Allt i ”säkerhetens” namn av Fredrik Wadman

 

Israeliska armén har en standardformulering som förklarar allt de gör i samband med sin ockupation av de palestinska områdena – ”säkerhet”. Men vems säkerhet månar man om och vad eller vilka ses som det stora hotet?

Enligt en tidigare deltagare i det internationella följeslagarprogrammet (EAPPI), som jag lyssnade på i Angered för några månader sedan, finns det israeliska militärorder som säger att palestinierna i de ockuperade områdena inte har någon äganderätt till regnvattnet.

Den över 60 mil långa muren som skär genom det palestinska samhället ändrar utseende beroende på lite olika saker. När den ligger jämsides med bosättarvägar har den till exempel en tilltalande gulorange tegeldesign. Den andra sidan av muren, som bara palestinierna behöver se, ser ut som något som är infekterat av giftig asbest. Eftersom Rakels grav ligger i utkanten av Betlehems stadskärna – och eftersom man vill att endast bosättare skall ha tillträde dit – har man valt att bygga muren åtta meter hög med vakttorn och taggtråd i äkta östtyskt mode.
 

 

Med tanke på att ovanligt många i Beit Sahour var aktiva i den civila olydnaden i första intifadan (1987 - 1992) är det inte många därifrån som har rätt att beträda Jerusalems kommun. Utöver att de inte kan besöka sin framtida tänkta huvudstad skapar det svårigheter med att ta sig från södra till norra änden av Västbanken och vice versa. De vägar i knutpunkten Jerusalem som leder ut till palestinskkontrollerade enklaver är rutinmässigt utsatta för checkpoints och skapar långa köer medan vägarna som leder raka vägen ut till bosättarenklaver är behagligt rymliga.

Men OK… man vill inte ha in stenkastande palestinier på den marken man stal 1967 och då är det lika bra att dra dem över samma kam som de som vägrade köpa israeliska varor under upproret på 80- 90-talet. Vad det gäller de heliga platserna är man givetvis rädd för att de tungt beväpnade kolonisatörerna – som har ständig militäreskort – skall avrättas på öppen gata av alla de palestinier som oftast bara vill bli lämnade ifred. Men på vilket sätt värnar man om allas säkerhet genom att blidka bosättarnas krav på tjusiga vyer på deras farleder medan man tycks anstränga sig för att göra muren så ful som

möjligt på den palestinska sidan? Och på vilket sätt utgör regnvatten ett hot?

2018 godkände israeliska militären ett belgiskt rehabiliteringsprojekt, som övervakades av FN:s myndighet för världskulturarvet UNESCO, som bland annat handlade om att bygga en flaggstång i den lilla byn Sebastia som ligger nära inpå Nablus. Eftersom palestinierna inte har rätt att flytta eller lägga så mycket som en sten i de helt israeliskkontrollerade Area C-områdena byggde man flaggstången på Sebastias torg i ett Area B-område (mixad kontroll). Men så fort man fått upp stången nu i augusti – och innan man ens hunnit hissa någon flagga – hade militären flaggat stången med en order om att man hade sju dagar på sig att riva hela rasket. Åter igen; ”säkerhetsanledningar!” Det skall även tilläggas att det under en lång tid har pågått en slags maktkamp gällande hissandet av palestinska flaggor.

Sedan början av andra intifadan (år 2000) har Israel byggt en djup buffertzon inne på Gazaremsan där man inte vill ha palestinier flockandes. Storleken växlar mellan 500 till 1,500 meter och Gazaborna får aldrig rätt information om vad som gäller. Det råkar vara just i de områdena där det mesta åkerbruket finns. För att hålla palestinierna borta från sin egna mark beskjuter man dem samt dödar grödorna med växtgifter regelbundet. Senast nu i oktober körde man in en massa bulldozrar som plöjde upp stora områden med bördig åkermark. ”Säkerhet!” som sagt.
 

 

Nu i november jämnade man det palestinska samhället Khirbet Humsah, som låg i Jordandalen, med marken och gjorde 74 människor bostadslösa. ”Säkerhet!” Förra året förbjöds ett fotbollslag från Gaza komma till Västbanken och delta i den palestinska kuppen, eftersom säkerhetstjänsten Shin Bet påstod att flera av spelarna hade kopplingar till terrorism. Hur ärliga de är vet vi inte, men vi får helt enkelt lita på deras goda omdöme och att de håller sig opartiska. FIFA, som borde reagera över att fotbollsutövare hindras av det som med stor sannolikhet är godtyckliga anledningar, kunde inte ha brytt sig mindre.

Och enligt organisationen Palestinian Prisoner Sociaty (PPS) har 95 procent av palestinska förvarade i israeliska fängelser genomlidit någon form av tortyr; till exempel påtvingad sömnlöshet, förhindrad blodcirkulation, sparkar, slag, verbala övergrepp och avsiktlig förnedring. Det förekommer också hot om att utsätta fångarna för sexuella övergrepp, att man skall döda deras anhöriga samt förstöra deras hem. I dagsläget inhyser israeliska fängelser cirka 5,000 kidnappade palestinier. Allt i ”säkerhetens” namn! Men för vem?