Då drabbar mig en föga lyrisk krämpa
med oresonlig kraft: kissnödighet.
Det är förfärligt pinsamt, men när andra
är med så kan det komma som en blixt
från blåsans låga himmel, jag beklagar.
Förgäves spanar jag efter den enda
kulturinstitution som nu är värd
kulturens namn, men även så genanta
påminnelser om artens djuriskhet
som gamla hederliga pissoarer
har välfärdsstaten städat bort som hjon.
Säkert med könsutjämningen som svepskäl!
Göran Palm, ur SVERIGE EN VINTERSAGA, s. 251.
Läs fortsättningen!
PS. Det finns en utmärkt grön kulturinstitution vid spåren intill Bantorget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar