Låsta i bortförklaringar. Hur ska vi få en varaktig fred i Mellanöstern? av Staffan Lindberg & Per Olof Olofsson

Vad ska vi ta oss till för att göra motstånd och befria världen från den jihadistiska terrorn?
   Under en lång rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp krutdurken. “Vi” har skapat och gett föda och näring åt ett missfoster som nu blivit ett fullvuxet monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern.
 

 

   Denna historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och hölls sedan vid liv av den oljeimperialism, som söndrade och härskade. Det kraftfullaste medlet var att mobilisera religiösa krafter, som kunde användas som "vapen" mot arabnationalistiska självständighetsrörelser.
   Den ödesdigra politiken har bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll över diktaturer, olja och territorium. Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren.
   Samtidigt som detta Väst skapade den ofria världen i Mellanöstern, växte demokratin genom folklig kamp i Väst. Den fria världen med dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den andra sidan var just exploatering och förtryck.
   Västerlandets kolonialism har i den arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning.

Ny klasstruktur
Lika viktigt är att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett eftersträvansvärt ideal
   Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa drag. Rörelserna är den mest aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar och står för hjälp till civilsamhället i de stater, där statliga institutioner inte alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
   Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett romantiserat, traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt stöd från väst.

Den förlorade våren
När den arabiska våren kom var det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst. Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det socialt nedrustade väst.
   Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Daesh står, som vi nu vet, för en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daeshs brutala kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och delar av norra och mellersta Afrika.

Efter kriget
Vad vi också måste förstå är att Daesh är en mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan och bör bekämpas polisiärt och militärt. Vi har inget val i den frågan.
   För att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen en resonemangsbotten som har benämnts som en bortförklaringskultur. Den tyske journalisten Bernd Ulrich karakteriserar denna i Die Zeit (8 okt 2015) ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen, imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier, lamslår ambitioner …”
   När vi i väst slår ifrån oss mot dessa argument förstärks naturligtvis denna bortförklaring. Motsättningen fortplantar sig. Vi vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern.
   IS är en parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av arabvärlden. Vi måste ge arabvärlden möjlighet att se monstrets vackra och ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är förutsättningen för en fungerande fredsprocess, hur svår den än ter sig.

Sveriges uppgift är inte att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan.
   Alliansen mot Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien. Sverige har goda relationer till dessa parter och kan göra en avgörande insats.
   En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Detta kan ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.