Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier av Gunnar Stensson

Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt... På den ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för de särskilt skickliga”. Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag över en natt blivit degraderad till ”sämstelärare”
   En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
   Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
   Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10

Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
   Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
    ”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
   Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
   Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
   (Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)

Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
   Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
   Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
   In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
   Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
   Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.