Huck Finn, Black Lives Matter och presidentvalet. av Gunnar Stensson

 I sina böcker Kapitalet i det tjugoförsta århundradet och den nyutkomna Kapitalet och ideologin påpekar Thomas Piketty flera gånger nödvändigheten att studera historien för att förstå samtiden och få perspektiv på möjliga framtida utvecklingar av världssamhället. Han kritiserar vår tids ekonomer för att konstruera ideologiskt grundade modeller, isolerade från samhällets historiska dimensioner. Han använder också litterära verk som källor. En av de böcker han citerar är Chimamanda Ngozi Adichies Americanah.

   Jag tänker följa hans exempel genom att läsa två klassiska amerikanska romaner för att få ett historiskt och kulturellt perspektiv på USA inför höstens presidentval och framväxten av den antirasistiska rörelsen Black Lives Matter. De verk jag valt är Mark Twains Huckleberry Finn och William, Faulkners Ljus i Augusti. Veckans krönika ägnas Mark Twain och Huckleberry Finn.

Under de fem år som föregick det amerikanska inbördeskriget arbetade Mark Twain som lots på Mississippi. Erfarenheterna från den tiden använde han i Huckleberry Finn som han skrev ett par decennier senare. Då hade sydstaterna besegrats och slaveriet avskaffats, men den rasistiska terrororganisationen Ku Klux Klan vunnit ett brett stöd i Södern. Mark Twain var journalist och skicklig på att återskapa folkliga föreställ-ningar och uttryckssätt. Han utformade sin berättelse som en pojkbok och fick därigenom möjlighet att direkt återge händelser och uttalanden som var starkt kontroversiella. Det gjorde boken motsägelsefull, på samma gång barnslig och skarpt samhällskritisk. Den blev en världssuccé.
   Jag läste Huckleberry Finn 1944 som en pojkbok, utgiven av Barnbiblioteket Saga. Jag hade fått den när jag slutade fjärde klass. Den handlade om Huck och negern Jim som seglade nerför Mississippi på en flotte och upplevde många roliga äventyr. Till slut kom de lyckligt hem igen. Det fria livet på den väldiga floden lockade till efterföljd.
   Jag beslöt tillsammans med ett par jämnåriga kompisar att bygga en flotte i Helgasjön utanför Växjö. Vi lyckades inget vidare. Vår flotte kunde knappt flyta och kapsejsade ett stycke från land. Alla våra saker hamnade i vattnet. Jag hade tagit av mig byxorna eftersom de var genomblöta. Nu sjönk de. Jag dök efter dem, men de var borta. Det värsta var att jag blev av med en stor fällkniv som jag hade i fickan. Jag tvingades ta mig hem naken, utan byxor.
    Redan då tyckte jag att det var något gåtfullt med pojkboken. Dels hängde den inte ihop.  Dels hände där saker som jag insåg var hemska och tragiska, men som skildrades som självklara och lustiga. Jag förstod att den version jag läst var våldsamt förkortad. Hurdan var den sanna, oförkortade Huckleberry Finn? 
   När jag skulle göra specialarbete inför studentexamen många år senare valde jag att analysera vad jag trodde var en originalupplaga av Huckleberry Finn. Min engelsklärare var intresserad och hjälpte mig.  Först överraskades vi av språket. Huckleberry Finn är en jagberättelse och Hucks dialekt avviker på många sätt från skolengelskan. Långa partier är dessutom lagda i andra personers mun, och där är språket direkt svårförståeligt. Mark Twain är en pionjär på dessa litterära områden. Men framför allt fick jag läsa en helt annan berättelse än den jag läst som elvaåring. En svart berättelse.

Den förrymde niggern Jim är värd 800 dollar, vilket motsvarar halva årslönen för en välavlönad kapten på en hjulångare. Prissumman för den som fångar honom är 200 dollar. Alla vita jagar honom, om så bara för att tjäna pengar.
   Jim rymde när han hörde sin ägare miss Watson förhandla med en slavhandlare om att sälja honom till New Orleans.  Jims fru och barn skulle säljas till bönder i trakten.
   Huck har flytt från sin alkoholiserade pappa och liksom Jim tagit sin tillflykt till Jacksons ö i Mississippi utanför staden Petersburg i Illinois. De är nära att gripas av ett uppbåd från staden men lyckas i sista ögonblicket fly på en flotte. Medan de driver söderut konfronteras de av lynchmobbar och rika, våldsfixerade sydstatsfamiljer där varje familjemedlem har sin personliga negerslav. De blir beroende av ett par skurkar som invaderar deras flotte.  En av dem säljer Jim som slav för 40 dollar. Skurkarna råkar ut för en lynchmobb som rullar dem i tjära och fjädrar och tvingar dem att rida på en trästake genom stan. Huck beslutar sig för att befria Jim, men känner att detta är en kriminell handling eftersom det innebär att stjäla 800 dollar från miss Watson.
   I det amerikanska samhället var äganderätten heligare än de mänskliga rättigheterna. Det är den fortfarande.

När jag nu – sommaren 2020 under Black Lives Matter-demonstrationerna och inför det amerikanska presidentvalet – läser om Huckleberry Finn, ser jag, att dagens rasfördomar är desamma som i 1800-talets amerikanska slavsamhälle. När jag läser USA:s historia i Nationalencyklopedin från 1991 konstaterar jag att den är förljugen. Den förtiger helt den rasism som under hela USA:s historia varit en destruktiv kraft i det amerikanska samhället. Politikerna som skrev den amerikanska självständighetsförklaringen var slavägare. All men are created equal, proklamerar den, men för dem som skrev den var de svarta inte människor.
   Nu digitaliseras hatet och fördomarna och sprids på sociala media. Donald Trump och hans anhängare är genomsyrade av samma rasism som förgiftade det amerikanska samhället på Huckleberry Finns tid.