En vecka efter att ha muckat som underofficer på I 11 var det dags för mig att sticka till Lund. Vad hade jag där att göra?
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Luften i rummet vid Stora Ahlgatan var tjock av
cigarrettrök. Anna-Klara och jag var där i princip dagligen. Prat om
böcker, film och politik. Hon bodde i Kävlinge och jag reste ju från
Malmö. Vad gjorde vi?
Teater, Harriet Andersson i Ibsens Vildanden på Malmö stadsteater.
Köpenhamnsresor. Film. Premiären på Sommarnattens leende. En dag
promenerade jag till Malmö för att se Öster om Eden. Jag blev starkt
berörd. James Dean var jämnårig. Lördagstimmar på Håkanssons.
Illustrated London News. Vi visste att det fanns några viktiga poeter i
Lund, Majken Johansson och den pretentiöse Göran Printz-Påhlson
(mycket intressant, tyckte Johan) men vi hörde aldrig till någon grupp.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar