Efteråt (Särtryck ur VB nr 20 2075) av Gunnar Stensson

Vi tog inte klimathotet på allvar. Trots all kunskap och alla överenskommelser i FN och EU fick låt gå-politiken fortsätta. Finanskapitalet i USA, Europa, Ryssland och Kina förlamade den nödvändiga omställningen, och vi lät dem göra det. Jag skriver vi, fast jag menar de som levde före oss, under 2000-talets första decennier
   Konsekvensen eller konsekvenserna blev de som förutsagts. Temperaturhöjning, ökenspridning, höjda havsnivåer, översvämningar och orkaner försvårade eller omöjliggjorde liv och samhällsordning i Latinamerika, Afrika, Sydeuropa och Sydasien.
   Folkvandringen från Syd till Nord var i full gång redan 2020. I Kanada, Nordeuropa och Sibirien fanns fortfarande stora glesbefolkade arealer. I tidigare obeboeliga områden på Grönland, i norra Kanada och norra Sibirien hade livsbetingelserna kortsiktigt förbättrats. Samtidigt ökade utsläppen av växthusgaser från den smältande tundran.

Konflikterna i samband med folkvandringen lyckades vi inte heller lösa. Vi byggde murar i stället för att anpassa systemen. Vi satsade på förstörelsevapen och avskräckning. Det började i Mellanöstern redan vid 2000-talets inledning och ledde något decennium senare bland annat till massdöden på Medelhavet. Sedan följde 2020- och 30-talens förödande krig och konflikter som påskyndade klimatförstöringen och slösade bort återstående energiresurser.

Vi kan välja Sverige som exempel. Gränserna där stängdes 2015. Naturligtvis hade det genombyråkratiserade landet stora svårigheter att anpassa systemen till det ökade trycket från hundratusentals desperata människor utanför gränserna, men de ekonomiska resurserna var större än på de flesta andra håll och landet var glesbefolkat. Det fanns ekonomer som påpekade att en snabb ökning av invånarantalet skulle leda till ekonomisk tillväxt och en rimlig levnadsstandard efter en period av anpassning. De utgick naturligtvis från ett kortsiktigt perspektiv – den globala utvecklingen krävde åtgärder i en helt annan skala.

I stället ökade fientligheten mellan människor och mellan nationer. Sverige och Finland bildade ett främlingsfientligt block som vände alla taggarna utåt. Det kallades ”den nordiska igelkotten”. Levnadsvillkoren inom området försämrades år för år. Vi som bor här nu kan knappast föreställa oss levnadsstandarden 2016.
   Samma blinda nationalism som ledde till Trumps och Putins diktaturer i USA och Ryssland gjorde sig bred även hos oss. Sverigedemokrater och Sannfinländare styr sedan årtionden utvecklingen i den nordiska igelkotten med våld och demagogi.

När jag söker i Veckobladet från den tiden – det har ju gått 59 år sedan dess – finner jag relativt få notiser om den globala miljökrisen, folkvandringen från Syd till Nord och de krig som rasade i Mellanöstern, krig i vilka jordens politiska och finansiella stormakter var engagerade. Kanske teg skribenterna eftersom de inte kunde se några lösningar.
   Visst, Veckobladet var i början av 2000-talet ytterst provinsiellt och nästan osynligt. Det engagerade sig främst i Lunds lokalpolitik och svensk inrikespolitik. Så varför titta på vad som stod i Veckobladet?
   Jo, just för att litenheten och oberoendet gör Veckobladet till en spegling av medvetandet hos relativt informerade människor i en liten skånsk universitetsstad.
   Litenheten och oberoendet är också förklaringen till att Veckobladet fortfarande existerar idag, 2075, hundra år efter starten, i motsats till Sydsvenskan och Arbetet. Och fortfarande finns det några idioter – i bemärkelsen självständiga individer – som agiterar och hoppas.
   En bakterie kan orsaka en pandemi och en gnista kan tända en präriebrand, men ett frö kan växa till en skog.