Som springvikarie kunde jag själv
bestämma vad jag skulle undervisa om. Det handlade om att ersätta
lärare som sjukanmält sig samma dag. Rektorerna ville ha mig i
klassrummet så fort som möjligt. Jag hade ett antal lektioner i
huvudet, i synnerhet i historia och samhällskunskap – och kunskap om
aktualiteter i svensk och internationell politik. Det gällde bara att
anpassa dem till auditoriet, det var skillnad mellan klass 7 i en
grundskola och andra ringen i ett gymnasium.
Men så fick jag ett sex veckors heltidsvikariat på Linnéskolan i Limhamn, en stor grundskola. Det var långt dit. Restiden blev ungefär en timme, med buss till Värnhemstorget och därifrån spårvagn ut till Limhamn.
Jag vikarierade för Bernt Karlsland som var inkallad till militärtjänst. Han hade planerat allt. Jag skulle se till att hans klasser fick samma kunskaper som de skulle ha fått om han själv skött undervisningen. I en klass var han klassföreståndare och där tillkom administrativa uppgifter.
Jag försökte. Jag måste skapa rimliga samarbetsförhållanden med fler än hundra elever i olika klasser, samtidigt som jag måste förhålla mig till en rektor, en studierektor och kollegor. Och efteråt redovisa uppdraget för Bernt Karlsland när han återvände.
Redan elevernas Limhamns-dialekt var ibland svår att uppfatta. Att upprätthålla ordningen kunde vara besvärligt. Vid ett tillfälle gav jag ett par uppstudsigt glada elever en särskild arbetsuppgift med ett absolut krav på genomförande. Det blev alldeles tyst i klassen och jag ägnade mig åt en annan elevgrupp. Då hände något. Klassen skrek och skrattade. De båda eleverna hade rymt ut genom fönstret, sprungit över ett platt tak och höll på att ta sig ner på skolgården via en stege.
Samma dag som jag avslutade vikariatet i Linnéskolan kom ett nödrop från Heleneholmsskolan. En gravid yrkesvalslärare hade fött sitt barn två månader för tidigt och lämnat skolan mitt under organiseringen av höstens pryo.
När jag kom dit rådde kaos. I korridoren till yrkesvalslärarexpeditionen stod en kö på kanske femtio upphetsade 15-åringar som skulle tilldelas sina pryo-platser, vilka långt ifrån alltid stämde med deras val. På expeditionen satt Monica Roslund som hade den andra yrkesvalslärartjänsten. Yrkesvalslärarna hade en omfattande och rikt varierad tjänst. De gav råd till eleverna, skötte pryoverksamheten, hade undervisning i vanliga SO-ämnen kanske tolv timmar i veckan, deltog i elevvårdsmöten tillsammans med rektor, skolsköterska, föräldrar m fl och hade jour på måndagskvällarna, då föräldrar och elever kunde besöka expeditionen eller ringa dit.
Fördelningen av pryoplatser innebar att jag genast fick direktkontakt med många elever. De närmaste två veckorna besökte jag dem på arbetsplatserna. Många hade hamnat på Kockums. Det var de år då varvsnäringen blomstrade. Det fanns ett ljudbildband med optimistisk speakertext om Örestad, hela området mellan Malmö, Köpenhamn, Helsingör och Helsingborg, som skulle gå en lysande framtid till mötes tack vare varvsindustrin.
Men så fick jag ett sex veckors heltidsvikariat på Linnéskolan i Limhamn, en stor grundskola. Det var långt dit. Restiden blev ungefär en timme, med buss till Värnhemstorget och därifrån spårvagn ut till Limhamn.
Jag vikarierade för Bernt Karlsland som var inkallad till militärtjänst. Han hade planerat allt. Jag skulle se till att hans klasser fick samma kunskaper som de skulle ha fått om han själv skött undervisningen. I en klass var han klassföreståndare och där tillkom administrativa uppgifter.
Jag försökte. Jag måste skapa rimliga samarbetsförhållanden med fler än hundra elever i olika klasser, samtidigt som jag måste förhålla mig till en rektor, en studierektor och kollegor. Och efteråt redovisa uppdraget för Bernt Karlsland när han återvände.
Redan elevernas Limhamns-dialekt var ibland svår att uppfatta. Att upprätthålla ordningen kunde vara besvärligt. Vid ett tillfälle gav jag ett par uppstudsigt glada elever en särskild arbetsuppgift med ett absolut krav på genomförande. Det blev alldeles tyst i klassen och jag ägnade mig åt en annan elevgrupp. Då hände något. Klassen skrek och skrattade. De båda eleverna hade rymt ut genom fönstret, sprungit över ett platt tak och höll på att ta sig ner på skolgården via en stege.
Samma dag som jag avslutade vikariatet i Linnéskolan kom ett nödrop från Heleneholmsskolan. En gravid yrkesvalslärare hade fött sitt barn två månader för tidigt och lämnat skolan mitt under organiseringen av höstens pryo.
När jag kom dit rådde kaos. I korridoren till yrkesvalslärarexpeditionen stod en kö på kanske femtio upphetsade 15-åringar som skulle tilldelas sina pryo-platser, vilka långt ifrån alltid stämde med deras val. På expeditionen satt Monica Roslund som hade den andra yrkesvalslärartjänsten. Yrkesvalslärarna hade en omfattande och rikt varierad tjänst. De gav råd till eleverna, skötte pryoverksamheten, hade undervisning i vanliga SO-ämnen kanske tolv timmar i veckan, deltog i elevvårdsmöten tillsammans med rektor, skolsköterska, föräldrar m fl och hade jour på måndagskvällarna, då föräldrar och elever kunde besöka expeditionen eller ringa dit.
Fördelningen av pryoplatser innebar att jag genast fick direktkontakt med många elever. De närmaste två veckorna besökte jag dem på arbetsplatserna. Många hade hamnat på Kockums. Det var de år då varvsnäringen blomstrade. Det fanns ett ljudbildband med optimistisk speakertext om Örestad, hela området mellan Malmö, Köpenhamn, Helsingör och Helsingborg, som skulle gå en lysande framtid till mötes tack vare varvsindustrin.
Jag stod med en elevgrupp på en kolossal oljetankers däck och
tittade ner i det väldiga lastrummet. En guide sa: ”Där kunde du ställa
hela Lunds domkyrka utan att tornen skulle sticka upp.” Jag kände att
Malmö var större än Lund.
Sedan försvann efterfrågan på tankers i oljekrisen, Kockums producerade fartyg som genast skrotades och varvsnäringen blev nedlagd. Malmö kom på dekis.
Men än så länge blomstrade staden, på samma sätt som jag hade upplevt Göteborg göra tio år tidigare. Pryoeleverna var fulla av optimism. För mig var yrkesvalslärarjobbet ett perfekt sätt att lära känna skolan.
Vikariatet varade hela läsåret. Höstterminen 1972 blev jag anställd som SO-lärare. Två nyexaminerade syokonsulenter övertog yrkesrådgivningen. Eftersom skolan var försöks- och demonstrationsskola fick jag täta kontakter med mina tidigare lärare på lärarhögskolan. Nu skulle jag på allvar konfronteras med den svenska grundskolan vars utveckling varit så viktig för mig alltsedan Älghult fick sin enhetsskola femton år tidigare.
FNL-verksamheten följde nu ett fast mönster. Varje år arrangerades en Vietnam-vecka på våren och en på hösten. Då ordnade vi möten med kända författare, journalister och politiker i stadsbibliotekets hörsal och andra lokaler. Göran Sonnevi läste dikter utan att stamma. De begärde aldrig några honorar men ibland reseersättning. Varje Vietnamvecka genomfördes också en stor demonstration.
FNL:s sånggrupp spelade en allt större roll. Det fanns nu en rad Vietnamsånger vid sidan av Befria Södern. Gruppen växte. Somliga medlemmar som Kaya Åhlander blev senare kända artister. Vi gjorde kabaréer och historiska program, ibland med vietnamesiska dokumentärfilmer. Karin ägnade det mesta av sin tid åt Giai Phong, som gruppen kallades.
Så bombade USA Hanoi. Palme fördömde bombningarna och jämförde dem med bland annat Treblinka. Jag gick med FNL-märke i skolan. På skolavslutningsdagen kom Sara Lidman och talade i Ungdomens hus nära triangeln i Malmö. I Lund genomförde vi en mycket stor Vietnamdemonstration under juldagarna. En av mina kollegor i Heleneholm, moderat kommunfullmäktig i Lund, stod på trottoaren med plakatet Bomba Hanoi! Karin höll huvudtalet.
Sedan försvann efterfrågan på tankers i oljekrisen, Kockums producerade fartyg som genast skrotades och varvsnäringen blev nedlagd. Malmö kom på dekis.
Men än så länge blomstrade staden, på samma sätt som jag hade upplevt Göteborg göra tio år tidigare. Pryoeleverna var fulla av optimism. För mig var yrkesvalslärarjobbet ett perfekt sätt att lära känna skolan.
Vikariatet varade hela läsåret. Höstterminen 1972 blev jag anställd som SO-lärare. Två nyexaminerade syokonsulenter övertog yrkesrådgivningen. Eftersom skolan var försöks- och demonstrationsskola fick jag täta kontakter med mina tidigare lärare på lärarhögskolan. Nu skulle jag på allvar konfronteras med den svenska grundskolan vars utveckling varit så viktig för mig alltsedan Älghult fick sin enhetsskola femton år tidigare.
FNL-verksamheten följde nu ett fast mönster. Varje år arrangerades en Vietnam-vecka på våren och en på hösten. Då ordnade vi möten med kända författare, journalister och politiker i stadsbibliotekets hörsal och andra lokaler. Göran Sonnevi läste dikter utan att stamma. De begärde aldrig några honorar men ibland reseersättning. Varje Vietnamvecka genomfördes också en stor demonstration.
FNL:s sånggrupp spelade en allt större roll. Det fanns nu en rad Vietnamsånger vid sidan av Befria Södern. Gruppen växte. Somliga medlemmar som Kaya Åhlander blev senare kända artister. Vi gjorde kabaréer och historiska program, ibland med vietnamesiska dokumentärfilmer. Karin ägnade det mesta av sin tid åt Giai Phong, som gruppen kallades.
Så bombade USA Hanoi. Palme fördömde bombningarna och jämförde dem med bland annat Treblinka. Jag gick med FNL-märke i skolan. På skolavslutningsdagen kom Sara Lidman och talade i Ungdomens hus nära triangeln i Malmö. I Lund genomförde vi en mycket stor Vietnamdemonstration under juldagarna. En av mina kollegor i Heleneholm, moderat kommunfullmäktig i Lund, stod på trottoaren med plakatet Bomba Hanoi! Karin höll huvudtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar