Vatten och vind vid advent av Gunnar Stensson

Byalaget adventsvandring till Flackarps mölla startade vid Källbybadets entré. Vi var ungefär lika många som nunnorna och lekbröderna i S:a Marias och S:t Peters kloster hade varit på 1300-talet.
   Efter att ha passerat dungen där greve Wachtmeisters vattenkvarn låg, stannade vi på bron över Höje, å där vattnet forsade från den översvämmade Källby-dalen.
   Vattenkraft, tänkte vi. En varaktig energikälla som människor brukat i tusentals år. Vatten-kvarnen var den perfekta maskinen för att mala korn till mjöl, den mest koncentrerade och transportabla formen av livsmedel. Flödet var högst, när behovet var störst: på hösten. Som nu.
   Vågorna stänkte mot Vattenverkets tegelhus och den hårda västanvinden piskade dem bort mot de nybyggda Källby-kvarteren. Trasiga moln som färgades smutsgula av höstsolen virvlade förbi S:t Lars-parkens avlövade träd.
   Två kvinnor i följet färdades i permobiler som ljudlöst gled uppför backen. De var lite frusna och längtade efter kaffet och lussekatterna på Möllekaféet. Nyplöjda åkrar blänkte på båda sidorna av vägen.
   Vi gick förbi tomten där kommunen för ett par årtionden sedan borrade efter varmt vatten för att utnyttja jordvärmen. Men vattnet var ljummet och tillgången obetydlig.
   Ovanför oss skymtade möllans utsträckta vingar. De skälvde i den allt hårdare blåsten.
   Vindkraft, tänkte vi. Stormar och stiltje. Det krävs kraft och tyngd för att tåla Skånes höststormar, teknik och uppfinningsrikedom för att överföra vindkraften till kvarnstenarna och hantverksskicklighet för att framställa de väldiga kugghjulen av trä.

Flackarps mölla är en så kallad holländare med kvarnvingarna fästa i den vridbara torntoppen, som fångar vinden, vilket väderstreck den än kommer från. Möllan byggdes 1868, några år efter järnvägsbygget men 11 år före invigningen av St Lars, och 27 år innan den intilliggande kyrkogården för samhällets olycksbarn anlades. Den var i bruk till 1950-talet. Drygt tio år senare började Klostergården byggas.
   Vi närmade oss möllans kompakta svarta trätorn. Dörren var stängd. Fanns det någon där? Jo. Nu öppnades den. Därinne var det ljus och mycket folk. Vi hjälpte varandra uppför den besvärliga dörrtrappan. Doften av saffran och kaffe slog emot oss, blandad med doften av – kvarn. Trots att där var fullt fanns det plats för oss från Klostergården. Barn kilade upp- och nerför de branta trapporna till tornets högre platåer.
 

 

Den skicklige gitarristen Bo-Anders Dahlström slog sig ner på en pall för att sjunga gamla skånska visor. Han inledde på allmän begäran med Kalle på spången som följdes av visan om Josefin. Alla sjöng med. Han nämnde en visbok från början av 1900-talet som hette ”100 roliga skånska visor”. Som avslutning före paus sjöng han Flicka från Backafall.
   Dags att gå hem. En äldre rörelsehindrad kvinna fortsatte att sjunga med klar röst medan vi hjälpte henne nerför trappan.
   Solen sänkte sig i väster medan Gorm hotfullt skockade mörka moln som varslade om kommande klimatkatastrofer. Ett långt godståg passerade sakta på den ännu inte fyrspåriga järnvägen.