Hur länge kan vi låtsas? av Göran Persson

Nedan följer några tankar som jag närt länge, kanske alltid, men inte riktigt låtit komma fram eftersom konsekvenserna är dystra och/eller svåröverblickbara. Naturligtvis har dom luftats av mig och många andra vid många tillfällen men sällan sätts de på pränt.

Finns det något rött block är tanken jag syftar på. Nästa vecka diskuterar vänsterpartiets medlemmar i Lund mål och strategier efter att blocksamarbetet havererat. Ett i den långa raden av havererade samarbeten med socialdemokraterna på alla nivåer.
   När jag kom in i politiken på 70-talet var allt till vänster om s per definition kommunism och slikt var inget man samarbetade med. Det var något man lät säkerhetspolisen ta hand om. Man hade t o m en egen sådan eftersom man inte litade på SÄPO. Detta svängde sakta efter ett förtjänstfullt arbete av vänsterledarna, men längre än till ”organiserat stödparti” kom man sällan. Man kämpade dock på, strategin var att genom samarbete stödja vänstern inom s för att försöka få fram ett ”rött block” som var socialistiskt mer än på första maj.
   I lokala församlingar har det sällan behövts någon mer långtgående radikalitet för att få s att lämna ett tänkt rött block och kasta sig i närmaste blå famn. En tioöring som det gäller nu i Lund är lång ifrån den futtigaste anledningen hitintills.

Allt detta vet vänstermänniskor sedan länge men vi har fortsatt hoppas. De senaste åren, åren efter Juholt-parantesen har det blivit allt svårare. Efter detta experiment inom s så sitter det vi tidigare kallade partihögern inom s i orubbat bo. Försvarslinjen för det ”röda blocket” nu är att det blivit ”rödgrönt” och att allt är mp:s fel. MP är ett borgerligt parti alternativt ”politiskt omogna” är analysen. Men, det håller inte att skylla på mp. Omdömen om mp ovan är ofta sanna men de är trots allt småsyskon i det ”rödgröna”, röstmässigt men framförallt organisatoriskt.

Det är socialdemokraterna som är problemet Arbetarpartiet Socialdemokraterna är inget arbetarparti och det kommer aldrig mer att bli socialistiskt mer än på första maj är vad jag hävdar. Nej, jag tror inte att alla socialdemokrater är cyniska bedragare. Tvärtom, väldigt många tror verkligen att man är på väg att skapa ett bättre samhälle genom sitt politiska agerande. Åtminstone tror de ”meniga” medlemmarna det. Detta gör inte saken bättre, snarare tvärt om. Den cyniske bedragaren kan avslöjas, den vilseförda anden är ett mycket värre projekt att ta sig an. Vad har då detta för konsekvenser?

Minst tre möjliga vägar
Som jag ser det finns det några olika scenarion inför framtiden.
   Det första kan lite förenklat beskrivas så här: Var allmänt välvillig till s även framöver, det finns trots allt nivåer av kapitalism på samma sätt som det finns nivåer i helvetet. En borgerlig makt som innehåller s kanske hamnar på en något bättre nivå.
   Den andra bilden liknar situationen för hundra år sedan. Socialdemokratin är huvudfienden, denna måste först marginaliseras innan vänstern kan ta strid mot den borgerliga maktapparaten. En vansklig strategi, då misslyckades den och var en av anledningarna till att fascismen tog makten på flera håll i Europa. Men så kan det väl inte bli idag? Om man ser på t ex Ungern och Polen idag så känns det inte helt säkert.
   Som alltid finns det en tredje linje. Behålla huvudet i sanden och fortsätta hoppas. Risken med denna strategi är uppenbar, sand i ögonen gör det svårt att se när väl tar upp huvudet. Sand i mun och näsa gör att man kanske aldrig får chansen att ta upp det.

Själv skulle jag välja linje 2 den här gången. Jag vill dock önska v-lund lycka till med sitt strategiska val. Skall man välja denna linje så skall den väljas av yngre krafter med fler kämpande år framför sig än vad undertecknad kan leverera.