var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst! Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar