Rapport från klimatstrejken i Lund den 27 september av Marianne Sonnby-Borgström

Stortorget fylldes av klimatdemonstranter med paraplyer

Trots uselt väder fylldes halva Stortorget av demonstranter utrustade med regnkläder och paraplyer. Många utmärkta talare framförde sina tal fyllda av både farhågor och hopp.
   Talkörer skanderade:
   Vad ska vi göra? – Rädda Klimatet!;
   När? När? – Nu! Nu!; När? När? När? – Nu! Nu! Nu!
   Talarna representerade alla kategorier, både de unga och äldre, klimatforskare som ex. Henner Busch från LU Center for Sustainability Studies, enskilda medlemmar i Fridays for Future rörelsen och olika föreningar som exempelvis Extinction Rebellion.
   Röda kapellet spelade: Aldrig, aldrig ger vi upp… Eginokören från Dalby sjöng. Lottie Rosenkvist var en av de drivande organisatörerna bakom arrangemanget. Nilla Bolding läste den gripande dikten av Pentti Saarikoski, som bifogas här i Veckobladet.
   Om du vill komma i kontakt med Fridays for Future så bli medlem i Facebooksgruppen #Fridaysforfuture Lund.
Rapportör: Marianne Sonnby-Borgström

---

Nilla Bolding läser dikt av Pentti Saarikoski
 

Jag förlåter dem icke ty väl veta de vad de göra.
De ville att jag skulle skriva vackra sånger om vinden, om fågeln och trädet, sånger som de sedan skulle läsa till sin själs vederkvickelse, för att glömma vad de gjort på dagen: förgiftat vinden, dödat fågeln och trädet.

Jag låter dem icke vara ifred.

Jag slipar icke orden intill obegriplighet för att göra dem till viljes, jag väntar icke tills de har hunnit bygga sitt fängelse runt om mig, jag tror icke på deras kunskap, icke på deras pengar, icke på deras gud och icke på deras seger.

De uppfostrade mig, de försökte kuva mig på det att jag skulle bli dem en trogen tjänare, och nu är de fyllda av hat då de ser att deras ansträngningar runnit ut i sanden, jag blev deras motståndare, och all deras undervisning vänder sig mot dem själva.

Jag ger dem icke ro, förrän de fråntagits den makt med vilken de styr människorna, nu då de icke längre kan hålla saker och ting i styr, är de affärsmän och dem skall man alltid betala mer än de betalar, men jag betalar dem med samma mynt som de betalat mig, de har förgiftat vinden, dödat fågeln och trädet, all min glädje.

De äger jorden, och de äger himlen, men jorden och himlen är inte på deras sida, de vet det och därför rustar de för krig, de förgör jorden och himlen hellre än de avstår från sin besittning.

Jag tror inte att de segrar, ty de är allt färre, allt fler blir de som inte väntar i dådlöshet, vi är allt fler, i deras bostäders trängsel, i deras skolor, deras fabriker, vi är allt fler, allt mer behöver de oss, allt mindre behöver vi dem, vi har tillräckligt länge burit dem på våra skuldror och tolererat deras odugliga regering, deras dåliga hushållning, deras falska läror.

Vi bär dem på skuldrorna, och vi behöver blott räta på ryggen, och de trillar, och vi behöver blott öppna munnen, och de tiger, fågeln sjunger åter, trädet grönskar.

Pentti Saarikoski, i diktsamlingen Uttalat 1966. Publicerad i Ord och Bild ungefär samtidigt, och i samlingsvolymen Jag går där jag går 1969.

En av de engagerande talarna: Rebecca Johansson

Representant för Extinction Rebellion talar