66 år i skolan 17. 1963-69:1. Framnäs av Den gamle

Livet i klassrummet är ett ständigt flöde, en ständig dialog med frågor, svar och elevtankar, som ofta utgår från oväntade detaljer och förändrar flödets riktning. Inför detta flöde – förberedelser. Efter flödet - slutsatser. En del dokumenteras, men ingen kan minnas lektionernas ström av impulser och samtal, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
   Det stora gemensamma flödet i Framnäs var musiken. Den fanns överallt, inte bara under lektionstid utan hela tiden. Klanger från pianon, violiner, trumpeter, klarinetter, trummor och cymbaler.
   Skolan var nybyggd, med stor akustisk aula, där vi samlades flera gånger varje vecka för repetitioner, konserter och föreställningar som inte bara vände sig till eleverna utan ofta också till publiken i Piteå.
   Där fanns ett bibliotek som jag de sista åren fick ansvar för. Där fanns ett tidskriftsrum med moderna tidskrifter som Ord och bild, BLM och Rondo, flera musiktidskrifter, flera konsttidningar och naturligtvis rikstidningarna och lokalpressen
   Huvudbyggnaden hade två våningar. Några dyrbara flyglar måste vi ideligen bära med uppför och nedför trapporna. De var tunga, det krävdes fler än fyra för att orka. Lärarrummet var alltid fyllt av tobaksrök
   Eleverna bodde som studenter i egna rum i ett höghus med kanske sex våningar. Ett par lärare bodde där också, Anna-Lisa och Sven. Vi åt i en gemensam matsal. Sedan tog vi hissen upp till Anna-Lisas lägenhet, några lärare och elever, och drack kaffe.
   Bakom en rad tallar låg Piteälven, bred som en havsvik, frusen stora delar av läsåret. Under somrarna badade vi där, men vattnet var alltid kallt, inte som i Pite havsbad.

I Prytzska disponerade vi övervåningen med alla dess vinklar och vrår. I våningen under bodde Rune och Gunborg och deras dotter. Rune var pianist och pianolärare. Han hade också en enkel orgel. Vid ett tillfälle redde sig några råttor ett bo i orgeln. Rune måste skruva sönder den för att komma åt dem. Råttorna kom från lagården nedanför gårdsplanen.
   Vi gick på bio tillsammans, bland annat på Hitchcocks Fåglarna. Vi spelade in en egen skräckfilm som fick namnet Den mystiske snömannen. Rune spelade en brittisk vetenskapsman som dödades av snömannen. Han skelett blev återfunnet. Skelettet lånade vi från skolan och forslade på spark till inspelningsplatsen. Filmen visades för elever och lärare i aulan. Tyvärr var den underexponerad, vintern var ju mörk, men det gjorde den samtidigt kusligare. Den varade 15 minuter.

I november 1963 var jag sjuk i halsfluss eller influensa. Samtidigt drabbades Norrbotten av en intensiv snöstorm. Drivorna nådde till fönstren hos Rune och Gunborg.

   Inga tidningar kom (vi prenumererade på DN från 1961 till 1994) och ingen post. Vi hade ingen radio och var helt isolerade under några dagar från den 21 till den 24 november. Dagsljuset varade bara någon timme. Min sjukdom bidrog till känslan av isolering.
   Snöstormen lade sig förstås, jag blev feberfri och posten kom, tre, fyra tidningar med svarta rubriker. President Kennedy hade blivit mördad den 22 november. Jag hade missat årets sensation.
   Då beslöt vi att köpa en TV. Det var en dyr historia, och vår TV fungerade inte särskilt bra, kanske på grund av mottagningsförhållandena. Men vi såg i efterhand de svartvita flimrande bilderna från Kennedymordet och begravningen och efterspelet med Lee Harvey Oswalds död. Bildkvalitén var nog knappast större än i Den mystiske snömannen.

I mars 1964 reste skolan på sportlov i Gratangen i Norge. Jag var hemma hos Martin, men Karin följde med. Hon blev god vän med Jarl Dahlbom, en av mina kollegor med undervisning i bland annat samhällskunskap. Han var från Finland och hade som 20-åring direkt efter gymnasiet upplevt det ryska storangreppet på Karelska näset som krossade den finska armén 1944. Sedan hade han emigrerat till Sverige, erhållit svenskt medborgarskap, utbildat sig till lärare och gift sig med en svensk flicka, Berit, Bea kallad. De hade två barn.
   Två år senare, 1966, arrangerade Jalle och jag en skolresa till Leningrad. Vi gav oss iväg i två bussar i mitten av maj. Vi reste via Haparanda, övernattade i Jyväskylä och for nästa dag över gränsen till Karelska näset, förbi Viborg, där Jalle upplevt det finska nederlaget 1944.
   Så kom vi fram till Leningrad. Ryssarna badade i hamnen där pansarkryssaren Aurora låg. Vi såg Vinterpalatset och Peter Paul-fängelset, gick på Nevskij Prospekt och besökte Finlandsstationen där Lenin steg av tåget 1917. Där fanns också minnen från Leningrads belägring tjugo år tidigare. De finsktalande eleverna kommunicerade med ryssarna på finska.
   Jalle var en utmärkt lärare med omfattande kunskaper, duktig organisatör, och populär bland elever och kollegor. Han var också storrökare.
   När jag kom tillbaka till Framnäs efter resan visade det sig att Karin hade rest till Stockholm för att hämta vår koreanska adoptivdotter som plötsligt anlänt från Seoul. Hon var 18 månader, vägde sex och ett halvt kilo och fick namnet Sara.
   Några år efter det att vi flyttat till Lund gjorde vi ett återbesök i Öjebyn och Piteå. Jalle var sjuk i lungcancer och mycket mager. Han dog några veckor senare, knappt 50 år gammal.