Monstret i svensk skola av Gunnar Stensson

Med aktiebolaget skapade man en fiktiv person utan annan styrmekanism än avkastningen på det insatta kapitalet. Man skapade ett monster. Per Molander, Condorcets misstag, Weyler 2017

I förra veckans VB refererade vi en debattartikel om svensk skola av MUF-ordföranden Benjamin Dousa.
   Han hade upptäckt att skolans problem med sjunkande resultat, betygsinflation, segregation, lärarbrist osv orsakats av de borgerliga partiernas skolpolitik som sedan mer än två decennier gynnar skolföretagens aktieägare snarare än elever, lärare och aktieägare.

Med friskolan som förevändning kastade Carl Bildt 1992 ut den svenska skolan på marknaden. Marknadskrafterna slickade sig rovgirigt om munnen. Här fanns pengar, säkra skattepengar, att hämta för kapitalinnehavarna!
   En första förutsättning var införandet av en skolpeng som följde eleven. Det drabbade framför allt den kommunala skolan. Skolor med problem, t ex många invandrare med behov av extra insatser, valdes bort och fick mindre resurser när elever lämnade dem. Rika skolor fick pengar utan att kostnaderna ökade, när nya elever kom med sina skolpengar. Ta från de fattiga, ge till de rika.
   Vinningslystna entreprenörer jublade. Här fick de chansen att bilda aktiebolag och tjäna miljoner på skolpengar. Lagen stadgar att ett aktiebolags enda styrmekanism är vinst. Lagen garanterar inskränkningar i yttrandefriheten beträffande knepiga metoder att maximera vinsten eftersom fri konkurrens måste råda. Och snart var ruljangsen i full gång. Pengar som skattebetalarna satsade på skolan strömmade in i aktieägarnas fickor.
 

 

Alla skolkoncernernas skolor var inte usla. Genom att föra över resurser från den ena av koncernens skolor till den andra åstadkom man uppvisningsskolor att presentera för kunderna. Samtidigt uppnådde man en segregation mellan rika och fattiga som kunde bli varaktig.
   Det var Göran Persson som kommunaliserade skolorna. Bildt tvingade ut dem på marknaden. De var i underläge. Dels måste de ta hand om alla elever, dels måste de begränsa kostnaderna. Dessutom tvingades de slösa resurser på marknadsföring. De måste skära i undervisningen. Det kallades effektivisera.
   Pinochet-diktaturen i Chile var först med att införa detta system. Därmed fick svenska nyliberala politiker en modell att imitera. När diktaturen störtades avskaffade Chile skolmarknadsmodellen. Nu är det bara i Sverige som skolan är underordnad kapitalets krav på avkastning.

Att debatten insikten om de verkliga skolproblemen äntligen nått borgerliga partier och media inger ett uns hopp. De har hittills försökt lösa dem genom klåfingriga förändringar i betygssystemen och införandet av den kontrollbyråkrati som den ”fria” marknaden kräver
   Att Liberalerna hamnat under riksdagsspärren beror till stor del på att de genom sitt försvar för den svenska sortens ”friskola” bär ett huvudansvar för situationen.
   Heidi Avellans artikel Friskolan måste vara bäst (SDS 1/2) är ett exempel. Hon erkänner visserligen skolans problem men i övrigt går hon igång med den vanliga friskoleretoriken. Hon beskriver den svenska friskolans kritiker som motståndare till valfrihet. I själva verket vill de befria skolan från marknadsdiktaturen.
   Heidi Avellan nämner nyckelordet: Vinst. Hon skriver oskuldsfullt att skolkoncernerna ska sluta prioritera vinst före kvalitet. Det kan man ju alltid önska. Men aktiebolagslagen föreskriver vinst som överordnat mål. Fri marknad betyder ofri skola.
   Finland kastade aldrig ut skolan på marknaden utan behöll och förbättrade sitt statliga skolsystem som liknade det svenska före friskolereformen. Den finska skolan blev en av världens bästa, samtidigt som svensk skola sjönk till OECD-ländernas bottenskikt. Det måste Heidi Avellan med sitt finska ursprung känna till.
   Heidi Avellan nämner med gillande Per Molander, som är ordförande för den pågående Jämlikhetskommissionen, men förtiger, att han är en av de skarpaste kritikerna av både kommunaliseringen och det extrema beslutet att utsätta den svenska skolan för marknadens diktatur. 
   Per Molander skriver: ”Med högerns införande av skolval och privata utförare inleddes ett återtåg mot ett samhälle där föräldrar och födelseort bestämmer mer av barnens möjligheter.
   Den misskötta skolan är en del av förklaringen till det populistiska utbrottet i svensk politik och det svenska samhället.”