Träskmarker av Gunnar Stensson

För tre dagar sedan tog deras flykt slut. 500 barn, kvinnor och män drunknade i Medelhavet.
   Sedan lång tid är europeisk flyktingpolitik ett omänskligt träsk. Vi betalar Erdogan för att lösa EU:s och Sveriges flyktingkris samtidigt som han tvingar Tyskland att inskränka yttrandefriheten.
   Tusentals flyktingar lever under orimliga förhållanden på grekiska öar i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet. Nya flyktingar ändrar färdväg. Nu färdas de över öppet hav till Sicilien. Medan vi passivt tittar bort och litar till den turkiska regimens hårda handskar.

Nyss öppnade sig Panama-träsket. I dess giftiga dy sprattlar miljardärer och bernadottar med de giriga armarna knutna kring våra pengar, blinda för allt annat.

I konstträsket drunknar verk av Picasso, Gauguin, Modigliani och andra delar av vårt gemensamma arv. I söndagens SDS beskrev Linda Fagerström hur riskkapitalister, brevlådeföretag i Panama och andra skurkar tagit över konstmarknaden.

Vattenfall satte oss i miljöträsket. Eller om det var förre centerledaren Maud Olofsson som gjorde det med Nuon-affären. Nu tycks Vattenfall och regeringen överlåta den atmosfärförgiftande brunkolsbrytningen till hänsynslösa riskkapitalister som ämnar exploatera den till döds. Kläm åt dem, Angela!

Nu sitter vi upp till halsen i Kaplanträsket. Bostadsminister Mehmet Kaplan har möjligen varit blåögd (som en sverigedemokrat) genom att umgås med organisationer ur den turkiska extremhögern som Milli Görus, en del av samma politiska islam som Turkiets president Tayyip Erdogan.
   Visserligen samarbetar både EU och Carl Bildt med Erdogan, kanske Kaplan tänkte. Men så enkelt är det inte. För dem gäller det ju att stoppa invandringen åt oss. EU har inget ansikte och Carl Bildt umgås med turkar lika självklart amoraliskt som Carl XII.
   Men det som slutligen gjorde Mehmet Kaplan fredlös är hans jämförelse mellan tyskarnas behandling av judarna på 1930-talet och israelernas behandling av palestinier. Den jämförelsen är den mest förbjudna i svensk offentlighet.
   Nu har han avgått.

Det för oss över till Israelträsket. Jag skyndar till stadsbiblioteket för att studera den israeliska källan Haaretz från fredagen 15 april.
   Bradley Burston pekar på palestiniernas apartheid-liknande situation i de ockuperade områdena och förespråkar att man ger dem rösträtt. Bosättningarna är nu så omfattande och sedan så lång tid förankrade att somliga bosättare hör till tredje generationen.
   Burston ifrågasätter tvåstatslösningen och menar att kanske bara en stat nu är möjlig i Palestina - Israel. En stat med lika rättigheter för judar och palestinier i så fall, inte en ”judisk stat”.  Jo, det finns demokrater i Israel. Men de är i minoritet.

Det sitter flera palestinska barn i Israels fängelser. En lång artikel av Gideon Levy redogör för barnens orimliga och folkrättsvidriga situation.

Post-neo-nazi-typen Heinz Christian Strache från Österrikes ökända Frihetsparti är på besök i Israel på inbjudan av några Likud-aktivister. De senaste åren har många högerextremister besökt Israel. Jag erinrar mig att Sverigedemokraternas ledning var där för några år sedan och vänder blad.

Där är en bild av Israels premiärminister Netanyahu tillsammans med en fransk gangster, ungefär som bilden av Kaplan med den högerextremistiske grå vargen häromdan. Fast Netanyahu och gangstern sitter närmre varandra i ett mindre sällskap.
   Arnaud Mimron heter gangstern och han har begått mord och kidnappat en schweizisk bankir och tvingat till sig 100 miljoner dollar. Nu skall Netanyahu få ett ekonomiskt bidrag av Arnaud Mimron. Jag ställer tillbaka Haaretz i tidningsstället.

Luften känns tung i tidskriftsrummet efter sejouren i det israeliska träsket. Ute blåser en hård kall västan och mörka moln täcker himlen.
   Men Bernie Sanders är en amerikansk jude och USA:s unga judar arbetar för honom.  Han förlorade primärvalet i New York men den demokratiska rörelse han byggt upp kan på sikt omvandla USA-kapitalismen.