Lund: tillväxt och åkermark av Gunnar Stensson

De senaste veckorna har VB kritiserat Staffanstorps planer att bebygga den vidsträckta åkermarken söder om Lund. Klostergårdens byalag har letat upp Miljöbalken som stadgar att åkermark inte får tas i anspråk för bebyggelse annat än för ”väsentliga samhällsintressen” (MB 3:4). Byalaget hoppas att länsstyrelsen ska stoppa bebyggelsen.
   Men vi menar att MB 3:4 är alldeles för mesig. Alla möjliga samhällsintressen har bedömts vara viktigare än att bevara åkermarken. Nu när klimatkrisen och jordens försörjningskris blivit uppenbar för alla måste skyddet för åkermark, särskilt klass 10, skärpas. Det finns inga väsentligare samhällsintressen.
   Kanske Hanna Gunnarsson kan ta upp frågan i riksdagen.

Staffanstorps tilltag har lett till funderingar om Lunds kommuns gränser. Vem var det som bestämde att staden skulle ligga i kommunens yttersta sydvästra hörn och att Staffanstorp skulle sträcka sig ända ner till Trolleborg?
   Det var greve Wachtmeister, upptäckte vi. Han hade stora markinnehav och var dessutom ordförande i Staffanstorp. Vid kommunsammanläggningarna 1974 lyckades han driva igenom att Flackarp och Trolleberg skulle höra till Staffanstorp, trots att Lunds sakkunnige Nils Lewan på goda grunder hävdade att Knästorp och Flackarp borde höra till Lund.
   Ätten Wachtmeister har i århundraden varit en olycka för Lund. När Skåne erövrades lät general Wachtmeister den svenska arméns hästar beta på åkrarna i Flackarp. Bönderna svalt ihjäl. Kungen förlänade åkermarken till greve Wachtmeister. Och nu tänker hans arvingar göra storvinst genom att sälja den till stadsbebyggelse.

Vi grubblade också över Lunds snabba tillväxt. Den sker av nödtvång i norr. I årtionden har vi planerat Brunnshög med ESS och Max 4. Förtätning som i Klostergården krävs för att rymma det gröna. Jag upptäckte samband mellan vändpunkter i mitt liv och folkökningen i Lund.
   Till Lund anlände jag motvilligt 1954 efter 450 dagars värnplikt i Växjö. Studentmössan bar jag aldrig mer. Jag ville inte leva i denna akademiska bondby med reaktionärt styre och sekteristiska ritualer, ändå stannade jag två år på Bytaregatan 1. Jag köpte DN för 25 öre och läste den på Håkanssons konditori där jag beställde kaffe för 1 krona. Mat fick jag som obemedlad gratis på konviktoriet mitt emot domkyrkan. Där fanns en rödhårig servitris från Staffanstorp. Ibland gick jag med mina vänner Johan och Anna Klara till Malmö för att se en film. Vi tog tåget tillbaka. 1956 lämnade jag Lund för alltid, trodde jag. Lund hade då cirka 35 000 invånare och 3 000 studenter, varav en tredjedel kvinnor.

Jag återvände till Lund med Karin och våra två barn Martin och Sara 1969. En het julidag tittade vi på studentbostäder på Norra Fäladen. Överallt pågick husbyggen. Vi bestämde oss för att vi skulle bo i Ulrikedal.
   Antalet Lundabor hade fördubblats: till cirka 70 000. I stället för 1950-talets 3 000 studenter som skulle bli präster, advokater, läroverkslärare eller akademiker som sina pappor fanns det nu tack vare grundskolan sju gånger så många: 21 000.
   Bland dem var många politiska flyktingar från Chile, Argentina, Nicaragua, Brasilien, Sydafrika, Palestina, Grekland och Spanien. Redan i augusti gick jag i en Vietnamdemonstration för att hylla Ho Chi Minh som avlidit under sommaren. Jag gick tillsammans med Johan och Anna-Klara som hela tiden bott kvar i Lund. Vi sjöng Befria södern till ackompanjemang av ett dragspel på stortorget.
   Aten var ett härligt demokratiskt torg, stort, alltid fullt, rökigt, högljutt! På alla ämnesinstitutioner fanns det bokbord med revolutionär litteratur. Jag studerade bland annat kulturgeografi för Nils Lewan, men var ännu inte intresserad av gränsdragningen mellan Lund och Staffanstorp.

Jag stannade 50 år till. Mina barn och barnbarn studerade i Lunds skolor och på universitetet. Tidsandan förändrades. När en sondotter utexaminerades som jurist ägde ceremonin rum i Allhelgonakyrkan och kandidaterna var utstyrda i Gilead-liknande svarta dräkter.
   Idag såg jag i Sydsvenskan att Lunds invånarantal fördubblats ytterligare en gång, från 70 000 till 141 298. Det har tagit 50 år. Enligt en prognos kan befolkningen uppgå till uppemot 150 000 år 2030.  Hur stor är den 2040 och 2050?
   Människor behöver inte bara bostad, de måste också ha något att äta. Åkermark får inte bebyggas. Det gäller globalt – och i Lund.