använda dem. Hollande talar om att bekämpa IS med till alla buds stående medel och han har i intervjuer inte uteslutet kärnvapen. Kärnvapen i begränsad användning skulle inte bara förorsaka död och lidande i generationer utan också en klimatkollaps.
En motor i den dödsbringande militaristiska spiralen är vapenindustrin. Det är för många som tjänar pengar på att fortsätter att tillverkas och säljas tillkonflikthärdar och sen spridas över värden. Sverige har länge levt i dubbelmoralen av att vara en av världens största vapenproducenter räknat i förhållande till invånarantal, och samtidigt framstå som fredsivrande biståndsgivare till den fattiga världen. Mycket snabbt nu har svensk politik förändrat den bilden. Nu både producerar vi och skramlar med vapnen.
Det började med ”Partnerskap för fred” 1994. Tio år senare tillät en socialdemokratisk regering att Nato på prov skulle få hålla övningar i ”I snö, mörker och kyla” i norra Sverige. Den borgerliga regeringen permanentade detta 2008 utan debatt i riksdagen.
I tolv år har nu Sverige deltagit i krig i Afghanistan och i Libyen, sedan 2013 som en del av Natos stridsstyrka (response force pool). Och 2014 beslöt regeringen utan publicering och debatt att förhandla med Nato om ett så kallat värdlandavtal. Endast vänsterpartiet var emot. Nu förbereds en proposition till riksdagen under våren 2016. Förslaget har varit ute på remiss, dock ej till Fredsrörelsen påpekade Ingela Mårtensson.
Innan K-G Hammar fick ordet, visades en sju minuter lång film av Stina Oscarsson, som jag hoppas får stor spridning. Mycket enkelt och åskådligt illustrerades hur våra föreställningar om hot och fiender byggs upp och får oss att mot allt förnuft falla tillbaka i rustnings- och våldsspiraler.
K-G tog vid där filmen slutade.
Han erkände att vi står inför stora hot, men hävdade bestämt att på dem finns inga militära lösningar. Den militära kärnvapen-organisationen Nato är definitivt ingen lösning, och inget skydd för Sverige. Tvärt om innebär Nato-närvaro i Sverige ett drastiskt ökat hot.
För att uppnå fred på lång sikt menar K-G, måste man väva en gemenskap mellan stater. Med Nato-anslutning av länderna i Östeuropa och militärbaser runt om, känner sig Ryssland trängt. Med annektering av Krim och agretionen i Ukraina föll Sverige tillbaka i ett smalt och fruktlöst militärt tänkande: Tio nya jas-plan och hundra man på Gotland. Vad som behövs är inte att göra Östersjön till ett Nato-innanhav utan istället mer kontakter och ekonomiskt utbyte över gränserna, för att långsiktigt bygga fred. Det går: nu är svårt att tänka sig krig mellan Tyskland och Frankrike.
K-G undrade vart skräcken för kärnvapen tagit vägen. Vapnen är lika farliga nu som på åttiotalet, och nu talar inte ledarna om dem som avskräckning, utan faktiskt om möjligheten att använda dem. Hollande talar om att bekämpa IS med till alla buds stående medel och han har i intervjuer inte uteslutet kärnvapen. Kärnvapen i begränsad användning skulle inte bara förorsaka död och lidande i generationer utan också en klimatkollaps.
En motor i den dödsbringande militaristiska spiralen är vapenindustrin. Det är för många som tjänar pengar på att fortsätter att tillverkas och säljas tillkonflikthärdar och sen spridas över värden. Sverige har länge levt i dubbelmoralen av att vara en av världens största vapenproducenter räknat i förhållande till invånarantal, och samtidigt framstå som fredsivrande biståndsgivare till den fattiga världen. Mycket snabbt nu har svensk politik förändrat den bilden. Nu både producerar vi och skramlar med vapnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar