Skolupproret av Gunnar Stensson

1. Prao-sveket i Lund
Lunds högstadielever blir utan prao nästa år, det har högstadieskolornas rektorer bestämt och politikerna i skolnämnderna accepterat. Ursula Savonius (L) protesterar. Det borde V-politikerna också göra.
   Lund driver med strömmen. Hälften av kommunerna i västra Skåne har lagt ner prao-verksamheten. De tog chansen när praon blev frivillig på 1990-talet.
   Yrkesprogram-utredningen föreslog 2015 att prao skulle göras obligatorisk igen. Dessutom borde eleverna kunna göra prao på gymnasiets yrkesprogram, som får allt färre elever.
   Att yrkesprogrammen tappar elever beror på att Jan Björklund drev igenom att de skulle förvandlas till en sorts B-program för elever som inte förväntades klara det riktiga gymnasiet. Vi fick A- och B-gymnasister liksom A- och B-lärare.
   Samtidigt har friskolekoncernernas yrkesprogram varit skandalöst dåliga och gett jättevinster på nästan obefintlig undervisning. De anställda har haft munkavle för att förhindra insyn. Först idag kommer ett lagförslag för att ge dem yttrandefrihet.
   Sån är nyliberalismen, denna avart av kapitalismen. Det senaste exemplet är raseriet över Reepalus modesta förslag att vinsten på välfärdsföretag - och skolor - ska begränsas till 8 procent. ”Näringslivet rasar. Stora välfärdsbolag kan gå i konkurs.” Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg fungerar automatiskt som profitörernas megafon (SDS 1/9). Det är hans jobb.
   Tillbaka till praon. Kan den räddas? Emma Leijnse föreslår i SDS 31/8 att Lunds skolpolitiker ska göra en studieresa till Gävle där man har byggt upp en central bank för praoplatser för att effektivisera prao-arbetet. Så kan också Lund förnya och effektivisera prao-verksamheten i stället för att lägga ner den, säger hon.
   Prao och pryo har en lång historia i svensk grundskola. Den Gamle berättar på annan plats i dagens VB hur det kunde gå till 1972, för snart 50 år sedan.

2. Lärarflykten från Lund
Förr var det lätt att rekrytera lärare till Lunds skolor. Staden var attraktiv, eleverna kom från studievana hem, grundskolorna fungerade väl och i gymnasierna dominerade de teoretiska programmen. Lärare sökte sig till Lund även när lönen var dålig.
   Så är det inte längre. Nu flyr lärarna Lund i allt snabbare takt, till och med de som är bosatta i staden ger sig iväg. Lärarlönerna i Lund är extremt låga. Lund har lägst utbildningskostnad av de 25 största svenska kommunerna i Sverige. Vilket förstås gläder de effektiviserande allianspartierna. I decennier har de lockat giriga höginkomsttagare i Lund med låg skatt. Nu drabbas staden av konsekvenserna.
   Skolledarförbundet menar att ”underfinansieringen har ett pris i form av utbrända elever och medarbetare. I förlängningen kan Lund på grund av detta riskera en veritabel flykt av kompetent personal.”
   Länge har Lund profiterat på regionens andra kommuner. Mer än hälften av eleverna kommer från kommuner utanför Lund. De har fått bidra till utvecklingen av Lunds skolor samtidigt som deras egna skolor och gymnasier utarmats. Nu slår det bakut. Kommunerna betalar avgifter som bestämts utifrån de lågt budgeterade kostnader Lunds politiker beslutat. När den verkliga kostnaden sannolikt överstiger den budgeterade får Lunds kommun betala underskottet ur egen kassa. Äntligen gör då kranskommunerna en liten vinst, på Lunds bekostnad.

3. Den långa marschen mot en grundskola för alla.
Joakim Landahl ger i sin bok Politik och pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg, Lärarförlaget 2016, en fängslande skildring av de första decenniernas kamp för en demokratisk skola.
   Marschen började 1883 då folkskolläraren Fridtjuv Berg gav ut broschyren FOLKSKOLAN SÅSOM BOTTENSKOLA, pris 50 öre. Visst hade skärmytslingar utkämpats tidigare, men denna broschyr var signalen som inledde den kamp som fortsatte ända tills grundskolan slog igenom i mitten 1960-talet, åttio år senare.

   Broschyren inleds med meningen; ”En för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola – den tanken är ej från igår, ej upprunnen i någon drömmares hjärna, den är 250 år gammal och stammar från ingen mindre än uppfostringslärans fader, Comenius.”
   Längre fram står det: ”Man har utgått från den föreställningen, att rikemans barn skola av samhället bjudas på en högre bildning samt att fattigmans barn skola av samma samhälle avspisas med en lägre. De överordnades barn skola, huru ock de är begåvade, på allmän bekostnad erbjudas till att själva bekläda överordnade poster. De underordnades åter skola, oafsedt deras av Gud givna art, från början utdanas i en riktning, som särskilt förbereder dem för underordnade platser i samhället.”

Skolsegregationen var institutionaliserad: läroverk med akademiska lärare för överklassens pojkar, flickskola för överklassens flickor och folkskola för folkets stora massa.
   Mina föräldrar levde på 1910-talet inom detta system. Ingen av dem gick i folkskola, de undervisades hemma, sedan började far i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk och mor i flickskolan i Kristianstad. Till slut utbildades far på Lunds universitet.
   Själv gick jag mina första fyra år i folkskolan och de följande åtta på läroverket. I kvarteret intill låg flickskolan. En klasskamrat gjorde en flickskoleflicka med barn. Båda försvann. Jag vantrivdes intensivt.
   Fridtjuv Bergs namn såg jag ofta utan att känna hans betydelse. Han hörde till dem som startade Barnbiblioteket Saga på Svensk Lärartidnings förlag. Under mitt första sommarlov läste jag mina första riktiga böcker: Trojanska kriget (Iliaden redigerad av Fridtjuv Berg) och Robinson Kruse.
   Fridtjuv Berg ville bilda barnen även på deras fritid. En Saga-bok kostade på 1940-talet 2 kronor.

Joakim Landahls bok är en biografi som kan läsas som en roman.  Fridtjuv Berg var folkpartist men framträdde på bild i Social-Demokratens första maj-nummer 1895 vid sidan av Karl Marx under kampanjen för åttatimmarsdagen. Se det var en riktig folkpartist!
   Dagens Liberaler är enligt Per T Olsson ”Högskole-utbildade, medelålders stadsbor. Närmare hälften räknas till gruppen med de högsta inkomsterna.” (SDS 28/8)
   När den chauvinistiska högern arrangerade ett Bondetåg med 30 000 bönder och andra försvarsvänner den 6 februari 1914, valde Fridtjuv Berg att ansluta sig till Arbetartåget med 50 000 fredsvänner som protesterade. Han demonstrerade tre timmar.
   Under valrörelsen framträdde han inför 900 väljare på Grand i Lund. Han förnekade då att han hört till dem som ropat Leve republiken!
   Han var ecklesiastikminister och hade nyligen genomfört en kontroversiell, men framgångsrik, stavningsreform.
   I biografins förord skriver Joakim Landahl:
”I en tid av ökande klyftor mellan skolor är Bergs arbete med folkskolan som bottenskola av förnyat intresse. Dagens skolsystem är visserligen i formell mening sammanhållet, men i realiteten är segregationen stor och likheterna med 1800-talets klassuppdelade skolor är omöjlig att blunda för.”