Olof Palme av Gunnar Stensson

Hela onsdagen satt jag i en sorts tomrum framför tv:n och lyssnade till chefsåklagarens lösning av Palmemordet och den förutsägbara kritiken av lösningen. Under tiden flimrade minnen av Palme-ögonblick förbi i mitt medvetande. Palme har haft stor inverkan på mitt liv. Jag ska bara anteckna några av de tillfällen som kom för mig. Somligt är kanske fel. Men det kan kanske väcka minnen och tankar till liv hos läsaren. Och fel kan korrigeras.
 

 

Olof Palmes stora Vietnam-tal sommaren 1965 var modigt och överraskande. Samma sommar angrep flera svenska författare och intellektuella USA:s krig i ett nummer av Dagens Nyheter som jag läste på tåget från Jönköping efter att ha deltagit i min farmors begravning.
   1967 bevistade Karin och jag Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Det var en solig höstdag i Stockholm. Vi råkade se vaktparaden.
   Samma höst arrangerade vi ett stort Vietnammöte i Luleå med en grupp sångare och skådespelare från Framnäs folkhögskola. De framförde också ett par Beatles-låtar.

I februari 1968 demonstrerade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams ambassadör. FNL genomförde den stora Tet-offensiven. Studenterna i Paris revolterade. Robert Kennedy såg ut att vinna presidentvalet med stöd av fredsrörelsen och de svartas röster.
   Sommaren kom. Allt mörknade. Robert Kennedy mördades. Martin Luther King mördades. Svarta demonstranter utsattes för brutalt polisvåld i Chicago. De Gaulle vann valet i Frankrike. Nixon vann USA-valet på ett program för fortsatt krig i Vietnam och fortsatt våld mot de svarta.
   Jag hade haft en naiv tro på amerikansk demokrati. Jag hade trott att medborgarrättslagen 1964 innebar en slutseger över rasismen och att fredsrörelsen skulle stoppa det amerikanska angreppskriget mot Vietnam.
   Samma år innebar Pragvåren ett hopp om en ny sorts kommunism, en ny vänster. 20 augusti marscherade sovjetiska trupper in i Prag. Nyheten nådde mig medan jag snickrade en bokhylla med bräder från ett närbeläget sågverk vid Pite-älven. C H Hermansson var den förste svenske partiledare som fördömde inmarschen. Han var modig. Det splittrade partiet.

1972 höll Palme sitt största tal:
”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden. Hanoi, julen 1972.”
   Förbrytarstaten USA drog hem sin ambassadör från Stockholm. Det kändes skönt.
   Dagen innan hade jag varit på ett Vietnammöte med Sara Lidman i Ungdomens hus i Malmö. Vid julottan fördömde min far bombningarna i sin predikan. På annandagen talade Karin i domkyrkan.

 

1973 avslöjades Olof Palmes stora förräderi. Hans hemliga organisation IB spionerade på hela den breda vänstern. Även vänstern inom socialdemokratin. Våra organisationer var infiltrerade. Angivare deltog i fackliga möten. IB var en hemlig socialdemokratisk säkerhetsorganisation.
   Hela vänstern var chockad. Jag förlorade fullständigt förtroendet för Olof Palme, för all framtid. Liksom många andra. Flera ledande socialdemokrater var inblandade i IB.
   Geijer-affären och lögnerna i det sammanhanget spelade mindre roll för oss. De var bara exempel på våra motståndares röta och lögnerna för att dölja den.
   Vi följde i fortsättningen Palmes politik på distans. Många inslag i hans politik stödde vi. Stödet för Kuba. Fördömandet av Pinochets USA-stödda högerkupp i Chile. Kampen mot apartheid i Sydafrika och kolonialism i Afrika. Stödet till Palestina och avståndstagandet från Israels ockupation av Gaza och Västbanken.

Palmehatet avskydde vi. Olof Palme blev utbuad i Storkyrkan för sina försök att stifta fred mellan Palestinas Yassir Arafat och Israel. Helsides hatannonser i tidningarna. Harvardaffären.
Förgiftat, tjatigt och dumt.
   Så blev han då skjuten 28 februari 1986. Karin och jag steg upp lördagen den 1 februari medan det ännu var mörkt för att plantera om krukväxter. Vi satte på radion.
   Jag reste till Stockholm någon vecka senare och såg berget av blommor på mordplatsen en kulen marsmorgon med smutsig snö på gatorna. Kurdspåret föraktade vi redan från början eftersom vi stödde kurderna och fann det urbota dumt.
   Vi var aldrig särskilt intresserade av mordutredningen. Stig Engström, om det nu var han, var just en sådan typ som vi kunde föreställa oss som skyldig.

Nu började den stora accelerationens decennier, tillväxten skenade, ojämlikheten ökade i Sverige och världen, utsläppen av koldioxid ökade, flyktingströmmarna tilltog, tusenden drunknade i Medelhavet, USA gjorde sig skyldigt till nya massakrer i Mellanöstern, världen upphettades och det blev uppenbart att en helt ny politisk världsordning var nödvändig för att hjälpligt bevara livet på jorden. Det var mycket att tänka på utom vem som mördade Olof Palme.