2016-04-21

66 år i skolan 14. 1960-62 av Den Gamle

Atelierteatern låg en trappa upp, ovanför den ofta bullersamma krogen ”Zum Gemütlichen Alfred”.
Regissör var Ingrid Korposoff som varit regiassistent hos Bert Brecht, och hennes ledande teaterprincip var Verfremdung.
   För Atelierteaterns manliga skådespelare var begreppet Verfremdung lika främmande som det var att underkasta sig en kvinnlig regissör, som dessutom bröt på tyska. Sexistiskt knotande genomförde de repetitionerna och när Lars Forssells pjäs som väntat blev ett fiasko - ”mer gymnastik än dramatik” stod det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – gjorde de uppror.
   De förlorade den maktkamp som följde och när de försvunnit återstod en kvinnligt dominerad ensemble bestående av Bodil Mannheimer (senare Uppsala stadsteater), Pia Rydvall (Hem till byn), Lena Gester, Karin, Gunilla Bergström (hon med Alfons) och ett par killar, bland vilka jag minns Ralf Glaerum. Sympatisk och en sorts allkonstnär.
   Fragment av krisförloppet nådde mig under skjutövningar i Växjö och strövtåg i Österlen under manövern. Somligt var djupt oroande.
   Den decimerade ensemblen blev hembjuden till Ingrid Korposoff som bodde i en lägenhet i Biskopsgården. Vi ägnade en halvtimme åt att titta på Bröderna Cartwright. TV var ännu sällsynt, åtminstone bland mindre bemedlade.
   Atelierteatern gjorde några månader senare succé med Familjen Harlekin, där Brechts principer kombinerades med humor, och Pinocchio, som blev vårens långkörare och drog hem lite pengar genom att uppföras på många av Göteborgs skolor.
   Jag låg fem, sex veckor efter med mina studier när jag kom tillbaka till Göteborg, men både Jörgen Westerståhl och Erik Lönnroth visade hänsyn. Jag upptäckte att Lönnroth var en ledande universitets- och forskningspolitiker och arbetade med utveckling och förnyelse av universitet och högskolor. Det behövdes verkligen, men var nog svårt, tänkte jag. Med såna gamla stötar – i alla åldrar - som universiteten vimlade av.

I december upptäckte vi att Karin var gravid. Nu hade revolutionärerna från Älghults enhetsskola trängt in i den nya katedralskola av vit betong och blänkande glas som uppförts i Växjö intill biskopssätet Östrabo. Också historien var gravid, för att citera Fria Pro.
   Under det blänkande skalet fanns mycket av det gamla läroverkets innanmäte kvar. KS, konservativ skolungdom, hade skiftat namn till Högerns Ungdomsförbund och var fortfarande skolans enda politiska organisation. Men nu bildade älghultarna en SSU-förening.
   Min bror Erland blev kassör och mina systrar Inger, Britta och Anna fyllde senare på medlemsantalet tillsammans med sina kamrater från Älghults enhetsskola. De bjöd in SSU:s unge ordförande Ingvar Carlsson till en debatt i katedralskolans aula och han sopade golvet med HUF:arna. En flicka från Älghults Enhetsskola blev primus bland katedralskolans studenter och fick sin bild i Smålandsposten. Några år senare fyllde ungdomar från alla grundskolor i Kronoberg katedralskolan.

Våren kom tidigt. Erland besökte Göteborg med min minsta syster Anna och såg Pinocchio på Atelierteatern. Studentrummet hade plats för gäster. I maj kom Karins mamma Berta och hade roligt i ett soligt Göteborg samtidigt som hon köpte sådant som hon visste att en baby behövde. Vi tog med henne på bio och till sjömanstornet i Masthugget där hon tyckte att tornet svajade.
   Vi började söka en större lägenhet, men bostadsbristen var total. Det fanns en underjordisk marknad. Hyresskojarna ställde in några gamla möbler i en tom lägenhet och sa att den gick att hyra, under förutsättning att man köpte möblerna för 10 000 kronor.
   Vi visste att Axevalla folkhögskola hade en omfattande teaterverksamhet och planer på att utveckla den till en riktig teaterskola. Jag sökte en lärarplats där, trots att jag ännu inte var färdigutbildad och fick nästan omedelbart besked om jag fått den, inklusive en tvårumslägenhet i ett av skolans elevhem. Men anställningen gällde inte förrän i september.
   Karin for hem till Älghult, men jag stannade kvar hela juni och pluggade nationalekonomi, det sista ämnet som behövdes i min examen.
   Den sommaren firades bröllop i Kvarterbo för Karins tvillingsyster Kerstin. Jag hade stukat foten och Karin var höggravid. Min nye svåger Gösta var en modern välutbildad jordbrukare och arrenderade några år senare den stora gården Hultaby utanför Vetlanda.

Karin födde en pojke i början av september efter en lång och svår process. Jag var med, tack vare en studentkamrat som redan blivit färdig läkare på lasarettet i Växjö. Karin och pojken flyttade till Älghult. Själv for jag till Göteborg, tenterade i nationalekonomi, flyttade sedan våra få tillhörigheter till den lilla lägenheten i elevbaracken i Axvall och bekantade mig med mina nya kollegor. Min tjänst omfattade cirka 30 timmar, fördelade på sex dagar i veckan, i ämnena svenska, samhällskunskap, geografi, historia och häpnadsväckande nog gymnastik. Dessutom skulle jag vid ett tillfälle i veckan ha nutidsorientering i aulan med samtliga elever och en gång i veckan morgonsamling. Jag ansvarade på heltid för elevbarackens 20 flickor enligt traditionella regler som framför allt handlade om att inte släppa in några pojkar utom vid vissa tidpunkter.
   Den 15 september kom eleverna och terminen började. Den 1 oktober reste jag till Älghult och där döptes pojken till Martin. Vi for till Axvall i taxi, Martin, Karin, mamma Berta och jag. Livet på Axevalla folkhögskola började.

Inga kommentarer: